• Shortcuts : 'n' next unread feed - 'p' previous unread feed • Styles : 1 2
aA :  -   + pdf Infos Unsubscribe

» Publishers, Monetize your RSS feeds with FeedShow:  More infos  (Show/Hide Ads)


Date: Tuesday, 15 Apr 2014 20:57


">Facebook
tänker alltså bli en bank och
">utfärda
någon form av e-valuta.

Min första tanke kring detta: Facebook vill “spotifiera” Bitcoin. De vill alltså göra samma sak som Spotify gjorde med The Pirate Bay. Att bygga ett alternativ för den breda massan. Ett busenkelt sätt att överföra pengar över nätet som bygger på befintliga nätverk av kontakter och som framför allt är lagligt. På ytan ser det ut som att en idé förfinas – under ytan sker däremot en helomvändning från ett decentraliserat protokoll till ett centraliserat monopol.
Kanske hoppas Facebooks ledning att användandet av Bitcoin framöver ska växa kraftigt och möta ett starkt motstånd från statsapparater. Om sedan Bitcoin kriminaliseras i delar av världen, kan Facebooks e-valuta lanseras som det “lagliga alternativet”. Staterna kan då tänkas vara villiga att undanta Facebook från vissa av de regleringar som omfattar traditionella banker. Kanske kan de rentav acceptera en viss skatteflykt, i utbyte mot att man får tillgång till övervakningsmaskineriet.

En andra tanke: Som konstateras av affärspressens bedömare, tar Facebooks banksatsning särskil sikte på emerging markets som Indien, Brasilien och Turkiet. Eftersom kreditkort inte är lika etablerade där, finns större möjligheter för tjänster i mobilen, säger bedömarna. Men ur en kristeoretisk synvinkel är det slående hur just värdet av dessa staters valutor just nu urgröps i rask takt. Om de vanliga pengarna förlorar i köpkraft blir det ju rationellt att övergå till en e-valuta. Går det rentav att påstå att Facebook spekulerar i att världskrisen ska eskalera i viss riktning?

En tredje tanke: Steget från bank till försäkringsbolag är inte stort. Företag som Facebook och Google inser naturligtvis sina möjligheter på detta fält. De har kunnat kartlägga människors livsmönster i stor detalj under ett antal år. Genom att finna mönstren kan de i princip erbjuda alla tänkbara försäkringar till attraktiva priser – fast bara till dem som rör sig i rätt kvarter, har rätt vänner och via sitt nätbeteende signalerar rätt livsstil.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Monday, 14 Apr 2014 07:26

Till saken. Alltså ett första exempel på hur knasigt det kan bli när pengar antas vara ett neutralt medium.

Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en ledarartikel i ETC som var ett ganska typiskt exempel på vänsterns okritiska förståelse av pengar. Hon utgick från en artikel i Proletären, om fördelningen av världens rikedomar. Denna artikel utgick i sin tur från en rapport från den schweiziska banken Crédit Suisse.

Siffrorna behöver inte upprepas här. En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna, mätt i pengar. Den stora majoritetens samlade tillgångar utgör en chockerande liten procentandel. Utifrån dessa siffror skriver Ekis:

Occupy-rörelsen överdrev alltså inte ens när de talade om en procent–tvärtom är de för snälla. Samma sak pågår i Sverige: en femtedel äger 87 procent av tillgångarna. Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare?

Ledarartikeln gör jämförelsen mellan pengar och tårta. Skillnaden är bara att tårta, till skillnad från pengar, går att äta. Vad menar Ekis att vi ska göra efter att vi tagit tillbaka “våra pengar”?

Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer.

Tänk vad mycket bra saker som skulle gå att köpa för pengarna! Under förutsättning att resurserna i allmänhet och arbetskraften i synnerhet fortsätter att vara varor. Visionen om socialism förutsätter alltså – som vanligt – att kapitalismen består.

Detta är ingen tävling i tom radikalitet. Det handlar inte om att vara “revolutionär” eller “reformist”. Kruxet med kosing är en konkret sak. Det handlar om att pengar inte kan omfördelas utan att detta påverkar pengarnas köpkraft. Att orda om hur många nyttigheter som världens pengar skulle kunna köpa är en verklighetsfrånvänd ovana.

Verkligheten är ju att det som Ekis kallar “pengar” till övervägande del består av sådant som Marx kallade “fiktivt kapital“. Det är fråga om olika typer av anspråk som bara kan realiseras under förutsättning att kapitalismen fungerar “normalt”. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade för att bibehålla sitt värde.

Vi föreställer oss att det går som Ekis drömmer: på något vis insamlas alla världens pengar in i en stor hög och fördelas lika mellan världens befolkning, eller i enlighet med en demokratiskt beslutad budget. Min intuitiva gissning är att detta skulle vara liktydigt med en hyperinflationär utveckling där pengarna förlorar all köpkraft.
Exemplet är hypotetiskt, men har betydelse även för möjligheten att ta små steg i riktning mot en rättvisare fördelning av pengar. Även om det bara handlade om en att höja skatterna för de rika i exempelvis Sverige, för att ge större resurser åt majoriteten, skulle detta få konsekvenser för vår valuta.
Kan någon hävda att en socialistisk politik i ett land inte skulle leda till att värdet av landets valuta i slutändan blir urgröpt? Valutan kommer alltså att tappa en del av sin förmåga att använda som betalningsmedel – vilket mycket väl kan upphäva de reella framsteg som omfördelningen tycktes uppnå. Ju större omfördelning av pengarna, desto mer förlorar pengarna i värde.

(Jag kommer för övrigt att tänka på François Mitterrand och hans misslyckade försök att styra landet i en socialistisk riktning 1981–83. Följden blev just att Frankrikes valuta raskt förlorade sin köpkraft. Den franska vänstern har fortfarande inte erkänt att detta fiasko skulle ha någonting med penningmediet att göra. Därför är de så besatta av tanken på att en nyliberal sammansvärjning.)

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Saturday, 12 Apr 2014 22:35

Nyligen har vi rotat i pengarnas väsen. En översatt text om “vad bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd” ledde (såklart) till olika slags reaktioner, grundade i olika “monetära subjektiviteter“. Att rota vidare känns som en nödvändig sak, särskilt i anslutning till krisserien.

Men ämnet är frustrerande. Det räcker att nämna “bitcoin” eller “guldmyntfot” på en blogg för att locka respektive typ av penningpartisaner till kommentarsfältet. Då gäller det att dra en skarp gräns mellan två sätt att ifrågasätta pengarnas roll i samtiden.

Å ena sidan finns det många som vill ifrågasätta penningpolitiken eller rentav “penningsystemet“. Dessa menar att vår rådande bubbelekonomi skulle kunna botas genom någon typ av reform som ska minska statens och/eller bankernas makt, till förmån för någonting annat (som kan vara nästan vad som helst). Men de ifrågasätter inte pengarna i sig, utan betraktar pengar som en nödvändig grundval för mänsklig civilisation.

Å andra sidan finns ansatser till något som skulle kunna kallas för “penningkritik” (om inte ordet hade kvarlämnat en eftersmak av penningsystemshaverism). Då åsyftas alltså en kritik av just pengarna i sig. Detta är inte detsamma som att predika pengarnas avskaffande som en lösning på världens problem. Penningkritiken måste situeras inom ramen för en bredare ekonomikritik. Det handlar om att klargöra varför pengar är nödvändigt i den samhällsformation som vi nu lever i, vilket ger en antydan om vad som kan krävas för att förändra detta samhälle.

Att kritisera “pengarna i sig” kan framstå som en absurditet. Inom ramen för en politisk och/eller ekonomisk debatt är det en absurditet – för då förutsätts ett penningpolitiskt ramverk, där alternativet till pengar bara kan vara en annan typ av pengar.
Robert Kurz skriver i en svåröversatt passage ungefär så här: “En radikal kritik av pengarna låter sig inte omedelbart formuleras i flygblad för utdelning i brevlådor. Men även det omvända är sant: den som bedriver en omedelbar flygbladsagitation kommer inte att kunna idka en radikal kritik av pengarna.”
Nyckelordet här är förmedling eller mediering (Vermittlung) som står i motsats till omedelbarhet. Det går inte att omedelbart likställa de högre och lägre nivåerna av teoretisk abstraktion, även om båda nivåerna är nödvändiga delar i ett kritiskt projekt.

Samtidigt är ju “pengarna i sig” – vad Marx kallar för penningformen – en form av förmedling, ett medium. Här finns en möjlighet att koppla samman ekonomikritik och medieteori. Jag fiskade efter ett sådant möte i min avhandling (avsnitt 1.3.4), efter att först ha lagt upp ett utkast här på Copyriot. “Mediematerialism” definierades där som ett erkännande av att varje medium rymmer vissa materiella begränsningar. Frågan är bara om en sådan “materialism” håller när vi ger oss på penningmediet. Robert Kurz ifrågasatte i sin sista bok själva motsatsställningen mellan materialism och idealism.

Likväl är det en självklarhet i medieteoretiska sammanhang ett medium alltid är mer än bara en neutral förmedlare. Lika självklart är det i ekonomsammanhang att pengar är ett medium – må vara att nationalekonomer knappast visar något intresse för medieteori. En konventionell definition av pengar utgår från tre funktioner:

Ekonomerna talar endast om “medium” i det första av fallen, men för medieteoretiker som Friedrich Kittler är det självklart att alla tre funktionerna handlar om mediering. Faktum är att nämnda treenighet sammanfaller exakt med mediedefinitionen hos Kittler. Han talar om att medier gör tre saker med information: att överföra, att bearbeta/beräkna och att lagra. Pengar framstår då som mediet par excellence.

Emellertid är det hos Kittler fråga om en cirkeldefinition. Han verkar tänka sig att det är “information” som blir överförd, bearbetad och lagrad med hjälp av medierna. Samtidigt är det omöjligt att definiera “information” utan att ta hjälp av medier. Tautologin tenderar hos Kittler att bli ontologiserad. Samma tautologi finns i någon mening hos Marx: pengarna är ett medium för värde, men värde är ett samhälleligt förhållande som förutsätter existensen av pengar. Men i stället för att ontologisera denna tautologi, försöker Marx att historicera den – det är kapitalismen i sig som har en tautologisk karaktär, i det att pengarnas tillväxt blir till ett självändamål som ingen aktör kan undfly.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Tuesday, 01 Apr 2014 12:04

“Övervakning” är ett begrepp som fått negativ laddning, men som egentligen borde vara neutralt. Frågan är ju vem som övervakar vem (eller vad som övervakar vad), när, var, hur, i vilket syfte, i vilken skala. Övervakningsstaten är en otrevlig sak, inte för att övervakning är fel, utan för att det rör sig om en stat. Detsamma gäller för de företag som har gjort övervakning till sin affärsidé. Vissa av dessa företag låter övervakningen ske i kulisserna, medan andra spelar på vår vilja att övervaka oss själva.

Sedan tio år har jag t.ex. valt att låta Last.fm övervaka mitt lyssnande på mp3-musik. I gengäld får jag en del riktigt bra musiktips. Jag ger alltså bort data till mediejätten CBS och har ingen kontroll över vart dessa data hamnar eller hur de används. Men jag besväras inte över saken: detaljerad data om min musiklyssning känns inte så värst känslig, jämfört med t.ex. detaljerad data om min läsning eller mina geografiska rörelser. Framför allt inte som min användarprofil på Last.fm saknar formell koppling till mina användarprofiler på andra sajter. Jag litar också – kanske naivt – på att Last.fm inte registrerar annat än just mitt musiklyssnande.

Spotify är ett av många företag som sätter övervakning i system. Delvis fortsätter de på samma spår som Last.fm: det är ingen slump att Spotify redan i startskedet erbjöd användarna att integrera sitt användarkonto med en Last.fm-profil. Senare tillkom en djup integrering mellan Spotify och Facebook. Målet är uppenbarligen att ta reda på exakt vem som lyssnar på vad, samt när och var musiklyssnandet sker. Ur detta informationsberg kan Spotify utvinna de mest intrikata mönster, vilket är en produkt som kan säljas vidare till reklamindustrin.

Att ens musiklyssnande övervakas av Spotify är nog inget skäl för obehag bland flertalet användare. Men faktum är att företagets övervakning går längre än så. Spotify övervakar även filerna vi har på våra hårddiskar.

Jag testade att registrera en ny användare på Spotify, för att jag ville dokumentera hur de bemöter de nytillkomna. Här följer ett utdrag ur mina anteckningar från processen.

Jag registrerar ett nytt Spotifykonto och loggar in med detta på min stationära hemmadator. Det råkar vara samma dator som jag använder för att hantera mp3-filer: där finns program som Soulseek och Itunes, där finns en extern hårddisk där själva mp3-filerna ligger.
Så fort jag har loggat in som en ny användare på Spotify, möts jag av uppmaningen att koppla användarkontot till Facebook för att göra upplevelsen mer “social”. Jag avböjer.
Därefter möts jag av olika slags musikrekommendationer, särskilt i form av “appar” som ska hjälpa mig att få ihop några spellistor. Medan jag överblickar detta utbud, märker jag att Spotify har fullt upp med att kartlägga vilka musikfiler jag har sparade lokalt (på datorns externa hårddisk). Dessa filer listas sedan under “Local files” i vänsterspalten.

I mitt s.k. Itunes-bibliotek finns 23163 objekt, varav nästan alla är ljudfiler i mp3-format. Det verkar vara dessa som Spotify registrerar i en process som tar ganska lång tid. Jag ser att räkneverket tickar en bra bit över 20000, men när processen är färdig finns endast 18116 objekt listade under “Local files”. Vissa av dem är vita, vilket betyder att de finns på Spotify och att jag kan lyssna på dem i Spotify-klienten. Många av dem är dock gråtonade eftersom jag i hög grad lyssnar på musik som inte tillhandahålls av Spotify. Om jag dubbelklickar ett gråtonat objekt får jag budskapet: “This track was added as a local file. If you have the file on your computer you can import it.” Spotify skiljer alltså mellan att registrera existensen av en ljudfil och att “importera” densamma.

Jag noterar att Spotify inte har registrerat de mp3-filer som ligger i mappen “Soulseek downloads”, utan bara de som jag har valt att lägga in i Itunes. Men där finns inte bara musik, utan även en del privata inspelningar som jag har gjort “i fält”, samt ett antal inspelade föredrag som jag har laddat ner från webben.

Vidare så noterar jag att en del filer har fått annan metadata när de hamnar under “Local files” i Spotify, jämfört med den metadata som finns i filerna på min hårddisk och i mitt Itunes. Det kan vara sådant som att gästartister får plats i artistfältet i stället för i spårnamnet. Metadatan har alltså “korrigerats” för att överensstämma med den standard som tillämpas på Spotify. Detta är ett belägg för att alla de 23163 objektens metadata faktiskt har skickats till Spotifys servrar, inte bara lagts in i den lokala klientens databas.

Eftersom processen tar så lång tid, misstänker jag att det är mer än bara metadata som skickats till Spotifys servrar. Troligen skickas även s.k. akustiska fingeravtryck. Spotify övervakar alltså även innehållet i tusentals ljudfiler på min hårddisk.

Visst är det anmärkningsvärt att Spotify tar sig friheten att söka igenom ljudfilerna på min hårddisk, utan att fråga först! Fundera på om en distributör av e-böcker skulle göra samma sak, alltså söka igenom samtliga textfiler på hårddisken och registrera dessa på en central server. Skulle ljud vara mindre känsligt än text? Vem vet vilka ljudinspelningar som Spotify kan söka igenom – och vem kan veta om Spotify har en bakdörr till t.ex. NSA?

Min första tanke blir förstås att jag måste ha klickat förbi en finstilt text där jag accepterar att Spotify söker igenom min hårddisk efter ljudfiler. Därför tittar jag närmare på “Spotify Privacy Policy“. Det närmaste jag kommer är följande stycke:

2.2 Usage & log data
When you use the Service, we automatically collect certain information, including: (i) information about your type of subscription and your, interactions with the Service, including with songs, playlists, other Spotify users, Third Party Applications (as defined in the Terms and Conditions of Use) and advertising, products and services which are offered, linked to or made available on the Service; (ii) the details of the queries you make; (iii) User Content (as defined in the Terms and Conditions of Use);

Ljudfilerna på min hårddisk kan knappast räknas som en “interaktion med tjänsten”. De faller heller inte under användaravtalets definition av “User Content“, som handlar om sådant man aktivt postar Spotify. Med vilken rätt kan då Spotify söka igenom mina lokalt lagrade ljudfiler?

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Sunday, 30 Mar 2014 21:54

Härom dagen postades här en översatt artikel av Claus Peter Ortlieb, “Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd“. Diskussionen som följde blottade ett intressant missförstånd. Flertalet läsare verkar ha läst artikeln som en kritik av bitcoin, när det snarare handlade om en kritisk betraktelse över pengar. Bitcoin tjänade alltså mest som en utgångspunkt.

Vad gäller detaljerna kring bitcoin kan vi konstatera att artikeln hade vissa brister. Exempelvis verkar Ortlieb inte ha greppat att de matematiska problem som löses vid s.k. mining inte är helt godtyckliga, utan spelar en roll i att upprätthålla systemet. Detta innebär väl att bitcoin liknar guld lite mer än vad Ortlieb tycks tro. Men detta är av mindre vikt.

Det finns nog en poäng i att skilja mellan tre sorters pengar: fiat, metall och krypto. Dessa spelas ständigt ut mot varandra av sina respektive förespråkare. Vi kanske kan tala om tre “monetära subjektiviteter”. Genom att urskilja dessa kanske det blir lättare att skilja mellan kritik och ideologi, kort sagt.

Eftersom fiatpengar är gängse betalningsmedel överallt i världen, är det lite svårt att tala om en särskild subjektivitet i detta fall. Möjligheten att utge obegränsat med pengar kan ju särskilt förknippas med de stimulansprogram som sedan ett antal år håller kapitalets tillväxt igång (genom att blåsa upp ständigt fler bubblor). Kanske kan vi helt enkelt tala om en “bubblig” subjektivitet, uppslukad i nuet, oförmögen att blicka särskilt långt framåt eller bakåt.

Mot detta profilerar sig de “goldbugs” som menar att endast metallpengar är “riktiga” pengar. Dessa drivs av en vilja att behålla vad de äger och gottar sig i allehanda varsel om att bubblor kommer att spricka.

Vad kan då sägas om den tredje subjektiviteten, som vuxit fram bland bitcoiners? Vi kan fundera på vad som förenar Rickard Falkvinge och Max Keiser i deras sätt att prata om pengar. Men kanske är detta för snävt – kryptovaluta är ju mer än bara bitcoin.

Jag är säker på att det finns läsare som vet mer än mig och kan fylla i med reflexioner här!

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen, liberalism, offentlighet"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Friday, 28 Mar 2014 22:48

Nyhetsrapporteringen om att Turkiet blockerar Youtube är tidstypiskt historielös. Svenska nyhetsmedier nämner inte ens att detta skedde redan 2007. Under 3,5 års tid var Turkiets internetoperatörer var beordrade att förhindra åtkomst av Youtube, innan blockaden hävdes 2010. Enligt vissa uppgifter var det Google/Youtube som vek sig och avlägsnade de videoklipp som uttryckte missaktning för landsfadern Atatürk.

En annan sajt som blockerades av Turkiet år 2007 var The Pirate Bay. Den blockaden verkar ha varit i kraft sedan dess, men kringgås i stor skala.

Reaktionerna från t.ex. Pen-klubben ger ett yrvaket intryck. Även där framställs Turkiets agerande som om det vore en blixt från klar himmel, när det snarare handlar om en repressiv stat som fortsätter agera som den alltid gjort. Inte heller nämns ett ord om landets blockad av The Pirate Bay.
Om det skulle vara så att Pen-klubben accepterar blockering så länge den görs med hänvisning till upphovsrätten, så blir de tvungna att tiga den dagen som en stat använder det motivet för att blockera t.ex. Youtube eller Twitter. Det vore alls inte otänkbart. Youtube är en upphovsrättslig gråzon och på Twitter postas (precis som på The Pirate Bay) gott om länkar till material som sprids utan rättighetshavares tillstånd. En mer konsekvent hållning vore på sin plats.

I stället för en nyhetsrapportering som är helt fixerad vid Twitter och Youtube, vore det intressant att få en större bild av den nätpolitiska utvecklingen i Turkiet under Erdoğan. En intressant grupp som verkar mot nätcensur kallar sig Alternatif Bilişim och höll en presentation på CCC för ett par år sedan. Så här skrev de då, 2011:

Until 2007, tens of thousands of websites had been blocked by courts as ‘precaution’, including sites like WordPress and YouTube. After the Law 5651 in 2007, even more websites were censored directly by government administration. As a response to this law, Sansüre Karşı Platform (Platform Against Censorship) was organized. In the first anti-censorship rally in 17 July 2010, nearly 3000 people participated, including Internet youth, political parties, trade unions, etc. /…/
In conclusion, we have reasons to believe that the government is currently developing infrastructure to utilize methods like deep packet inspection (DPI) as weapons in a ‘cyberwar’, possibly against its own people. These methods will include monitoring and labeling of Internet users as well as blocking communication.

I början av detta år postade samma grupp en varning för skärpt nätcensur i Turkiet. Det verkar som om DNS-filtreringen som hittills har tillämpats är tänkt att ersättas med en URL-filtrering som är svårare att kringgå. Alternatif Bilişim menar att Turkiet på några år kan ha kommit ikapp Kina vad gäller nätcensur.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Wednesday, 26 Mar 2014 20:59

Att bitcoin går att växla till dollar är inget bevis på att bitcoin är “riktiga pengar”. Snarare är det ett symtom på en övergripande kris för själva penningmediet – en kris som varken keynesianer eller guldspekulanter vill inse vidden av. Det menar Claus Peter Ortlieb som är matematikprofessor i Hamburg och medlem i redaktionen för den värdeavspaltningskritiska teoritidskriften Exit. Artikeln är skriven för den tyska tidskriften Konkret (3/2014). Här följer en hastigt gjord översättning.

Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Vildarna på Kuba uppfattade guldet som spanjorernas fetisch. De ordnade därför en fest för guldet, sjöng för det och kastade det sedan i havet.

Karl Marx i Rheinische Zeitung, 3 november 1842

Under rubriken “Bits and barbarism” berättade Paul Krugman en fabel om tre sätt att skapa pengar. Två av dessa sätt utgör enligt Krugman en monetär regression, som bara kan förklaras av ett stort antal människor fattat det märkliga beslutet att brida klockan tillbaka och upphäva de senaste seklens framsteg.
Som exempel på den första typen av penningskapande nämns en av världens största guldgruvor, Porgera på Papua Nya Guinea, en gruva som är ökänd för brott mot de mänskliga rättigheterna såväl som för miljöförstöring. Men eftersom guldpriset fortfarande är tre gånger så högt som för ett årtionde sedan, om än lägre än den senaste toppnoteringen, måste det likväl grävas efter guld.
Som paradigmatisk plats för den andra typen av penningskapande, som är ännu märkligare, nämner Krugman “bitcoingruvan” i Reykjanesbær på Island. Bitcoin är en digital valuta, vars värde är svårt att förklara men har att göra med att folk är beredda att köpa bitcoin eftersom de tror att andra är beredda att göra detsamma. Det handlar om ett slags virtuellt guld: man kan gräva fram bitcoins, alltså skapa nya, genom att lösa matematiska problem av hög komplexitet. Detta förutsätter dock en hög datorprestanta och förbrukar ett stort mått av elektrisk energi. Och eftersom Island har billig el och kall luft för att kyla datorerna, är det en idealisk plats för att gräva fram bitcoins.

Mot dessa två regressiva avarter, ställer Krugman ett förnuftigt tredje sätt att skapa pengar. Detta sätt, vilket presenteras som hypotetiskt, ska motsvara Keynes råd från 1936: att regeringarna i kristider ska ge ut pengar som de inte har. Såväl då som nu finns det politiska invändningar mot detta förslag, vilket fick Keynes att ironiskt föreslå alternativet att regeringen kunde gräva ner pengarna i flaskor för att sedan låta privata investerare gräva fram dem. Även genom helt meningslösa statsutgifter kommer näringslivet att stimuleras. Och i slutändan skiljer det ju sig inte så mycket från guldgruvorna: guld grävs upp ur ett hål i marken, bara för att åter begravas i centralbankernas skattkammare. Guldmyntfoten var enligt Keynes bara en “barbarisk relik”. Och om vi får tro Krugman, utgör bitcoin bara en högre grad av nonsens, i det att naturresurser förbrukas för att skapa “virtuellt guld” som inte består av annat än elektroniska teckenkedjor.

Uppenbarligen har inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer som Krugman, problem med att de ekonomiska aktörerna beter sig annorlunda än vad teorin kunnat förutspå. Krugman erkänner denna diskrepans, men kan inte förklara den med annat än att massorna har en läggning mot regression och irrationalitet. Varifrån denna läggning kommer, det förblir oförklarat.

Utifrån betraktat, alltså ur ett rent materiellt perspektiv, är det slående hur hela debatten bär drag av vansinne. Det omtalade “barbariet” har sin grund i ett samhällsförhållande som kräver att människorna ska utföra handlingar som är vansinniga eller samhälleligt skadliga, i utbyte mot att de ges möjlighet att överleva i ytterligare några dagar eller veckor. Förvisso utgör produktionen av just pengar ett av de minsta problemet i det rådande produktionssättet, men det hela är talande för arbetsförhållandena i hela den sönderfallande kapitalismen: från den “skrotningspremie” för bilar som Tyskland har infört i god keynesiansk anda, via det preventiva bruket av antibiotika i djurindustrin, till förödandet av hela landsändar i jakt på de sista oljedropparna, bara för att nämna några helt typiska exempel.
Och det barbariska med guld är ju inte metallen, utan att den görs till fetisch, vilket emellertid beror helt på den grundläggande varu- och penningfetischen. Detta demonstreras också av “vildarna på Kuba”, som Marx berättar om: om inte pengar existerar som ett samhällsförhållande, blir det möjligt att hantera guld på ett betydligt mer avslappnat vis.

Brytningen av bitcoins är också en vanvettig sak, men relativt harmlös. Det rör sig snarast om en fars och för tankarna till ett välkänt Marx-citat om hur historien upprepar sig, i detta fall guldfetischens historia. Bitcoins låter sig framställas ur intet, precis som de kreditpengar som skapas i banksystemet. För att ändå simulera ett värde, ikläds de en guldkostym. Precis som med guld måste först en viss mängd arbete och resurser förbrukas innan nya bitcoins kommer i dagen. Detta är dock helt skenbart, för bitcoins hade lika gärna kunnat frambringas ändå. Här finns en viss skillnad gentemot guldet, där arbete (och därmed utsugning och miljöförstöring) faktiskt är nödvändigt för att gräva fram det ur jorden.

I slutändan handlar bitcoin om ett falskmynteri som inte ens bemödar sig om att skapa ett yttre sken av att vara “äkta” pengar. Om detta likväl kan lyckas, om alltså bitcoins utan problem låter sig växlas in i dollar eller euro, så kan det heller inte stå särskilt bra till med de valutor som ges ut av centralbankerna. Faktum är att de digitala valutorna bara fortsätter en utveckling som pågått i årtionden, men driver den till sin spets. Sedan år 1972 – som markerade slutet på Bretton-Woods-systemet och därmed på dollarns guldbackning – har centralbankernas pengar allt mindre att göra med reell rikedom. Under de senaste trettio åren växte de globala förmögenheterna tjugofalt, utan att motsvaras av någon reell värdeökning i samma skala. Det handlar i stället om följden av kreditfinansierade konjunkturprogram, möjliggjorda genom den nyliberala avregleringen av finansmarknaderna, vilka har hållt realekonomin i rullning i snart fyrtio års tid, helt i linje med Keynes – bortsett från att privata penningutgivare har trätt i regeringarnas ställe och från att det inte syns skymten av ett uppsving som kan komma på egna ben.

De enorma penningmängder som kretsar runt i finanshimlen och söker efter investeringsmöjligheter leder till inflation på alla de marknader dit de söker sig, exempelvis på aktie- fastighets- och råvarumarknaderna. Ett exempel: Dow Jones index, som mäter börsvärderingen av aktiebolag i USA, ökade från 1982 till 2000 sjufalt i s.k. reella tal (alltså bortsett från den officiellt uppmätta inflationen) – och detta i en tid då USA:s reella ekonomi stagnerade. För aktieägarna är sådan “asset inflation” en välkommen sak, eftersom de har möjlighet att sälja sina aktier på nytt. Att den sjufaldigade penningförmögenheten fortfarande motsvarar samma företagsvärde spelar ingen roll.
Bitcoin begåvades under de första elva månaderna av 2013 med en ännu större bubbla, i det att växelkursen gentemot dollarn ökade med en faktor av 93,5 även utan att ökningen motsvarande ett dyft av reellt värde. Ironiskt nog handlar de ideologiska motiven för digitala valutor ofta just om förlusten av förtroende för finansmarknader och centralbanker, vilka ställs mot en “seriös” valuta som inte låter sig manipuleras. Men bakom aktörernas ryggar förvandlas detta instrument sedan till ännu ett spekulationsobjekt. Ännu en gång leder det till att ett fåtal av dem blir rika.

Misstron mot centralbankernas pengar är i vilket fall befogad, med tanke på pengarnas bristande backning av reella värden. Detta förklarar också flykten till guld som medel för att bevara värde. Huruvida just guld visar sig lämpligt för detta syfte, det återstår att se, för här har ännu en bubbla bildats och alla bubblor kan spricka.

Pengar är bara produktiva, i kapitalistisk mening, när de investeras någonstans där det skapas mervärde genom utnyttjande av arbetskraft. Uppenbarligen existerar inte längre sådana investeringsmöjligheter i en omfattning som motsvarar de tillgängliga pengarna. Detta leder till att allt mer pengar växer i en blott fiktiv mening, eller att de läggs på hög, exempelvis i form av ädelmetall. Utvecklingen som skedd under de fyrtio åren efter Bretton-Woods pekar mot att pengar är ett samhälleligt förhållande som blivit obsolet. Även om keynesianerna vare sig vill eller kan föreställa sig en sådan sak.

Claus Peter Ortlieb

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Tuesday, 25 Mar 2014 11:15

Per Svenssons försvarsskrift för liberalismen blev kritiserad för att undvika frågor om ekonomi i allmänhet, och krisen i synnerhet. Låt mig då citera den korta passage i boken (s. 81–82) som låter sig läsas som en kristeori:

Men under några korta decennier efter kriget var det som om man inte längre behövde oroa sig, inte på allvar, inte på djupet. Sverige var inte bara rikt. Sverige var välordnat. /…/
Riktigt så är det inte längre. Ironiskt nog beror det till stor del på att världen har blivit så mycket rättvisare än den var på den tiden då Sverige var en av den globala rättvisans ihärdigaste röster. Sverige och andra rika europeiska industriländer kan inte längre räkna med att alltid få resa första klass. De exklusiva och exkluderande privilegiernas tid är förbi. Det är inte längre självklart att de länder som under lång tid varit en del av den globala överklassen kan köpa billigt och sälja dyrt. Globaliseringen av ekonomin har gjort världen mer jämlik. De fattiga delarna av världen blir lite, eller mycket, rikare. De rikare delarna av världen riskerar att bli fattigare (åtminstone relativt sett) och mer otrygga att leva i. Konkurrensen hårdnar. Hela branscher, hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut. Spelregler skrivs om. Sociala strukturer man tagit för givna urholkas och smulas sönder.

Detta är mest ett sätt att bortförklara den fortskridande världskrisen. Per Svensson menar alltså att inte finns någon världskris, utan bara en utjämnande rörelse i riktning mot global jämvikt. Visserligen medger han att denna rörelse kan resultera i kriser, men bara i de världsändar som hittills tillhört “den globala överklassen”, exempelvis Europa.

Visst beskådar vi hur “hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut” – men menar Per Svensson på fullt allvar att detta är något som inskränker sig till Västvärlden? Under krisens nya fas drabbas i synnerhet “tröskelstaterna”, emerging markets – alltså de som befinner sig mitt emellan de rikaste och de fattigaste länderna, och som borde påverkas minst om Per Svenssons utjämningsteori skulle stämma!

Ännu svårare blir det att få ihop bokens kristeoretiska passage med de sparsmakade kommentarer som fälls om ekonomi. Å ena sidan menar Per Svensson att det är liberalismens förtjänst att det materiella välståndet har ökat på många håll. Att liberala demokratier överlag har varit rikare än andra stater tar han som ett bevis på att liberalism skapar rikedom, utan att beakta den motsatta möjligheten: att rikedomen är en förutsättning för att realisera en liberal demokrati. Å andra sidan framkastas det motsatta påståendet, att det är kapitalismen som skapar välstånd och att liberalism inte är detsamma som kapitalism. Resonemangen kring världsekonomi är så inkonsekventa att jag inte orkar rota vidare.

Så hur ska vi kategorisera kristeorin i Per Svenssons bok? Det är faktiskt inte fråga om vad vi har kallat en borgerlig kristeori, för dess främsta kännetecken är att kriserna kan undvikas genom en korrekt politik. Han närmar sig snarare en tragisk kristeori i sin hänvisning till globaliseringen som ett öde. Här märks dock inget av den cykliska historieuppfattning som kännetecknar de tragiska teorierna.

Men detta är ju inte i första hand en teori som syftar till att förklara krisen, utan till att bortförklara den.

PS.
Nu har jag nästan läst färdigt Robert Kurz tegelsten om globaliseringen, Das Weltkapital (2005). Kanske jag skulle posta läsanteckningar åtminstone kring delar av boken?

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen, liberalism"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Monday, 24 Mar 2014 09:54

Men kanske är liberalismen ändå överspelad genom samhällsutvecklingen? Kanske har Rasmus Fleischer rätt som i sin recension i Expressen i onsdags hävdade att det nu bara återstår att plocka till sig de bitar man vill ha ur den liberala traditionen och bortse från de övriga? Men tankegången är grumlig. Vad är det man kan avstå från?

Så skriver Håkan Holmberg på UNT:s ledarsida. Jag vill förtydliga mig en smula genom att hänvisa till “Tio preliminära teser om liberalismen” (ur Tapirskrift).
Där försökte jag begripa liberalismen i termer av ett tilltagande överflöd av rättigheter. Även om rättighetskatalogen är konstant, har de senaste 100 årens historia inneburit en stadig uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, ekonomi och politik. Detta skapar ett läge där de liberala rättigheterna allt oftare hamnar i konflikt med varandra. Liberalism blir en fråga om urval. Omvänt går det att åberopa liberala ideal för att motivera nästan vilken politik som helst. “Det står envar fritt att plocka russinen ur dess rättighetskatalog”, alltså.

Håkan Holmberg verkar tänka sig att russinplockandet är något som ickeliberaler ägnar sig åt. Jag menar alltså att detta urval görs av alla som bedriver politik under åberopande av rättigheter, särskilt av de liberaler som i teorin vill förverkliga hela rättighetskatalogen på en gång.
Med retorisk udd mot ickeliberalerna frågar sig Håkan Holmberg vilka av rättigheterna som kan undvaras. Han konstaterar att de flesta i Sverige – såväl liberaler som ickeliberaler – kan enas om sådant som allmän rösträtt, likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria medier. Skiljelinjen handlar om någonting annat: ekonomin.

Jag misstänker att det handlar om ekonomin. Det som skulle vara överspelat är förmodligen den öppna marknadsekonomin och frihandeln. Men liberaler försvarar inte näringslivets eller olika företags och branschers intressen utan principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop. Alternativet till en lagstyrd marknadsekonomi är rättslöshet och korruption.

Men om det nu är på ekonomins område som antiliberalerna framhärdar – varför spelar då ekonomin en så undanskymd roll i Per Svenssons bok? Och framför allt: varför undviker han systematiskt frågan om den ekonomiska krisen?

Nu måste jag åter dra fram Ludwig von Mises, som Per Svensson hänvisar till ett antal gånger. Ludwig von Mises såg sig som en konsekvent liberal – alltså vad vi nuförtiden kallar för en libertarian. Per Svensson uttrycker en stark beundran för hans konsekventa hållning, men är själv långt från att leva upp till den. Saxar en beskrivning av Ludwig von Mises, signerad Jamie Peck:

Mises, /…/ was always more of a palaeoliberal than a neoliberal. The word that is most often used to describe Mises, in multiple accounts, is ‘uncompromising’; even Hayek /…/ found him ‘always a little doctrinaire’. Mises’ most ardent follower in the USA, Murray Rothbard, /…/ called for a ‘separation of the economy from the state’. Rothbard later founded the anarcho-capitalist movement and, later still, was a prominent supporter of Patrick Buchanan’s bid for the US presidency in 1992.

Herrarna som går i Ludwig von Mises fotspår – ja, det rör sig väsentligen om en mansseparatistisk rörelse – hävdar att de är de enda kompromisslösa liberalerna. Och i viss mening har de rätt! Även om de företräder en absurd världsåskådning, borde de tas på större allvar av såväl icke-liberaler som mainstream-liberaler.

Håkan Holmberg anför “principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop”. Libertarianer i Mises-traditionen skriver såklart under på detta, men påpekar att staten och kapitalet i vår tid är sammanvuxna. Framför allt pekar de på existensen av centralbanker med rätt att utfärda pengar utan täckning i guld. Vi styr nu oundvikligen mot en ekonomisk apokalyps, varpå en jungfrulig kapitalism ska starta om från noll, menar de. Syndafallet inträffade ur deras perspektiv år 1971, om inte redan 1914.

Sedan dess är det svårt att påstå att vi lever i en reellt “liberal” ekonomi. Att den ekonomiska politiken i hög grad motiveras genom liberal ideologi är en annan sak. Jag får uppfattningen att Håkan Holmberg och Per Svensson blandar ihop dessa två nivåer när de uttrycker övertygelsen att de västerländska samhällena för tillfället är i stort sett liberala.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen, liberalism"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Monday, 24 Mar 2014 08:27

Krigsmaskinen – alltså bloggen som går under detta namn – dundrar på. Många trådar att plocka upp i krisserien på Copyriot, några ska säkert hinnas med. Som en liten upptakt kommer här citat ur tre inlägg som Krigsmaskinen har kategorierat under “pessimism“:

Varje förståndig människa hyser stark misstänksamhet mot företagsmänniskornas kvävande och politikernas löjeväckande optimism. Vi lever i en katastrof, på väg mot kataklysmiska proportioner. Det finns ingen anledning att vara optimistisk om det rådande.

Kapitalismen idag är i praktiken rakt igenom destruktiv och har ingen framtid. Frågan är om vi ska lyckas göra slut på kapitalismen eller om slutet kommer med mänsklighetens och biosfärens kollaps. Destruktiviteten yttrar sig bland annat i eliminationism riktat mot olika sfärer, att olika saker — människor, institutioner, resurser, etc — blir “morally written off as no longer exploitable and hence irrelevant to capital accumulation.”

Vi tänker oss krisen som ett övergångsstadie. Det gamla faller sönder men något nytt har ännu inte formats. Det här ska inte vara, intalar vi oss, snart måste det lösas, på ett eller annat sätt. Prognoserna skiljer sig, en del säger inom ett par år, andra kanske ett decennium, åter andra än längre. Men om det inte är så, om krisen är permanent? Kris är trots allt kapitalismens normaltillstånd.

Dessa inlägg (och andra) rymmer massor att diskutera. Bland mycket annat funderar jag på den nyss nämnda distinktionen mellan apokalyptik och eskatologi.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Sunday, 23 Mar 2014 00:00

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.
Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.
Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.
Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/
2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).
Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?
Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.
Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Friday, 21 Mar 2014 14:12

Today the European Commissioner Štefan Füle issued a strong statement on the blocking of The Pirate Bay in Denmark:

The ban on the social platform The Pirate Bay in Denmark raises grave concerns and casts doubt on Denmark’s stated commitment to European values and standards.

Freedom of expression, a fundamental right in any democratic society, includes the right to receive and impart information and ideas without interference by public authority. Citizens must be free to communicate and choose freely the means to do it. This obviously includes access to the internet.

Open debate promotes transparency and accountability and ultimately reinforces democracy; such debate needs to be strengthened everywhere, including in Denmark.

Just kidding! The statement was actually not about The Pirate Bay. It was about the recent blocking of another website in another European country. Maybe the statement would seem a bit stronger if it was consequently applied also to cases within the European Union.

thx for the tip, Geraldine!

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "English"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Thursday, 20 Mar 2014 21:35

Ibland frågar folk vad som har hänt med Piratbyråns gamla buss. Svaret går numera att finna på Guldbussen.se, som meddelar att bussen står vinterparkerad i Luleå. Inte illa för en stadsbuss från 1977 som vi även förmått att korsa Alperna och övervintra på Balkan.

Ibland frågar folk vem som äger bussen. Så tänkte vi också till en början: att en buss skulle vara något som man köper, för att sedan äga. Snart lärde vi oss att en buss är något som måste tas hand om. Frågan är alltså inte vem som äger den, utan vem som har vårdnaden. Svaret är: Rättbuss.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Thursday, 20 Mar 2014 08:48

Jag recenserade en försvarsskrift för liberalismen i gårdagens Expressen. Per Svensson menar i denna skrift att liberalismen visserligen inte kan sammanföra all världens godhet, men att däremot allt ont i världen kommer av antiliberalismen. Hans definition av liberalismen blir i praktiken: liberalism är motsatsen till antiliberalism.

Antiliberalismens främsta kännetecken är, enligt Per Svensson: populism, apokalyptik och utopism. Mot denna tresidiga polarisering vill jag lufta vissa invändningar.

Liberalism kontra populism? Låt mig citera ur recensionen:

Visst har populism och liberalism ansetts vara oförenliga. Men jag undrar om inte detta förändrats sedan 2008. Tänk bara på Piratpartiet: ett paradexempel på liberal populism. Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen

Därtill påpekar Magnus Linton:

Föreställningen att liberalism står i någon sorts absolut motsats till populism är möjligen en missuppfattning som inte förrän nu börjar uppmärksammas i Europa men den som följt den politiska utvecklingen i Latinamerika vet att liberalism där gått hand i hand med fullfjädrad populism i många decennier.

Liberalism kontra apokalyptik? Här handlar det om sekulariserade versioner av en religiös tankefigur: den yttersta dagen, då den bestående världen ska förgöras i en slutstrid, där det goda till sist segrar över det onda. Apokalyptiken är en form av eskatologi, läran om de yttersta tingen (som f.ö. givit namn åt det nya bokförlaget Eskaton).
På ett formellt plan stämmer det att liberalismen tar avstånd från tanken på en apokalyps. Ofta tas ett väldigt stort avstånd, med följden att hotet om en klimatkatastrof förnekas eller trivialiseras. Tendensen är alltså att inte bara avfärda apokalyptiken utan varje form av eskatologi, varje tanke på en yttersta gräns för vår rådande samhällsordning.
Samtidigt smyger den apokalyptiska fantasin in bakvägen, just hos de liberaler som (med rätta) ser sig som de renlärigaste. Jag tänker på den “ultraborgerliga” kristeorin hos den s.k. österrikiska skolan. Åtskillnaden mellan ekonomi och politik blir här till en absolut dualism – ekonomin är naturlig, politiken onaturlig. Inte bara välfärdsstaten, utan även centralbanker som utfärdar pengar utan uppbackning i guld, betraktas som politiska övergrepp på den naturliga ordningen. När övergreppet väl är fullbordat, finns det bara en väg tillbaka: krisen som renande skärseld. Oavsett om krisförloppet leder till att samhällen kollapsar och miljoner människor svälter, betraktas detta som ett nödvändigt ont för att återställa den naturliga ordningen. Vad är detta, om inte en liberal apokalyptik?

(År 2005 skrev jag förresten en uppsats om konspirationsbaserade världsåskådningar under rubriken “Populism och apokalyps“.)

Liberalism kontra utopism? Se ovan. Visst tar liberalismen avstånd från utopier. Men att konsekvent stå för en “klassisk liberalism” är att vara utopist. Tanken på att rulla tillbaka 100 år av statlig expansion – på fredligt vis, med en bibehållen varuproduktion – går knappast att ta på allvar.
“Föreställningen om konfiktfria lyckoriken” är kärnan i utopismen, skriver Per Svensson. I detta har han rätt, men han har fel i att ickeliberalerna skulle vara utopister. Att avskaffa patriarkatet och/eller kapitalismen, att skapa “en helt ny värld”, är inte detsamma som att avskaffa alla konflikter.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "liberalism"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Tuesday, 18 Mar 2014 13:55

Den ekonomiska krisen verkar bli utdragen. Goda nyheter varvas med dödsrosslingar, optimistiska utropa med domedagsprofetior. Försöken att häva krisen och lägga grunden för en ny våg av tillväxt har ännu så länge misslyckats, trots att krisåtgärderna är unika både till storlek och i uthållighet. USA är inne på sjunde året av en expansiv kreditdriven modell: “easy money” från Riksbanken – över fyra biljoner dollar hittills i obligationsköp för att öka likviditeten – har drivit på börskurser men utan att skapa varaktig tillväxt. De billiga krediterna och låga räntorna har hållit liv i finansbranschen och förhindrat en finansiell härdsmälta, men har inte lyckats bryta pessimismens negativa spiral. Den senaste tidens börsuppgång – en av få ekonomiska ljuspunkter – handlar inte om företagens vinster utan reflekterar snarare den stora mängd kapital som flyter omkring på jakt efter räntabla placeringar. Den amerikanska krispolitiken har också skapat politiska konvulsioner där statsbankrutt och inställda betalningar diskuteras på allvar. Krisen är därför minst lika mycket politisk som ekonomisk.

En bra lägesöversikt levereras av Mats Benner i recensionstidskriften Respons (1/2014). Fast den sista meningen som citeras ovan är lite förrädisk, lutande åt det typiskt vänsterborgerliga greppet att omdefiniera krisen från “ekonomisk” till “politisk”, som om det vore självklart att den rätta politiken kan föra kapitalismen ut ur krisen. Finns det några andra invändningar mot beskrivningen så vore de intressanta att höra!

Här fortsätter blicken över läget i världskrisen:

Japan försöker på sin kant bryta det snart 20 år gamla ekonomiska dödläget med en expansiv chockterapi. Den optimism som blivit den sittande Abe-administrationens signum har dock tillfälligt havererat. Och Europa är sin alldeles egen historia, med en allt svagare intern sammanhållning och globalt inflytande i förfall. EU:s kris är också den både politisk och ekonomisk. Ekonomin är kanske värst utsatt. Tillväxten är fortsatt negativ i de krisdrabbade länderna, arbetslösheten skyhög över nästan hela linjen och statsfinanserna överlag usla. Till och med de starkaste ekonomierna – som den tyska – når bara upp i den allra mest blygsamma tillväxt. Inte ens de upphaussade BRIC-länderna – de globala finansmatadorernas stora hopp – lever upp till sina förväntningar. Det är bara Kina som står kvar med strålande panna medan Indien sviks av internationella investerare. Ryssland styrs av råvaruprisernas fluktuationer (och agerar alltmer aggressivt för att säkra tillgången på olja och gas), och Brasilien rör sig från mirakeltillväxt till stillastående. Afrika är den enda kvarvarande kontinent som bär hoppets prägel men verkar inte kunna bli något ekonomiskt lokomotiv på flera decennier, med politisk instabilitet, institutionellt kaos och osäkra långsiktiga utsikter bortom de rika råvarutillgångarna.

Vart rör sig den globala ekonomin? Den stora frågan är om vi levt på lånad tid, om de senaste 20–30 åren bara varit en bubbla på kredit som nu nått vägs ände. Kvar skulle i så fall bara vara en utdragen period av restriktioner och avhållsamhet i väntan på något oväntat mirakel, oklart hur och varifrån. Det är denna närmast fatalistiska krisdiagnos som vägleder bland annat den brittiska politiken, nämligen att låta besparingar och åtstramningar bana väg för en ekonomisk renässans och att låta krisen läka ut sig själv.

Citaten är som sagt hämtat ur en bokrecension av Mats Benner. Boken som han recenserar får tas upp i ett annat inlägg.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Tuesday, 04 Mar 2014 10:38

En väldigt grov skiss över den politiska turbulensen i världen, våren 2014:

Efter 2008 års finansiella sammanbrott inleddes – i USA, Europa och Japan – en stimulansfest utan historiskt motstycke. Biljontals dollar pumpades in i banksektorn bara av USA:s centralbank genom köp av obligationer. Detta ledde till att börskurserna har flugit i taket samtidigt som räntorna pressats i botten. De extremt låga räntorna (negativ realränta) har stimulerat kapitalet att söka sig utomlands, i jakt på investeringsobjekt som bär större risk och ger högre avkastning. Ganska snart tycks detta ha resulterat i kraftigt stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning, vilket bildar en del av bakgrunden till 2011 års upprorsvåg (som väl i första hand drabbade länder som är beroende av att importera sin mat). Men stimulansfesten i centrum ledde även till att pengar svämmade ut i tröskelstaterna (semiperiferin, emerging market), som kunde dra fördel av stimulansen i form av någorlunda låga räntor på statsskulden.

Under 2013 började USA:s riksbank att försiktigt trappa ner stimulansinjektionerna. Festen är långt ifrån slut, men det räcker att deltagarna tycker sig se skymten av knarkpåsens botten för att oron ska sprida sig. På världens kapitalmarknaden uppstod genast ett slags baksug – pengarna söker sig tillbaka till tryggare placeringar i USA. Vissa av stimulansens tidiga verkningar blir nu inverterade: råvarupriser börjar falla och skuldsatta tröskelstater blir hårt pressade. Mot dessa staters valutor uppstod genast ett hårt tryck nedåt och tendensen till inflation har varit kraftig.

Några exempel på “tröskelstater” som hamnat i monetärt blåsväder under krisens nya fas: Turkiet, Thailand, Uganda, Venezuela, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ryssland, Ukraina…

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig!

Korruptionen hade funnits där hela tiden och alla visste det, men inte så många orkade bry sig. Vad som nu händer samtidigt, i tröskelstater runt om på jorden – trots enorma skillnader i politiska förhållanden – är att den korruptionen plötsligt ter sig outhärdlig. En känslan fortplantar sig genom samhället: Något måste göras!

Motståndet mot korruption kan ta sig uttryck i uppror på gatan. Förra sommaren brakade det loss i Turkiet och Brasilien. Nu lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt. Mobiliseringen på Maidan hade aldrig skett om inte en stor del av befolkningen känt att nu går det inte längre att tolerera korruptionen. Att upproret snabbt blev överkodat av geopolitik är faktiskt en annan sak.

Nu är många regimer livrädda för att upproret ska drabba dem. De söker efter strategier sätt att kanalisera antikorruptionen. Deras hopp står vid en eller annan ideologi som kan förklara korruptionen på ett sätt som oskadliggör en gatans kritik. På en global nivå kan vi redan nu se hur två klassiskt reaktionära ideologier kommer väl till pass:

  • Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. Ett exempel på denna strategi ser vi i Turkiet, där premiärminister Erdoğan tjatar om att “räntelobbyn” ligger bakom landets problem.
  • Homofobin har en lång tradition av att tjäna som ideologisk förklaring till korruption (tänk bara Kejneaffären). När vi nu ser hur de styrande i Ryssland och Uganda tonar upp hetsen mot homosexuella, får detta ses som ett sätt att dra uppmärksamheten från den verkliga korruptionen.

Tyvärr får vi nog räkna med att ännu fler regimer i världens tröskelstater, trängda av hotet om uppror, kommer att underblåsa antisemitism och homofobi under 2014.

Skissen är grov, som sagt. Jag har försökt att ta sikte på de stora sammanhangen och är alls inte säker på att alla detaljer har blivit korrekta. Rätta mig gärna!
(PS. Jag inser att mitt bruk av ordet “tröskelstater” inte är vedertaget på svenska, utan det är en översättning av tyskans Schwellenländer.)

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Saturday, 22 Feb 2014 20:55

Satt en stund och försökte läsa ikapp om månadens upprorsvåg i Bosnien-Herzegovina. Särskilt intressanta vinklar fann jag i följande tre artiklar:

Därtill kommer den rikhaltiga samlingssajten Bosnia-Herzegovina Protest Files.

Här följer några lösa anteckningar om läget. Det är inget försök till sammanfattning. Här ryms t.ex. inget om den intressanta plenum-organiseringen.

Allt började som en protest bland arbetarna vid fem fabriker i Tuzla, som en gång var ett centrum för den kemiska industrin i Jugoslavien. Fabrikerna har privatiserats och sålts till ägare som lovat att investera och anställa, men som snarare tycks ha plundrat dem på tillgångar för att sedan låta dem gå i konkurs – ofta efter att arbetarna jobbat åtskilliga månader utan lön. (Processen är typisk för många privatiseringar av industrier i ex-Jugoslavien.)

Tuzla-arbetarnas protester möttes med polisvåld och massgripanden. Detta blev gnistan som fick protesterna att sprida sig och den 7 februari exploderade det över stora delar av Bosnien. Polisen i Tuzla kapitulerade och lät folkmassan storma rådhuset, som även sattes i brand. Samma sak hände i Mostar, där demonstranterna – från “båda sidor av floden”, alltså både bosniaker och kroater – även brände ner partihögkvarteren för de två stora marknadsliberala partierna (ett bosniakiskt och ett kroatiskt).

Även i Sarajevo brändes myndighetsbyggnader. Därtill krossades fönster på den österrikiska banken Hypo, som i sig är en symbol för grov korruption, med uppmärksammad inblandning i en lång rad skumraskaffärer. Bankkrisen ledde år 2009 till att Hypo kollapsade Hypo och togs över av österrikiska staten. Österrike har starka ekonomiska intressen i ex-Jugoslavien och därtill en militär närvaro. Notera att Bundesheer har förlagt nästan alla utlandstrupper just i det Balkan som en gång var en del av det österrikiska imperiet!

Så det förvånar knappast att det var just en österrikisk diplomat som började tala om att sätta in EU-trupper mot demonstranterna i Bosnien.

Det är tydligt att protesterna i Bosnien riktar sig mot symboler för politisk-ekonomisk korruption, vilket kanske är typiskt för 2014 års krisprotester. Samtidigt är protesternas grund i hög grad densamma som revoltvågen 2011 (arabiska våren, Occupy, torgprotester i Sydeuropa). Grunden består inte minst i en hög arbetslöshet och en skyhög ungdomsarbetslöshet, en utbredd skuldsättning och en allmän känsla av att sakna framtid.

En bosnisk anarkist förklarar:

The society that was one of the most egalitarian in Europe 25 years ago now has a huge social gap.

Capitalism and the process of privatization have completely destroyed the local economy; all the big factories and companies that were saved during the war have been privatized and shut down. All the wealth is concentrated in the hands of a few. There is no production in Bosnia any more, only import. The authorities are taking bigger and bigger loans from the IMF, knowing that they have no way of paying them back—so we can expect to be forced to privatize Bosnian Telecom and Electro-energetic system, the last viable pubic companies.

Allra mest slående är hur protesterna har vänt sig mot den nationalism som omfamnas av den politiska, ekonomiska och massmediala eliten i Bosnien (liksom i Serbien och Kroatien). Vi har fått se bilder på myndighetsbyggnader där någon sprayat SMRT NACIONALIZMU (“död åt nationalismen”) innan de stacks i brand. Från de nämnda eliternas sida sätter man nu sitt hopp till nationalistiska myter.

a wide array of conspiracy theories have gained some popularity. Thus, Bosniak nationalists and politicians claim that this is all a plot against Bosniaks; Croat nationalists and politicians claim that it’s all a plot against Croats; and Serb nationalists and politicians claim that it’s all a plot against Serbs.

Fortfarande utgör nog nationalismen en tröskel som hindrar protesterna från att spridas till Bosniens grannländer. Men alla förutsättningarna verkar finnas även där.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Friday, 21 Feb 2014 19:13

Några av nazisterna har nu åtalats för överfallet mot en manifestation i Kärrtorps centrum i december. Förundersökningsprotokollet finns ute på internet (torrent) och rymmer tydligen en hel del beslaget material från Svenska motståndsrörelsen (SMR). En som orkat gå igenom detta är en bloggare vid namn Rikard, som lyfter fram några ganska underhållande detaljer.

Bland världens alla nazistorganisationer, är det möjligt att SMR tar rekordet i marknadsanpassad byråkrati. Likt en tidstypisk myndighet strävar de efter att kvantifiera allt. Själva förklarar de:

2010 infördes det sk AMA-systemet över hela landet efter att ha prövats ut i Stockholm. AMA betyder aktivistmarkeringar, och är ett system som räknas i poäng. Exempelvis ger 1 timmes aktivism 6 ama-markeringar. Alla aktivister, från ledningen till aktivister på gatan fyller kontinuerligt i en ama-rapport som sedan rapporteras in till Riksorganisationen vid månadens slut. Riksorganisationen kan sedan framställa statistiska rapporter om aktivismen i organisationen varje månad som ett analysverktyg.

Bland papprena som polisen beslagtagit finns även ifyllda AMA-rapporter där nazisterna rapporterar in hur många poäng de har fått:

Associationerna går, som Rikard skriver, till studiecirklar och rollspelsföreningar. Man kan även ana att det gått viss inflation i poängtilldelningen.

En halvtimmes planeringssamtal: 3 poäng. En halvtimmes inventering av förråd: Sex timmars filmredigering: 27 poäng. Lägenhetsvakt i två dagar: 225 poäng.
Alltsammans verkar räknas som “beordrat kamparbete” vilket innebär att en ny poäng tickar in var tionde minut. Bland dokumenten finns också en rapport från en kvinnlig SMR-medlem. Hon får 30 poäng med motivet “barn”.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "fascism"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Friday, 21 Feb 2014 13:42

Regeringstrogna prickskyttar mot en proteströrelse vars frontlinje tagits över av nazister. Vad som hände i Europas typ största land är så oerhört deprimerande.

För att förstå utveckling räcker det inte med att lyfta fram de unika faktorer som gäller just i Ukraina: landets språkliga och ekonomiska tudelning, dess förflutna i Sovjetunionen etc. Ukraina är ju i någon mån samtidigt ett uttryck för den globala krisens nya fas då den största dramatiken utspelar sig i världsekonomins semiperiferi. Därför är det oerhört angeläget att dra paralleller med det senaste årets proteströrelser i Turkiet, Brasilien, Thailand och annorstädes.

Protesterna i Maidan kretsade aldrig kring EU. Det började snarare som protester mot korruptionen – i länder som Ukraina tenderar begreppen “korruption” och “näringsliv” till att bli synonyma. För många ukrainare framstod ett EU-närmande som ett hopp om minskad korruption och därmed en bättre levnadsstandard. Associationsbanan är väl lite naiv, men inte helt orimlig: krishanteringen i EU utgör en helt annan typ av korruption än den i Ukraina.

Om det började i antikorruption, har protesterna breddats och intensifierats. Mönstret för protesternas utbredning beror helt klart på hur Ukraina ser ut, men inte heller här kan det reduceras till en nationell konflikt mellan ukrainsk- och rysktalande, eller till en geopolitisk konflikt mellan EU och Ryssland. Det hela har uppenbarligen mycket fler lager (och i varje lager, i varje läger, finns korruptionen närvarande, helt enkelt för att det finns ekonomiska intressen som backar upp de olika parterna i upptrappningen).

Så här uttrycker sig nån slags vänstergrupp som deltar i protesterna:

Det greppet oligarkerna har över politiken har resulterat i ett skattesystem där de stora företagen inte betalar någon skatt. Alla skatter betalas av arbetare och småföretag. Och nu är skattekistorna tomma, trots det faktum att det finns tillräckliga med resurser i landet. Detta problem kan inte valet av integrering med det ena eller andra blocket [EU eller Ryssland] lösa.

Det här inlägget blir inte mycker mer än en möjlig inledning och en djup suck. Hinner inte skriva mer just nu, men kanske återkommer.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "krisen"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Date: Monday, 17 Feb 2014 00:03

År 1857–58 gjorde ekonomijournalisten Karl Marx en serie ekonomikritiska anteckningar, som i efterhand framstår som ett förarbete till hans oavslutade verk Das Kapital. Åttio år senare skulle dessa anteckningar publiceras i bokform under titeln Grundrisse. Efter ytterligare trettio år ombesörjde Sven-Eric Liedman att ett urval utgavs i svensk översättning. År 2010 kom en nyupplaga på Tankekraft förlag.

Som vi tidigare konstaterat, rymmer den svenska utgåvan en katastrofal felöversättning. En av bokens viktigaste utsagor har fått omvänd innebörd på grund av rent slarv och tyvärr rättades felet inte heller till nyupplagan. Det rör sig om det avsnitt som i den internationella diskussionen blivit känt som “Maskinfragmentet” och som i den svenska utgåvan återfinns under rubriken “Upphävandet av det omedelbara arbetet” (s. 203–206 i nya utgåvan).

Nu noterar jag att det ryms ännu ett fatalt fel på dessa korta sidor. Ett fel som inte kan skyllas på Liedman, utan härrör ända från Sovjetunionen. Första utgåvan av Grundrisse, som kom kring 1940, preparerades nämligen av “Institutet för marxism-leninism” i Moskva. Ett institut som givetvis var underställt Stalin och företrädde en grotesk, arbetsideologisk Marx-tolkning.

Alltsedan första upplagan på originalspråk har följande stått att läsa i Grundrisse:

Sobald die Arbeit in unmittelbarer Form aufgehört hat, die große Quelle des Reichtums zu sein, hört und muß aufhören, die Arbeitszeit sein Maß zu sein und daher der Tauschwert [das Maß] des Gebrauchswerts.

Redaktörerna petade alltså in ett ord, das Maß, som de antog att Marx hade råkat glömma. Fast de markerade åtminstone inpetningen med hakparenteser. Det nya ordet innebär att hela meningen får en annan innebörd.

Svenska utgåvan har valt att acceptera Moskva-redaktörernas ändring, utan att alls tydliggöra att en ändring har skett. Så här lyder stycket där:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått.

Om vi i stället ska följa vad Marx faktiskt skrev, får den svenska översättningen korrigeras till följande lydelse:

Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bruksvärdets bytesvärde.

Nu tänker ni kanske: vadå “bruksvärdets bytesvärde”? Så tänkte nog även redaktörerna i Moskva när de valde att ändra formuleringen. Men just så ska det faktiskt stå! Åtminstone enligt W.F. Haug, som tydligen har tagit upp detta i förbifarten i en bok. Haug refereras i sin tur av Philipp Metzger i en fotnot i dennes bok Die Werttheorie des
Postoperaismus
. Låt mig nu referera denna fotnot:

Bytesvärdet är enligt Marx ett uttryck för värdet. Värdets substans är “abstrakt arbete”, alltså den abstraherade nödvändigheten av den kvantitet mänsklig tid som krävs för att tillverka en vara. Bytesvärdet är alltså inte något mått på varans bruksvärde, vilket alltsedan Stalintiden har hävdats i de olika utgåvorna av Grundrisse. Ur den vidareförda felskrivningen “har postoperaisterna kunnat utveckla de mest stolliga teorier”, menar W.F. Haug.

Postoperaister som Antonio Negri menar ju, med stöd i Grundrisse, att den postmoderna kapitalismen har muterat sig så att värdet inte längre är mätbart, att det inte längre har någon substans. Med andra ord menar de att värdet har varit mätbart i en äldre form av kapitalism. När postoperaisterna kontrasterar nu mot då, antyder de gärna att värdet gamla substans skulle ha varit konkret arbete, alltså att den enskilda varans värde skulle ha bestämts av den faktiskt nedlagda arbetstiden i dess produktion. Här har de kunnat luta sig på Moskvaredaktörernas idé om bytesvärdet som ett mått på bruksvärde.

Marx beskriver alltså här en situation där produktivkrafternas utveckling har avancerat så långt att “rikedomens huvudkälla” inte längre utgörs av arbete. Han syftar uppenbarligen på det som han här kallar för “verklig rikedom” (senare utbytt till “stofflig rikedom”) och som syftar på bruksvärdesdimensionen. Någonting händer “med nödvändighet” när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menar Marx. Frågan som återstår är vad som händer.

En tolkning är att Marx menade att bytesvärdet helt enkelt upphör “med nödvändighet” i detta läge. Alltså att kapitalismen skulle avskaffa sig själv när produktivkrafternas utveckling nått en viss nivå. Då fick han uppenbarligen fel (och släppte nog den optimistiska idén ganska snabbt). Men med den Moskvaredigerade omskrivningen blir det dubbelfel: förutom den felaktiga förutsägelsen om bytesvärdets upphörande görs även en felaktig analys av bytesvärdets historiska funktion.

flattr this!

Author: "rasmus" Tags: "Uncategorized"
Comments Send by mail Print  Save  Delicious 
Next page
» You can also retrieve older items : Read
» © All content and copyrights belong to their respective authors.«
» © FeedShow - Online RSS Feeds Reader