Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.

Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.

David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:

Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.

Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.

Aaron Peters har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).
Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.

within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.

I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:

A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.

Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.

Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.

Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.

Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.

Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.

Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.

Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.

Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.

Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:

• Tillägg till kritiken av arbetskritiken
  
• 8 problem med #avvecklingslinjen
  
• Strategisk hypotes

Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.

Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning

Hur ska sådant avgöras?

Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.

“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.

När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.

Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.

Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.

Inför seminariet i Umeå har jag försökt att tydliggöra skillnaden mellan olika varianter av arbetskritik, så som de formulerats på sistone. Här anas två huvudlinjer: Fritidslinjen och Avvecklingslinjen.

Detta handlar inte om reform kontra revolution. Jag tänker mig alltså inte att den ena linjen nödvändigtvis är radikalare än den andra. Mitt syfte är heller inte att plädera för den ena eller andra linjen. Snarare är jag ute efter att öppna en vidare diskussion genom att tydliggöra en kvalitativ skillnad mellan de två linjerna.

Fritidslinjen framstår som en “flyktlinje”, medan Avvecklingslinjen snarare kan tänkas som en “tvärlinje”. Här följer ett försök att ringa in den förstnämnda.

Fritidslinjen – ordet har på sistone använts av bland andra Basinkomst-nätverket, Allt åt alla, Ung Pirat Jönköping och Fredrik Virtanen. Utan att dra likhetstecken mellan vad dessa vill uppnå, anas ändå en gemensam tendens.

Uppenbarligen har Fritidslinjen som målsättning att maximera fritiden, vilket är detsamma som att minimera arbetstiden. Såtillvida utgår man från en konventionell uppdelning mellan arbetstid och fritid, vilket kan leda till ett osynliggörande av de obetalda omsorgssysslor som i huvudsak utförs av kvinnor. Omsorgen är ju varken arbete eller fritid!

Erik Persson bloggade i december 2012:

Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Fredrik Virtanen skrev i en ledarkolumn i februari 2013:

Kan vi börja tala mer om ­fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):

“Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.

Allt åt alla Umeå frågade retoriskt inför 1 maj 2013:

Nolltaxa i kollektivtrafiken, hyrestak, arbetstidsförkortning eller till och med en garanterad basinkomst (”medborgarlön”)? Allmänningar och en ny gemensam välfärd bortom staten och kapitalets logik och kontroll? Vilka krav kan vi resa för arbetets avskaffande och fritidens förverkligande?

Nu över till mitt preliminära försök att ringa in Fritidslinjen.

Fritidslinjen hyllar fritiden, i syfte att utmana arbetsmoralen. Hyllandet av fritid kopplas inte sällan till en uppvärdering av amatörkultur och kan även associeras till en viss estetik: färgglad, spretig och avslappnad. Att softa i en solstol kan bli ett politiskt ställningstagande.

Fritidslinjen tror på växande allmänningar som ett centralt led i en strategi. Ofta finns en tanke om hur sfären av gratis saker ska vidgas steg för steg: från fri mjukvara och bibliotek, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på att “allt” ska bli gratis. I manifestet “Att skapa allmänningar” hävdas att “produktionen vill vara fri” och en liknande tankegång återfinns ofta i anslutning till Fritidslinjen. Tanken är att mer fritid kan ge upphov till en positiv spiral, där allmänningar föder fler allmänningar.
Relaterat till detta är en allmän teknikoptimism, inte minst i fråga om 3D-skrivare. Ökad produktivitet innebär ju ett större utrymme för fritid – även om detta i dagsläget kommer till uttryck i teknologisk arbetslöshet. (Ännu en gång: Fritidslinjens resonemang utgår från en given tudelning av livet i arbete och fritid, där många omsorgsbetonade sysslor inte får plats.)

Fritidslinjen förordar basinkomst i en eller annan form. Basinkomst (medborgarlön) innebär att människor får pengar för sin försörjning utan att avkrävas arbete – en idé som sedan 1970-talets kris drivits av såväl liberaler som socialister. Många som driver Fritidslinjen ser basinkomst som blott ett första steg i en större samhällsomvandling, men icke desto mindre tillmäts kravet på basinkomst en central strategisk betydelse.

Fritidslinjen ställer krav. Efter att ha formulerat en uppsättning politiska åtgärder för mer fritid, ställs krav gentemot politikerna om att genomföra dessa. Det betyder inte att Fritidslinjens förespråkare förlitar sig på politikerna (eller vill bli politiker). Att ställa krav kan även uppfattas som en pedagogisk metod som ska avslöja politikens oförmåga.

Observera att dessa fyra teser om Fritidslinjen är extremt preliminära, samt att avsikten inte är att tillskriva någon en uppfattning som hen inte har, utan att bjuda in till diskussion. Härnäst kommer ett inlägg som tar sig an Avvecklingslinjen på liknande vis. Sedan ska det hela diskuteras i Umeå, varpå det mesta kanske kommer att revideras.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Åklagarmyndigheten (genom dess särskilda immaterialrättsåklagare) har lämnat in en yrkan om förverkande, riktad mot den statliga Stiftelsen för Internetinfrastruktur (som administrerar toppdomänen .se).

Stämningsansökan rapporterades som en nyhet den 30 april (se t.ex. Ekot, SVT, Metro). Två veckor meddelade stiftelsen att man inte böjer sig frivilligt, utan ser det som en principsak att inte stänga domännamn. Även detta blev en nyhet i tidningarna (tack vare Sten Gustafsson på TT som i många år bevakat konflikter kring fildelning).

Spridda nyhetsartiklar alltså, men ingen uppföljning, ingen medial dramaturgi och ingen debatt. Raka motsatsen till hur det var 2005–2009, då varje litet utspel i fildelningsfrågan blev dramatiserad i nyhetsmedierna. Gång på gång utmålades då bilden av en slutstrid, där fildelningens fortbestånd skulle avgöras. År 2013 är det inte längre bara fildelningen, utan själva internets infrastruktur som står på spel – och det är tyst som i graven.

Särskilt tydligt är hur debattindustrin har tappat intresset för nätpolitik. Fildelning är så ute! Att staten vill konfiskera ett domännamn är därför inget som triggar debattredaktörerna på Expressen, Newsmill och SVT. Om detta varit för några år sedan, hade dessa redaktörer inte tvekat att snabbt beställa artiklar som kritiserar åklagarmyndighetens angrepp på The Pirate Bay. De hade låtit andra artiklar vänta. Troligtvis hade domännamnskriget även blivit föremål för direktsänd tv-debatt.

År 2013 vet ingen vem som driver The Pirate Bay, så de kan inte uttala sig i massmedia. Det finns heller ingen Piratbyrå som piskar fram uppmärksamhet kring fall som detta. Förvisso finns det en rad aktörer – inklusive Juliagruppen – som är redo att ställa upp i debatt vid förfrågan. Men nyhetsmedierna och debattindustrin visar inte längre något större intresse. Kanske måste nätaktivister fundera mer på vad den nya situationen innebär.

Nu har vi Torrentfreak, som skriver på engelska men ofta är välinformerade om förhållanden i Sverige. Men det är typ allt. Jag hittar bara en enda svensk blogg som tillför något nytt i domännamnskriget: Upphovsträtan.

Och Piratpartiet? Deras webbsida publiceras frekvent med nyheter, men jag hittar ingenting om det stora domännamnskriget! Inte heller återfinns några kommentarer hos ledande partiföreträdare som Troberg, Engström och Andersson. Detta är anmärkningsvärt!

Tidigare missade Piratpartiet aldrig ett tillfälle att träda fram som försvarare av The Pirate Bay. Under knappt tre år levererade de bandbredd dit – men när saken sattes på sin spets så vek sig Piratpartiet. Möjligen har detta nederlag bidragit till att partiet inte längre är så intresserat av att associera sig med The Pirate Bay. Eller så har förklaringen att göra med att Piratpartiet har stängt sitt forum samtidigt som den interna debatten inriktats på “breddning“, alltså bort från fildelningsrelaterade frågor.

Finns det då ingenstans där statens attack mot domännamnssystemet har uppmärksammats? Jodå: på Flashback.se har det publicerats en nyhetsartikel, som troligtvis fått ett stort antal läsare, då den även exponerats tydligt på forumet. Men det kan noteras att fallet knappt alls har diskuterats på Flashbacks forum. Det kan också noteras att liknande nyhetsartiklar – vinklade till förmån för The Pirate Bay men utan ytterligare analys – har publicerats av nazistiska Realisten och högerradikala Fria Tider. Det är rätt sorgligt att just dessa verkar vara de enda politiska medier med stor läsekrets som alls tar upp fallet.

På tisdag nästa vecka åker jag till Umeå för att medverka i två seminarier, båda lokaliserade till stadens universitet. På eftermiddagen snackar vi om motlinjer till arbetslinjen och på kvällen snackar vi kritik och teknik. Här följer inbjudningarna från respektive arrangör.

I slutet av denna månad ska riksdagen ta beslut kring ett nytt lagförslag från den borgerliga regeringen. Förslaget, som är en utvidgning av den så kallade Landskronamodellen, innebär att socialbidragstagare tvingas till motprestationer för att få ta del av sitt understöd. Det är också del i en större tendens som brukar beskrivas som en övergång från welfare till workfare.

Samtidigt lever vi under en tid av tidigare ej skådad produktivitetsökning där den teknologiska utvecklingen gör arbetet mer och mer överflödigt. Men denna utveckling är tvetydig. För samtidigt som den befriar oss från arbetet skapar den samtidigt en ny industriell reservarmé som kapitalet kan utnyttja för att hålla arbetarnas krav nere.

Frågan handlar i grund och botten om vad arbete är: en självutvecklande och tillväxtskapande verksamhet eller helt enkelt en politisk disciplineringsmetod?

Och hur ser motståndet ut? Mot arbetslinjen har det inom en icke partianknuten vänster börjat växa fram ett krav på en fritidslinje, där alla medborgares elementära behov garanteras genom en så kallad medborgarlön som är frikopplad från arbetet. Om detta är en reformistisk linje som reser frågor om vem som ska få ta del i medborgarskapet och på vilka villkor, är det också möjligt att urskilja en alternativ linje som fokuserar mer på det lokala som platsen för att utvidga den sfär som inte är knuten till lönearbetet och där organisera våra grundläggande behov.

För att diskutera dessa frågor har vi bjudit in Rasmus Fleischer, samtidshistoriker som intresserat sig för dessa frågor med särskilt fokus på innevarande ekonomiska kris. Tillfället har karaktären av diskussionsseminarium och vi kommer att utgå ifrån följande två texter:

• Aaron Peters: “Weaponising Workfare”
  
• “Strategisk hypotes” från arbetaren och skribenten bakom krigsmaskinen.tumblr.com.

Plats: Sociologiska institutionens sammanträdesrum, C304, Beteendevetarhuset, Umeå universitet.
Tid: Klockan 15.00–17.00, tisdagen den 21 maj 2013.

Vad händer med det kritiska samtalet då kulturjournalistiken får ett allt mer begränsat utrymme? När kulturredaktionerna skär ner på kulturbevakning och allt mer kulturjournalistiskt material produceras och konsumeras i endast digital form finns all anledning att samtala kring kritikens förutsättningar och villkor. Utgör de nya plattformarna som finns på Internet, exempelvis bloggar, nätgemenskaper eller nättidskrifter, ett hot eller en möjlighet för det offentliga kritiska samtalet? Hur kan kritiken fungera i en digital tid?

Samtalsledare: Julia Pennlert, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Medverkande:
Johanna Ögren, som bloggar för sajten bokhora, Kiruna
Rasmus Fleischer, samtidshistoriker, Stockholm
Lina Samuelsson, doktorand i litteraturvetenskap, Karlstad
Johannes Björk, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Plats: HUMlab X, Konstnärligt Campus, Umeå universitet (Östra strandgatan 30B).
Tid: 19.00–20.30, tisdagen den 21 maj 2013.

Gáspár Miklós Tamás presenterades på Copyriot för några år sedan. Sedan dess har han även figurerat i Magnus Lintons De hatade såsom en av ytterst få intellektuella i Ungern som tar till orda mot den auktoritära nationalism som tagit över landet.

Som filosof har han liknats vid Slavoj Žižek. Detta är missvisande, bland annat för att Tamás står helt utanför den penningstinna, anglosaxiska teorimarknad där Žižek bygger sitt varumärke. Tamás företräder en radikal variant av kritisk teori som influerats av bland andra Moishe Postone och Robert Kurz, men även av Antonio Negris tidigaste skrifter. Samtidigt är hans tänkande djupt präglat av regionala och historiska erfarenheter av ett liv i Centraleuropa. New Left Review har nyligen publicerat en längre intervju med Gáspár Miklós Tamás, som varmt kan rekommenderas.

Adjektiv som används när Gáspár Miklós Tamás berättar om sin familj och om sin uppväxt i 1950-talets Transsylvanien: talmudisk, kvasi-gnostisk, kalvinistisk, viktoriansk, positivistisk.

Föräldrarna träffades i mellankrigstidens kommunistiska rörelse. Bini Adamczak har i sin lysande bok Gestern Morgen återupplivat denna rörelses livsåskådning: en kult av Historien som ställde enorma krav på offer och underkastelse. Modern kom från en judisk familj av talmudlärda, mormodern mördad i Auschwitz. Fadern var skräddare och författare. De tillhörde den ungerska minoriteten i det som efter 1945 åter blev Rumänien.

They could not have met anywhere else, only in the movement. The movement—they never spoke of the Party—meant mostly suffering and persecution: arrest, prison, beatings. The suffering was self-explanatory: punishment by an evil society proved the goodness of the Cause. It was a quasi-Gnostic world-view: on the one side there was exploitation, oppression, Hitler and death; on the other, the movement.

Later, when my father was thoroughly disenchanted with the system, I asked him why he still called himself a Communist. He showed me a little plastic—well, I suppose, bakelite—cube, with six little photos glued on its sides: the portraits of some of the best friends of his youth, tortured to death by the royal Hungarian and Romanian secret services, or by the Gestapo in that awful year, 1944. ‘Because I cannot explain it to them’, he said. It was the perfect Christian idea: bearing witness, martyrdom as the theological guarantee of truth. They were justified by heroic death, and so was the cause. He could not escape it. Keeping faith in the teeth of adverse political experience, the rotting away of the movement, was the only course. Anything else would have been treason. Duplex veritas also: he never denied that ‘state socialism’ was a failure.

Under 1960- och 1970-talet blev Rumäniens regim allt mer nationalistisk. Partiet började utesluta ungerska, judiska och framför allt ungersk-judiska aktivister. För familjen Tamás var det bara en fråga om tid. När den svarta bilen stannade utanför deras hus i februari 1974 var den väntad sedan länge.
Familjen hade alltid sett sig som goda internationalister, men inne i internationalismen fanns ett element av nationalism: nationalismerna var de andra – rumänerna.

Cluj/Kolozsvár var sedan länge en kluven stad, inte bara språkligt. Där fanns två universitet och två fotbollslag: ett som var ungerskt och med lång vänstertradition, ett som var rumänskt och med högernationalistisk tradition.

År 1974 när Securitate kom till familjen Tamás var också året då Nicolae Ceauşescu blev president i Rumänien. Gáspár Miklós Tamás var 26 år och filosofistudent – att han läste Kritik av det rena förnuftet redan som fjortonåring säger något om den superbildade socialistkultur som hans föräldrar representerade.
Efter att ha utgivit en studie om Descartes emigrerade han som trettioåring till Ungern, med planer på att engagera sig i oppositionen. Undervisade några år på ett universitet i Budapest innan han svartlistades för att ha publicerat en pamflett till stöd för arbetarrörelsen i Polen.
Fram till 1989 var han arbetslös och förbjuden att publicera sig i Ungern. Däremot kunde han skriva för ungerskspråkiga tidskrifter i Jugoslavien, som ju stod utanför Sovjets maktsfär. Där fanns en viss öppenhet för den “nya vänstern” (t.ex. kunde Herbert Marcuse bjudas in till Dubrovnik).
Annars var just den nya vänsterns idéer särskilt hårt undertryckta av myndigheterna i Öst – hårdare än annan politisk litteratur från Väst. Ungerns säkerhetspolis hade ända fram till 1991(!) en särskilt enhet för att bekämpa sådant som regimen kallade för “trotskism”.

Gáspár Miklós Tamás påpekar i förbifarten: statskapitalismen i Öst var ett försök att realisera just det som Marx i abstraherad form beskrev i Kapitalet, nämligen ett totalt system, ett automatiskt subjekt.

Längre fram i samma intervju uttrycks en idé om medborgarskapet som leder tankarna till just kapitalet som tillväxtprocess. Medborgarskapet är bara meningsfullt, säger Tamás, så länge som det utvidgas, så länge som det befinner sig i rörelse mot att bli universellt. Så skedde de facto i det statskapitalistiska Ungern. Här påpekas också att Ungern och Östtyskland var de enda öststaterna som stod mot den nya vågen av nationalism i östblocket och som fortsatte att bannlysa antisemitismen.

As a system still based on commodity production, wage labour, money and the separation of the producers from the means of production, class differences and inequality persisted. In this, the Party represented a kind of collective tribunus plebis, always adjusting consumption levels, life quality and cultural participation towards equality and maintaining—in a largely, but not exclusively, symbolic fashion—the primacy of the working class. Social mobility was swift and advantages were offered to working-class kids in access to higher education and cadre promotion. Statistics show that even in the 1980s, a crushing majority of leading officials and managers came from proletarian families.

Även om både Ungern och Rumänien präglades av åsiktsförtryck, skilde sig det politiska klimatet enormt. Rumänien under Ceauşescu blev en nationalistisk stat som genomsyrades av antikommunistisk och antirysk propaganda. Ceauşescu allierade sig glatt med allehanda fiender till Sovjet: de Gaulle i Frankrike och Begin i Israel, till Nixon i USA och shahen av Iran, samt ej att förglömma: Pol Pot.

Rumänien var det enda land i Öst där 1989 innebar en genuin revolution, enligt Tamás. Men det var i Polen som händelsekedjan tog sin början. Tamás påpekar att Solidarnosc endast på ytan var en fackförening. Organisationen var i själva verket en blåkopia av det kommunistiska partiet så som det fungerat i Centraleuropa under dess historiska höjdpunkt, 1917–23, med celler på arbetsplatserna under central ledning av intellektuella.

Själv var Gáspár Miklós Tamás under 1980-talet verksam i gruppen av intellektuella dissidenter i Ungern. Efter 1989 tog han del i en kollektiv omsvängning mot en liberal position och satt rentav i ungerska parlamentet för Fridemokraterna mellan 1989 och 1994 – en episod som han numera beklagar.
Besviken på utvecklingen fördjupade han sina studier i kritisk teori. Efter 2000 bröt han med flertalet av sina gamla dissidentvänner och började identifiera sig som marxist. Numera stämplas han allmänt som som nationsfiende i den ungerska offentlighet som genomsyras av aggressiv antiziganism, antisemitism och antifeminism.

How could we install a system of universal citizenship? The price to be paid is to dismantle the contemporary version of pseudo-liberal capitalism; no multiculturalism can do justice to this problem. But the white majorities are increasingly desperate. Before 1989, I was afraid only of the secret police. But today I may face the wrath of my own people as I am seen to be on the side of the Roma, of the immigrants, of the gays and so on—so, unlike at any other time in history, equality is perceived to be inimical to the interests of the majority. People are not interested in our opposition to the Wall Street regime, as soon as we defend the darkies. Both are foreign. The left is, again, seen as a Jewish cabal, representing the Other. Under the pretext of equality, the left is felt to attack, again, the local, the traditional, the intimate, the home-grown. Like global capitalism, communism is seen as insensitive to the Home. Yes, it is, as it is concerned about the homeless.

Ett antal längre essäer av Gáspár Miklós Tamás finns redan på engelska, tillgängliga här och var på nätet. Det vore hög tid att något förlag samlade dem i en bokvolym. Intresserade rekommenderas i vart fall att läsa hela intervjun – här har bara små delar refererats.

Brian Holmes skriver kort om sitt kristeoretiska projekt. Det har nog vissa likheter med det projekt som lyser igenom på Copyriot. Även han utgår i huvudsak från kritiska teorier, om än av delvis annat slag.

Själva inramningen tycks vara likartad. “Krisen” inskränks här inte till att betyda “den ekonomiska krisen”. Särskilt intressant är betoningen av hur varje ny generation måste utarbeta ett historiemedvetande där kriser som genomlevts av tidigare generationer får mening i en större berättelse. Relationen mellan 1930-talets kris, 1970-talets kris och samtidens kris är ju i kronologiska termer en relation mellan tre generationer.

Brian Holmes skriver:

This work takes time. The biggest difficulty is, first, realizing the extent to which the social-democratic projects of the mid-twentieth century have shaped all of us – expectations, personalities, habits, drives – even into the present. And second, realizing that those social-democratic projects, far from representing a desirable “golden age,” actually culminated in the trap where we find ourselves today.

Detta projekt tycks lägga rätt stor vikt vid förståelsen av finansiella derivat – om än i relation till industriproduktionens omlokalisering sedan 1970-talet. Detta vore intressant att sätta i samband både med Lohoff/Trenkle och med Joseph Vogl (den senare hör till de böcker som ännu väntar på att tas upp här).

in my reading derivatives function as a form of commodity money, replacing the stability of gold with an algorithmical flux that tries to stabilize values by capturing every form of movement so that all of them can be played off against each other. I believe derivatives act as meta-commodities /…/
What the metacommodity veils is the privatization of government.

I kommentarsfältet ges även respons från någon vid bloggen Permanent Crisis. Denne uttrycker viss skepsis mot Brian Holmes tonvikt på finansväsendet; i stället föreslås en mer tillspetsad fetischkritik.

Brian Holmes ger också en kort kommentar om hur krisprojektet är en del i en teoretisk omvärdering:

After working in the autonomist vein for many years (with the Multitudes journal in France) I thought the crisis had proven some of our ideas to be wrong, and others to be overstated. It appeared necessary to rework many things.

Ja, jävlar. Jag minns den autonomistiska kristeori som florerade kring sekelskiftet 2000, eftersom jag själv attraherades av den. Det var en teori som ville lyfta fram subjektet. Kort sagt gick teorin ut på att kapitalismens kriser alltid, på något vänster, var ett resultat av framgångsrikt motstånd.
När IT-bubblan kraschade (2000–2001) kunde alltså vi autonomister förklara detta med arbetarklassen hade varit synnerligen framgångsrik i sin kamp mot lönearbetet. Extra bra eftersom arbetarklassen i detta fall representerades av s.k. immateriella arbetare – kollektivet av kodare och designers på IT-företagen. Vi hade ju sett på nära håll hur dessa ägnat merparten av sin arbetstid åt annat än arbete. Alltså hade de lyckats skapa en kris, tänkte vi.

Det kan emellertid noteras att motsvarande kristeorier har lyst med sin frånvaro efter 2008. Som väl är, eller?

Om det inte sker tillväxt så råder kris. Men vad är det som växer i tillväxten? Vad är det som krymper i en ekonomisk depression?

Det tautologiska svaret, “ekonomin”, räcker inte långt. För i själva begreppet om en ekonomi tycks tillväxten vara implicerad.

Som objektivt mått på “ekonomins storlek” används BNP, men för att konstatera en reell BNP-tillväxt måste man först räkna bort inflationen med hjälp av en s.k. BNP-deflator. Detta förutsätter en subjektiv bedömning av samtliga varors kvalitet. Mätandet av tillväxt bygger alltså på en ohämmad relativism.

Vi har tidigare konstaterat att de borgerliga kristeorierna är ense om att tillväxt är ekonomins normaltillstånd – men att de samtidigt är oförmögna att tydligt definiera vad som växer i tillväxten. Så har det grovt talat varit sedan 1870-talet, då neoklassikerna bemötte utmaningen från Marx ekonomikritik genom att helt sonika överge begreppet värde.

Om alltså “tillväxten” saknar ett objektivt mått – betyder det att den kan reduceras till ett subjektivt hittepå? Inte nödvändigtvis. Borgerliga kristeorier förutsätter en strikt åtskillnad mellan subjekt och objekt, men kritiska kristeorier kan skönja en kris i själva subjekt/objekt-relationen. Kanske är det så vi måste närma oss tillväxtfrågan.

Nyss skrev Olof i en kommentar här:

Jag har uppfattningen att den globala tillväxten som skett varit reell. Den nationella tillväxtpolitiken uppfattar jag därmed som ett sätt för de styrande eliterna att se till att det egna landet får en del av tillväxten och även förhindra att det man redan skaffat sig tappar värde.

Detta synsätt ligger i linje med en kritisk förståelse av tillväxten som fetisch vilket är något annat än ideologi. Men det är ju uppenbart att tillväxtfetischen ligger till grund för ideologier. Exempelvis får man lov att kalla BNP för ett ideologiskt mått på tillväxt.

Tillväxten är en fetisch, alltså är den verklig – men endast i det stora, globala, totalkapitalistiska systemperspektivet. Marknadens konkurrens bestämmer hur denna tillväxt fördelas mellan enskilda kapital, i form av profit. Men profiten har alltid formen av pengar och pengar är föremål för inflation. Därför finns det inget givet sätt att addera alla profiter till ett mått på tillväxt.

Så vad är det som växer i tillväxten? En kritisk kristeori (med utgångspunkt i Marx) kan hävda att det växande kallas värde – alltså “samhälleligt nödvändig arbetstid”. Men enligt en värdekritiker som Ernst Lohoff är det nödvändigt att skilja mellan värdetillväxt och kapitaltillväxt, även om den historiska kapitaltillväxten i huvudsak bestått i värdetillväxt. Kapitalet kan växa utöver värdet i form av “fiktivt kapital“, alltså anspråk på framtida värde.

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz (fortfarande i kapitel 6).

En ortodox marxism förutsätter att det finns varor innan det finns kapitalism. Den moderna penningekonomin skulle alltså ha uppstått ur en transhistorisk varulogik.

Robert Kurz hävdar det motsatta: den militära revolutionen drev fram ett omättligt behov av pengar. Behovet av pengar ledde i sin tur till varuformens utbredning.

Här återfinns ursprunget till varuformens paradoxala “realabstraktion” och den transcendentala karaktären hos de samhällsförhållanden som kretsar kring varuformen. Den muterade förmoderna penningen var själva urformen för denna transcendentala realabstraktion, alltså ur-varan.
/…/
Det förhöll sig alltså helt annorlunda än vad Polanyi ville föreställa sig. Det var inte pengarna som “artificiellt” gjordes till vara och gled in i ett sedan urminnes tider givet varu-universum, utan precis tvärtom. Först med pengarna som proto-vara började successivt alla andra produkter och förnödenheter till varor.

På ett plan kan detta läsas som en radikalisering av den “monetära värdeteori” som hos Michael Heinrich stannar på en logisk nivå, men som hos Robert Kurz läggs ut i en historisk dimension. Emellertid föredrar Kurz att framföra sina teser i form av en polemik mot Heinrich, till vilken vi ska återkomma längre fram.

I enlighet med teorin om Wert-Abspaltung menar Robert Kurz att det inte bara var kapitalismen i snäv mening som uppstod till följd av den militära revolutionen. Snarare handlar det om ett “varuproducerande patriarkat”, där varuproduktionens utbredning samtidigt innebär att andra sysslor “spaltas av” genom att tillskrivas ett kvinnligt livssammanhang. Tvåkönsmodellen är en strukturell förutsättning för ett system där livets förnödenheter har formen av varor.

I denna transformation omdanades även genusrelationerna /…/ Detta var ett väsentligt moment i kapitalismens konstitution ända sedan begynnelsen av pengarnas transformation. Alla de moment av den sociala reproduktionen som inte alls, eller endast svårligen, gick att uttrycka [darstellen] i den penninglogik som även var bestämmande för staten – från matlagning via barnomsorg till “kärlek” – bkev nämligen frånkopplade [wurde herausgelöst] inte bara från de gamla förbindelse- och förpliktelseförhållandena, utan avspaltades även från den nya varu-samhälleligheten. I stället delegerades de till kvinnorna. /…/
Ovanpå det gemensamma ursprunget för moderna pengar (kapital) och stat inom det officiella samhället lade sig den andra och mer grundläggande gemensamheten i ursprung [grundsätzlichere Gleichursprünglichkeit] av å ena sidan abstrakt universalism (pengar och stat), å andra sidan könad avspaltning. /…/
Processen av symboliska och reproduktiva tillskrivelser på det kvinnliga könet var precis lika blodig och repressiv som upprotningen av stora befolkningssegment och pengarnas omvandling [till abstrakt självändamål, ö.a.]. Detta bevisas av de barbariska häxförföljelserna som pågick från 1400-talet och ända till det tidiga 1700-talet. Det antika och feodal-medeltida patriarkatet transformerade sig således till det moderna patriarkat som är förmedlat med den nya pengalogiken. /…/ Den strukturellt “manliga” karaktären i pengarnas löskopplingsprocess, kopplad till den ursprungliga eldvapenmobiliseringen, skrevs in i själva fundamentet för det gryende kapitalet

(Översättningen är slarvig, men originalet har bitvis ännu längre meningar. Hur mycket som kommer fram i dessa översatta utdrag är oklart. Men det bör väl framgå att Robert Kurz åtminstone har en ambition om att betrakta den moderna genusordningen som grundläggande för kapitalismen och inte som någon “överbyggnad” på densamma.)

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi befinner oss här i kapitel 6.

Hur uppstod kapitalismen? Se där, en fråga som inte reds ut i Das Kapital.

Välbekant är hur Marx beskrev den “ursprungliga ackumulation” som skedde i England, då mark som brukats gemensamt blev inhägnad. Orsaken var att textilindustrin krävde mer ull, alltså större betesytor för får. Resultatet blev att en stor människomassa blev utblottad. Eftersom de inte längre kunde försörja sig själva, tvingades de till lönearbetare i industrin.

Men denna (engelska) historia om en “ursprunglig ackumulation” är ingalunda en förklaring av hur kapitalismen uppstod.

Robert Kurz betonar kriget. Visserligen blir han aldrig någon militärdeterminist, likt Friedrich Kittler eller Paul Virilio. Men det går att uppfatta som en liknande typ av utmaning mot konventionella idéer om historiska orsaksförhållanden.

Kapitalismens historia kan grovt sammanfattas som historien om tre industriella revolutioner. Den första tog sin början i slutet av 1700-talet, den andra i slutet av 1800-talet, den tredje i slutet av 1900-talet. Men före den moderna epokens industriella revolutioner ligger den tidigmoderna epok som präglades av en militär revolution, kopplad till införandet av eldvapen.

Robert Kurz menar alltså att kapitalismen föddes ur den nya typ av resursmobilisering som eldvapnen föranledde i Europa från 1300-talet. Först med artilleri och infanteri, laddade med svartkrut, skapades en nitratdriven dödsmaskin som transcenderade människans omedelbara råstyrka.

Eskalationen som följde är att betrakta som en kvalitativ förändring. För hotet om kanoneld tvingade fram nya slags fortifikationer. Troligen var mobiliseringen av arbetskraft till dessa byggen avgörande för att sätta “den moderna kapitalfetischen” i rörelse, menar Robert Kurz. Den koloniala expansionen var inte en orsak till detta, utan snarare en följd.

Den militära revolutionen förde så att säga till ett slags eldvapenekonomi, eller åtminstone till en typ av resursmobilisering, som kan begripas som själva prototypen för en “ekonomi” i modern mening (till skillnad från begreppets antika betydelse). /…/ Det uppstod ett dittills obekant proto-industriellt militärkomplex, som fordrade en storskalig logistik.

Spår av en liknande argumentation fördes fram av Werner Sombart i hans studie Krieg und Kapitalismus (1913). Men först på 1980-talet togs ämnet på systematiskt vis upp av historiker. Robert Kurz hänvisar framför allt till Geoffrey Parker som år 1988 utkom med med sin omtalade studie The Military Revolution. En oväntad men värdefull insats gjordes också tidigt av den tyske vänsterkeynesianen Karl Georg Zinn i Kanonen und Pest (1989).

Överlag har historiker ofta konstaterat att en penningekonomi snabbt bredde ut sig då medeltiden gick mot sitt slut. Ofta har detta beskrivits som pengarnas “återkomst”, som om medeltiden i detta hänseende blott varit en historisk parentes. Men det var ingen återkomst. Även om antikens mynt och de moderna mynten liknade varandra på ytan, fyllde de helt olika funktioner. Vid tröskeln till den tidigmoderna eran bredde pengarna ut sig särskilt som ett medium för att hålla samman den logistik som krävdes av den nya militärteknologin.

Myntväsendets traditionellt sakrala funktion (jfr. Le Goff) öppnade en möjlighet att inordna mynten under en ny målsättning som visserligen inte var omedelbart sakral, men som ändå befann sig bortom den vardagliga reproduktionen.

Resursflödena som följde på den militära revolutionen måste ta formen av pengaflöden. Denna nya expansion av penningformen hade inget att göra med pengarnas dittillsvarande existens. Det var inte de senantika pengarelationerna som återvände, utan början av en kvalitativ förvandling av pengarna i sig, sammanhängande med ett kvalitativt brott i krigföringen.
Pengarnas expansion skedde inte horisontellt i en kontext av religiös-personliga förpliktelseförhållanden, utan vertikalt, “från ovan”, i kontexten av den militära revolutionen. Därigenom förvandlades också detta “ovan” självt; den religiösa hierarkin upplöste sig i en annan maktlogik, ännu diffus. /…/
maktens decentraliserade, feodala lapptäcke ersattes av det centraliserade, furstliga/kungliga “hovet” i en ny mening. /…/ Den moderna territorialstaten, till början “absolutistisk”, ja staten överlag i en nutida förståelse av ordet, uppstod tillsammans med det militärindustriella komplexet av kanonproduktion och ny krigföring samt den kvalitativt förändrade mobiliseringen av pengar i ett sammanhang som tidigare inte existerade

Penningväsendets framväxt handlar alltså inte så mycket om ömsesidighet, men desto mer om beskattning. Pengar måste skaffas fram för att tillfredsställa ett pengahungrigt våldsmonopol.

Karl Polanyi var blind för allt detta. När han föreställde sig kapitalismens uppkomst, såg han bara marknadernas utbredning. Detta för att hans stora syfte inte handlade om en kritisk förståelse av kapitalismen, utan snarare var att kritisera 1800-talets liberalism.

Kapitalets födelse ur den moderna krigsekonomin var ingen fortsättning på senmedeltida utbytesformer eller på de “gamla” pengarna. Tvärtom blev dessa våldsamt överkörda av den nya politiska ekonomin. Så gick också den berömda Hansan under i denna process, likt alla senmedeltida köpmannagillen och besläktade organisationsformer.

Logiken där mer pengar måste skaffas, i syfte att skaffa mer pengar – under lång tid fanns ett yttre mål för denna logik, i form av en ny, omättlig krigsmaskin. Men i ett visst skede kunde det abstrakta självändamålets logik lösgöra sig från varje yttre målsättning, från varje materiellt innehåll. Detta är innebörden av att penningformen är transcendental.

Att det blev just en militär förstörelsemaskin som bildade språngbräda åt den transcendentala penningformen var knappast en slump, menar Robert Kurz. Det handlade om en materiell mobilisering inriktad på förintelse, alltså en abstraktion från människors behov till förmån för ett hinsides mål.

Läsanteckningar från kapitel 6 fortsätter i nästa inlägg.

Solens sista strålar faller över sjön Trekanten. Paraden är över och folk har börjat gå hem från strandpicknicken. Kvällsvinden drar in och kyler fingrarna på de tio planeter som allra sist står på den lilla scenen.

Det är förstamajafton, men känns nästan som en juligryning.

Vi heter Vårt Solsystem och är inget band. Vi har aldrig repat eller stått i en studio, men vi har ett partitur och ett antal figurer som brukar delta, varav många spelar i diverse andra band. Vi är tio stycken, men inte samma tiotal varje gång. Själv halkade jag in i sensomras, vid en spelning på Utflykten som även blev min återförening med klarinetten efter närmare tjugo års uppehåll.

Senare i år utkommer vi med en LP på ett amerikanskt skivbolag som heter Beyond Beyond is Beyond.

Krisen är löst och det är erat fel. Jag tyckte mig höra meningen citerad i ett förstamajtal. Jag råkade höra ett “t” för mycket, där på stranden vid sjön Trekanten. Men frasen fastnade just i sin obegriplighet – vem tilltalar vem?

Alltså, vem skulle beskylla någon annan för att ha löst en kris? Kanske det anala subjekt som på engelska kallas “goldbug“. (Saknar svenskan ett motsvarande ord?)

Priset på guld har fallit över 20 procent sedan toppen. Bara i år kan raset summeras till över 10 procent. Bakom raset ligger bedömningen att en förbättrad världsekonomi är inom räckhåll, vilket minskat efterfrågan på mer säkra tillgångar.

SvD

Att investera i guld är att spekulera i kris. Drivkraften är att behålla sina tillgångar i det stundande ögonblick då bubblan spricker. Hyperinflationen som ska vidimera ädelmetallens sanning.
Guldet sägs vara den säkra tillgången. Men när det visar sig att kollapsen skjutits upp på obestämd tid – då faller guldpriset. Det anala subjektet hade sett fram mot att få höja sig över lössläpptheten, men blir (tills vidare) blåst på konfekten? Hur reagerar då detta subjekt?

Samtidigt som guldet demonstrerar sin oförmåga att vara en säker investering, fortsätter det permanenta undantagstillåndet med negativ realränta. Pengar som investeras i statsobligationer krymper snarare än att växa. Vart ska då det anala subjektet vända sig? Vart ska rikt folk finna ett investeringsobjekt som kan bevara deras tillgångar i en tid som trots allt är osäker?

När det kommer till helt andra tillgångsslag som alternativ till börsen uppger Nordea att banken även kommer titta mer på konst som placeringsalternativ.

– En konstinvestering har varit ett bra skydd under nedgångarna på börsen. Vi har sett att det finns ett ökat intresse från våra kunder.

Såklart – det anala subjektet köper på sig en massa konst! Samtidigt som samtidskonstens högsta division går på tomgång, samtidigt som kulturbudgetar slaktas, får vi en injektion av nervöst kapital som trissar upp priserna på konstobjekt. Vad innebär detta för konstvärlden?

Någon annan får svara på vilken konst som är hetast att investera i just nu. Är det måhända just konst som vittnar om en tid innan krisen?

Trots att krisserien har passerat hundra inlägg, finns det en fråga som ännu inte har ställts rakt ut. Ännu är det svårt att finna förmedlande begrepp mellan olika kristeorier som normalt artikuleras separat.

Å ena sidan har vi teorierna om arbetssamhällets kris. De handlar om hur ökad produktivitet, alltså utträngningen av arbetskraft ur den omedelbara varuproduktionen. Resultatet blir att kapitalets sammansättning förändras: investeringarna i varuproduktion går i allt högre grad till att betala döda ting (råvaror, energi, fastigheter, maskiner, infrastruktur, licenser). Detta betyder fallande profitkvot. Det betyder även massarbetslöshet.

Å andra sidan har vi teorierna om oljekrönet och fossilsamhällets kris. Ökad produktivitet har genom hela den moderna kapitalismen skett till priset av ökad förbränning av fossila bränslen. Om vi nu nått toppen för utvinning av olja, snart även för gas – betyder då detta att produktiviteten kommer att börja sjunka?

Nyss skrev Daniel Berg i en kommentar:

Kan man tänka sig en hammare och ett städ här som från två håll angriper värdeformeringen – och tar ut varandra? Det konstanta kapitalets ökade andel underminerar värdet, men energi- och resurspriserna underminerar i sin tur detta kapital till förmån för det variabla kapitalet och nödvändiggör ökad arbetstid i industriproduktionen?

Här har vi frågan som behöver redas ut en gång för alla. Det verkar krävas något slags närmande från två håll, men risken för begreppsförvirring är stor.

Kristeoretiker som betonar energifrågan är i allmänhet inne på att behovet av manuellt arbete kommer att öka i framtiden, inte minst i jordbruket – detta för att säkerställa människors försörjning.

Värdekritiker och andra som betonar kapitalets förändrade sammansättning, utgår däremot från att vi lever i ett varuproducerande system som faktiskt inte syftar till människors försörjning, utan ytterst bara kan begripas som ett absurt självändamål: tillväxt för tillväxtens skull.
Inbyggt i detta system finns ett tvång att öka produktiviteten. Så fort en vara existerar på en marknad, kommer andra varuproducenter att söka sätt att minska varans värde, alltså den “samhälleligt nödvändiga arbetstid” som krävs för att framställa den. Samtidigt är det värdet som måste fortsätta växa för att systemet ska fortbestå: mer “abstrakt arbete” måste sugas in.

Värdekritikerna betonar ständigt att kapitalismen är en irreversibel historisk process. Hos vissa “fossilkritiker” finns tvärtom en idé om att oljekrönet leder till ett slags bakåtrörelse. Hur ska motsatsen mellan dessa positioner begripas?

Låt säga att oljepriset skulle fördubblas över en natt. Detta skulle leda till att en massa former av varuproduktion blev olönsamma. Tänk särskilt på livsmedel som ju kräver olja både till konstgödsel, traktorbränsle och lastbilstransporter. Stigande oljepriser leder genast till stigande matpriser, alltså högre levnadsomkostnader.
Men detta är bara möjligt till en viss gräns. Särskilt om utvinningen av olja faktiskt minskar – då måste vissa produkter antingen sluta tillverkas, eller tillverkas med alternativa metoder. En mängd kristeoretiker har hävdat att fossil energi åter måste ersättas av en större insats av mänskligt kroppsarbete, särskilt just i jorbruket.

Frågan kan nu ställas: innebär en sänkt produktivitet nödvändigtvis en höjd profitkvot? Bara om produkterna i fråga kan förbli varor, vilket förutsätter att någon kan betala för dem. Till detta är jag skeptisk.

Värdekritiskt betraktat är inte profitkvoten det viktiga, utan värdemassan, alltså den absoluta mängden “abstrakt arbete” i det varuproducerande systemet. Då kan frågan omformuleras: om en ökad insats av kroppsarbete blir nödvändig för att ombesörja t.ex. livsmedelsproduktionen, innebär detta nödvändigtvis en ökad mängd “abstrakt arbete”? Bara om allt detta kroppsarbete kan abstraheras till “samhälleligt nödvändig arbetstid” på en varumarknad. Förutsättningen är alltså, än en gång, att livsmedlen förblir varor som produceras i vinstsyfte. Jag är fortsatt skeptisk till att varuproduktionen kan fortgå som om ingenting hänt, fast produktiviteten minskar. Lutar åt att produktivkrafternas utveckling trots allt är en irreversibel process.

Jag tror alltså inte att oljekrönet kan rädda kapitalismen, men jag känner ändå inte att frågekomplexet har blivit utrett. Vi måste prata mycket mer om hur dessa två krispotentialer – självändamålets inre gräns och naturens yttre gräns – hänger samman.

Sent omsider läste jag en elegant formulerad essä av Joshua Clover, publicerad för snart två år sedan i Los Angeles Review of Books: “Autumn of the Empire“. Där diskuteras tre böcker som jag själv inte har läst:

• The dollar crisis (2003) av Richard Duncan (ej att förväxla med Richard C. Duncan som är en annan amerikansk kristeoretiker, mer inriktad på energifrågor).
  
• The Economics of Global Turbulence (2006) av Robert Brenner.
  
• Det långa nittonhundratalet (1994) av Giovanni Arrighi.

Essän tar avstamp i det stora intresset för ekonomer som sägs ha “förutsett krisen”.

Dit räknas varken Duncan, Brenner eller Arrighi – trots att alla tre gjorde det, enligt Joshua Clover. Alla tre “lade ut krisens stora mekanik, dess globala kontext och historiska logik, samt dess absoluta oundviklighet”. Men sådana analyser är inte vad som efterfrågas inom den ekonomiska debatten, alltså en debatt som präglas av nationalekonomiska grundantaganden om tillväxt som det givna normaltillståndet.

When we talk casually about “who predicted the crisis,” we habitually don’t mean those who understood the mechanisms, who had an analytic method that might help us understand the future that crashes in upon us. We don’t mean to discover who is capable of historical thought, or what that thought might be.

We mean stock pickers, more or less. We mean those whose insights could direct us when to get in and when to get out. This is the only mode of thought recognized by The Economist and the economists sanctioned by the guild’s conventions.

Snarare blev det sådana som Nouriel Roubini och Robert J. Shiller som i kölvattnet efter 2008 kunde profilera sig som “ekonomerna som förutsåg krisen”. Eftersom dessa räknas som riktiga ekonomer, tillmäts deras förvarningar i efterhand en stor betydelse – till skillnad från de forskare som i ett bredare, historiskt perspektiv pekade ut en krisdynamik.

Richard Duncan lade tyngden vid den skeva handelsbalansen, särskilt mellan USA och Kina. Obalansen var orsaken till att USA tvingades bryta kopplingen mellan dollar och guld den 15 augusti 1971 (snarare än ett resultat av detta). Sedan dess har staterna med handelsöverskott inte haft mycket annat att göra med sina pengar än att blåsa upp dollarnoterade kreditbubblor.

Robert Brenner berättar en liknande historia, men är mer inne på Marx och profitkvoten. Han känd för sitt massiva bruk av historisk empiri, snarare än för teoretisk skärpa.

Giovanni Arrighi är kanske intressantast att behandla här, utifrån Joshua Clovers essä. Med tanke på att Arrighi är djupt influerad av historikern Fernand Braudel, går det att ställa honom mot Robert Kurz som i Geld ohne Wert kritiserar Braudel och föredrar dennes kollega Jacques Le Goff.
En central fråga i sammanhanget handlar om hur gammal kapitalismen är, vilket hänger samman med vad som är dess innersta väsen. Enligt Braudel/Arrighi är kapitalismen synnerligen gammal och har expanderat gradvis med centrum i handelsväsendet. Mot detta invänder Kurz/Le Goff att kapitalismen är specifikt modern och uppkom genom ett slags samhällelig mutation. Innan denna mutation var inte ekonomiska begrepp som pengar, varor eller arbete alls relevanta.

Surveying the historical record, Arrighi distinguishes persuasively between two sorts of empires. These might be distinguished according to Marx’s two formulae for exchange. The older of these is C-M-C, in which money is simply a means to gain further commodities; there is no imperative toward profit. Against this, Marx’s “General Formula” for capital is M-C-M, in which commodities only serve as a medium for increasing one’s store of money; this economic mode is the spirit of capitalism. Arrighi, in a striking insight, transposes this to imperial form. The traditional model follows a territorial logic, which he formalizes as T-M-T, and is bent on territorial advance; money is not an end but a means to expand the empire’s landholdings. Such reigns have been familiar since antiquity. But that model may be inverted to M-T-M, seizing territory only in so far as it provides greater profits. Here Arrighi locates the novelty of modern empire, and of modernity itself — which is to say, the historical reign of capital.

Mot sådana resonemang är det lätt att tänka sig en kurzsk invändning: Arrighi utgår från att förkapitalistiska imperier följde en “territoriell logik”, där den kvantitativa utbredningen stod i centrum. Men är inte detta att begå övergrepp på de äldre samhällenas komplexitet? Och är det inte, framför allt, en onödig kopia av den dubiösa idén om att det skulle ha funnits ett samhälle baserat på “enkel varuproduktion”.

Moderniteten indelas av Arrighi i fyra stora epoker, i vilka kapitalismens kretsat kring fyra olika geografiska centra: den genuesiska cykeln (1450–1640), den holländska cykeln (1640–1790), den brittiska cykeln (1790–1925) och den USA-amerikanska cykeln (från 1925).
Varje cykel rymmer i sig tre faser: en handelsfas, en industrifas och en finansfas. Vitaliteten är som störst i mitten, medan den finansiella expansionen alltid är “ett hösttecken“, som Braudel uttryckte saken. Till slut leder finansfasen till att imperiet faller. En tid av kaos tar vid – innan ett nytt imperium reser sig och startar en ny cykel.

The schematic quality of Arrighi’s history, seductive as it is, has also summoned skepticism. Does it not promise a sort of eternal return, the same shape repeating irrevocably /…/
Arrighi’s postscript to the new edition, written shortly before his death [in 2009], addresses these doubts directly by pointing out that he had never in fact offered such a parade of the endless same. Yes, there is a three-staged cycle that keeps coming around. But each time, it recurs at a larger and more complex scale /…/
the reach of each empire is broader, spiraling outward toward the only real spatial limit, the arc of the globe itself.

Föga förvånande menar Arrighi att 1973 var en “signalkris” för USA-imperiet, medan 2008 inledde dess “slutkris”. Så vad kan tänkas komma efter? Här finns det åter en poäng i att kontrastera mot den pågående läsningen av Geld ohne Wert. Oförmågan att tänka förkapitalistiska samhällen i dess fulla annorlundahet, korresponderar mot en oförmåga att på allvar tänka sig en framtid bortom kapitalismen.

Så sent som 1994 spekulerade Arrighi, i bokens första upplaga, om att Japan skulle bli centrum för nästa världsimperium. Inför återutgåvan 2009 hann han ändra sig och skisserade två alternativ för vad som kommer efter USA som imperiemakt, om man bortser från det tredje alternativet: globalt kaos. Antingen en ny amerikansk-europeisk allians, eller Kina som nytt imperium. Och här blir det riktigt märkligt, för Arrighi verkar inte riktigt ha velat inse att Kina är ett kapitalistiskt land. I stället menade han att det kinesiska imperiet skulle vara icke-kapitalistiskt, men baserat på marknadsrelationer – vad i hela himmelska friden nu detta skulle betyda.

Joshua Clover skriver i slutet av essän:

Whether we know it or not, we are all Arrighians now.

Är det så illa? Kanske. Låt höra era kommentarer kring allt detta.

(Nä, det här essäsammandraget rymmer inget grundligt ställningstagande till den världssystemteori som företräds av bl.a. Giovanni Arrighi och Immanuel Wallerstein. Där finns en del tankegångar att hämta, men också mycket att kritisera. Men kritiken får vänta ett tag. Först måste vi iscensätta en historikerfajt mellan Fernand Braudel och Jacques Le Goff, med hjälp av Robert Kurz som visar på medeltidshistoriens specifika relevans för samtida kristeori.)

Jag sörjer den stundande nedläggningen av Google Reader, fortfarande. Detta eftersom jag alltså vill använda en RSS-läsare för att arkivera ett stort antal RSS-flöden för att kunna söka i dem. Att lösa detta utan Google verkar lättare sagt än gjort.

Förra månaden postades ett antal idéer i kommentarsfältet. Ett given förslag var att installera Tiny Tiny RSS på egen server, även om det återstår att se hur väl sökfunktionen funkar genom tusentals flöden. En annan fiffig möjlighet vore att sätta upp något med rss2mail och låta alla flödena arkiveras i form av e-post, för att sedan använda sökfunktionen i en mailklient.
Emellertid har sådana lösningar en stor svaghet: arkivet byggs från noll. Sådant som postats på bloggar förra året blir inte sökbart, vilket det nu är för mig i Google Reader. Problemet handlar om att RSS-flöden inte brukar sträcka sig särskilt långt bakåt.
Två lösningar är tänkbara, även om ingen av dem funkar på samtliga bloggar och sajter. Antingen kodar någon ett script som med utgångspunkt i ett RSS-flöde gräver bakåt i arkivet, bortom det som ryms i detta flöde. Eller så förlitar man sig på någon form av “moln” som existerat i flera år, där flödets tidigare innehåll redan finns lagrat, tack vare andra molnanvändare.
Det senare knepet använder alltså Google Reader. När du prenumererar på ett RSS-flöde där, kan du genast söka i sådant som funnits i flödet flera år bakåt i tiden. Även om sajten läggs ned, förblir flödet sökbart!

Ett par av alternativen till Google Reader kan väl i princip lösa detta. Men i praktiken är det värre. Jag har testat de två mest omtalade:
The Old Reader funkar mycket riktigt, i stora drag, som en klon av Google Reader. Några detaljer är bättre, några är sämre. Sökfunktionen är klart långsammare, men det går att stå ut med – jag kan rentav se en poäng i en avvänjning från ögonblicklighet i söksammanhang. The Old Reader hade dugit för mig, om det inte vore för en sak: endast olästa inlägg är sökbara! Så fort ett inlägg markerats som läst, är det inte längre sökbart. Såvitt jag kan se går detta inte att ändra. Går bort.

Feedly var helt okej, om än en aning tungrott till följd av en prioritering av bilder. Sökfunktionen var helt okej: lite svårtillgänglig och rätt långsam, men såvitt jag kunde se den lät mig söka igenom alla mina RSS-flöden långt bak i tiden. Tills sökfunktionen plötsligt togs bort, strax efter att nya användare strömmat till Feedly från Google Reader. Nu går det inte längre att söka på Feedly. Enligt uppgift ska funktionen återkomma i en betalversion. Men jag är skeptisk till att detta är framtiden.

Problemet kvarstår alltså. Utan möjlighet att söka igenom RSS-flöden någorlunda långt tillbaks i tiden känner jag mig näthandikappad. Olika förslag tas tacksamt emot.

Sista delen i åttabandsverket Sveriges historia har alldeles nyligen utkommit: Sveriges historia: 1965–2012. Tidigare har denna tidsperiod aldrig blivit föremål för någon historisk syntes av motsvarande slag.
Arbetet med de åtta banden har tung förankring i svensk historieforskning via ett vetenskapligt råd. Huvudredaktören heter Dick Harrison och skriver i sista bandets förord:

Hur skriver man en bok som fångar hela detta brokiga spektrum av nu levande människors, upplevelser, åsikter och verklighetsbilder? Hur gör man det myller av politiska, sociala, ekonomiska och kulturella processer och händelser som tillsammans har format det moderna Sverige rättvisa?
Envar läsare må avgöra hur väl vi har lyckats. Kritiska reflexioner är ännu intressantare och ännu viktigare när det gäller detta avslutande band än i fallet med de tidigare. Här ser vi bokstavligt talat hur historia skapas, hur minnen och upplevelser blir till vetenskap, hur det nära förflutna tämjs för att bli begripligt.

Huvudförfattare till sista bandet är Kjell Östberg, medan Jenny Andersson ansvarat för skildringen av Sveriges 1990-tal samt bidragit till helhetens inramning. Därtill kommer tio antal temaartiklar av olika författare:

• “Välfärdsstatens geografi” av kulturgeografen Erik Westholm
  
• “Svensk form och Ikea” av designhistorikern Sara Kristoffersson
  
• “Världens mest sekulariserade land? av religionsvetaren David Thurfjell
  
• “Medier i förändring” av Andersson & Östberg
  
• “Miljöfrågan i det moderna Sverige” av historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist
  
• “Skolan – en spjutspets mot framtiden?” av Andersson & Östberg
  
• “Framtidens arkeologi” av arkeologen Jarl Nordbladh
  
• “Vi och alla andra” av Jenny Andersson
  
• “Sverige i världen, världen i Sverige” av historikern Kristian Gerner
  
• “The Pirate Bay och den nya nätpolitiken” av historikern Rasmus Fleischer

Att själv, på ett hörn, ta del i detta “tämjande av det nära förflutna” är en speciell känsla. Jag måste erkänna att det känns häftigt att ha skrivit den allra sista temaartikeln i ett åttabandsverk – om saker som tidigare knappt alls hunnit tas upp i historisk forskning. På fyra boksidor försöker jag historicera ett skeende som i huvudsak utspelar sig 1999–2012. Bland annat nämns Kazaa, Skype, Piratbyrån, Antipiratbyrån, Piratpartiet, Ipred, FRA och Spotify.

Givetvis ser jag fram mot kritiska reflexioner över mitt lilla bidrag och ännu mer över den helhet som det ingår i. Ännu så länge har det dock inte hunnit komma några recensioner av Sveriges historia 1965–2012 (om vi bortser från att ledande sverigedemokrater redan på förhand dömde ut åttabandsverket som “vänsterextremt”).

Den 15 maj presenteras boken av Kjell Östberg på ABF i Stockholm. På måndag den 29 april presenteras den på UR play.

Tysklands parlament har röstat ja till förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år. Detta ligger i linje med direktiv 2011/77/EU, som ska vara genomfört den 1 november 2013. Förlängningen handlar inte om upphovsrätt i egentlig mening, utan om s.k. närstående rättigheter, dels för musiker, dels för skivbolag.

Motsvarande lagändring har i Sverige lagts fram som proposition, men det är oklart när den ska behandlas i riksdagen. Företrädare för V och MP har motionerat mot förlängd skyddstid. Fast det är inte helt tydligt om de vill att Sverige ska bryta mot EU-direktivet, eller bara arbeta för att det förändras.
Så sent som 2011 riktade Sverige hård kritik mot direktivet. Därför är det nog tveksamt om något parti kommer att argumentera för förlängd skyddstid i riksdagen. Snarare kommer de nöja sig med att hänvisa till att EU tvingar oss.

Tre partier i Tyskland röstade ja: kristdemokratiska CDU, liberala FDP och miljöpartiet Die Grünen. Av dessa verkar det endast ha funnits viss entusiasm hos FDP. Liberala parlamentariker argumenterade i talarstolen för att skivbolagen utför en “värdefull tjänst” och att lagen särskilt bör värna skivbolagens “symbios” med musikerna.
Miljöpartiet förklarade att förslaget i sig är problematiskt, men att de ändå ville respektera EU:s beslut – alltså röstade de ja. Socialdemokraterna lade däremot ned sina röster. Endast vänsterpartiet Die Linke röstade nej till förlängd skyddstid.

Det är viktigt att förstå att det är två rättigheter vars skyddstid ska förlängas. Ändå motiverar lagstiftarna bara den ena förlängningen. Om man läser i regeringens promemoria under rubriken “Bakgrund och syfte” så nämns inte ens skivbolagen. Syftet förklaras i stället så här:

I kommissionens motivering till direktivet anges att det syftar till att förbättra den sociala situationen för utövande konstnärer som allt oftare lever längre än de 50 år som den nuvarande skyddstiden löper.

“Utövande konstnärer” är alltså den juridiska termen för musiker. Inga skäl ges till varför även skivbolagen förtjänar längre skyddstid. Det bara förutsätts. Gång på gång påpekas saker i stil med: “Motsvarande förlängning av skyddstiden föreslås för framställares rätt till ljudupptagningar.”

Ur nåt slags rättstatligt perspektiv får det nog betraktas som smått skandalöst att lagändringar genomförs utan att någonsin motiveras. Men så har det nu varit i ett halvsekel. Låt mig citera ur Musikens politiska ekonomi (s. 457):

Efter 1960 har Sveriges lagstiftare kommit att betrakta rättighe- terna för musiker och skivbolag som en odelbar helhet. Resultatet har blivit att lagändringar som givit skivbolagen ytterligare rättig- heter inte ens har motiverats av lagstiftaren. När musiker fick rätt till högtalarersättning år 1986 gavs samma rätt även till skivbolagen, helt enkelt för att det ansågs som en självklar princip att varje rätt som ges till musikerna även måste ges till skivbolagen.

Se även den genomgång av EU:s egen konsekvensanalys som tidigare gjorts på bloggen Upphovsträtan.

Oikonomia är förvisso ett ord från den grekiska antiken, men det stod inte för vad vi kallar “ekonomi”. Snarare var oikonomia en praktisk lära om bl.a. hur man beskär olivträd, hur man bör behandla sina slavar och hur man avgör den gynnsammaste årstiden för en sjöfärd. Däremot handlade det inte om varor och deras abstrakta värde.

Eske Bockelmann skriver i sin bok Im Takt des Geldes: “Antiken hade inget näringsliv och det var inte bara ordet som saknades, utan saken.” Samma sak hävdas om medeltiden av den spanske antropologen och rättshistorikern Bartolomé Claveró: “Det fanns inget näringsliv”.
Framför allt har medeltidshistorikern Jacques Le Goff fört fram övertygande argument för att det under medeltiden inte fanns någon “ekonomi” – inte i praktiken, än mindre i teorin.

Först på 1700-talet uppstod det moderna ekonomibegreppet. Pengar har, i olika form, existerat betydligt längre. Hur ska detta förstås?
Enligt en konventionell berättelse uppstod pengarna som medium för att underlätta utbyte. Antagandet är då att ett “ekonomiskt” utbyte av varor alltså föregick pengarna. Robert Kurz köper inte detta utan vill vända på saken – pengarna (eller snarare mynten) föregick ekonomin.

Myntbruket kan ha uppstått oberoende av, eller parallellt med, så kallat utbyte. Myntens tidiga funktion handlade inte så mycket om handel, utan återfanns snarare inom en offerpraktik. Det senare styrks även av etymolologin för ordet Geld (som på svenska återfinns i ord som giltig, gäld och vedergällning.) På gammaltyska är detta ett ord vars betydelser är intimt förbundna med offer som praktik.

Geld eller gelt syftar på något som kan användas som offergåva, som ett substitut för andra offergåvor. Offergåvan måste ha stor betydelse för de offrande människorna och kvantiteten spelar roll, men detta kan ändå inte översättas i en ekonomisk kalkyl. Det ursprungliga gelt var människooffret, men eftersom offret i sig var symboliskt kunde det ersättas av substitut. Särskilt i indoeuropeiska sammanhang användes ofta nötkreatur, som i fallet med de homeriska hekatomberna.

Människooffer ersattes av djuroffer, som i sin tur ersattes av runda stycken av ädelmetall där djurhuvuden inpräglats. Senare ersattes djurhuvudena av gudabilder och slutligen med härskarhuvuden.

En teori om pengarnas religiösa ursprung lades fram av filologen Bernhard Laum i hans föga kända bok Heiliges Geld (1924). Desto mer uppmärksamhet fick Marcel Mauss med Gåvan (1925). Men när moderna människor tänker på gåvor, så är tänkandet fjärran från de förmoderna gåvor som snarare var offer.

Tyvärr förblir den antropologiska och historiska forskningen underteoretiserad, skriver Robert Kurz. Vad som saknas är en systematisk koppling till den kategoriala analysen av kapitalet. Eftersom så inte sker, låter sig dessa forskningsresultat användas ideologiskt av såväl nyfascister som alternativvänster.

De empiriska insikterna i de förmoderna strukturernas annorlundahet tjänar ofta mindre till att förklara förflutenheten utifrån dess egna villkor. Desto mer används de för att mystifiera samtiden och i anslutning till detta föra fram en reaktionär “antikapitalism”. /…/
redan hos Marcel Mauss och hans olika lärjungar fanns ansatser till en anakronistisk tolkning av “gåvan”

“Gåvoförhållandet” som antropologerna påvisat är alltid laddat med förpliktelser, med en ojämlik ömsesidighet som inte utesluter krig. Marcel Mauss visste mycket väl att det ickeekonomiska gåvogivandet hade en föga fredlig karaktär, men han ville ändå dra vissa “moraliska slutsatser” som handlade om att upphöja givmildheten till dygd. Numera gör tanken på “gåvoekonomi” karriär som pseudoalternativ till kapitalismen.

Nyss höll jag en presentation på forskarkonferensen Kulturhistorisk medieforskning III. Det kretsade kring samtida lagringskultur, “streaming” och molnmodernism, med återblickar på en äldre magnefili.

Om delvis samma saker har jag skrivit en text som i dag publicerades på Expressens kultursida under rubriken “Molnbankerna”.

Den som lånar ut pengar, kan också ta betalt för detta. Priset på pengar kallas ränta. Räntan kan vara högre eller längre, men rimligen kan den inte vara lägre än noll. Ändå talas det ofta om negativ realränta.

Den så kallade realräntan, ränta minus inflation, är alltså negativ. I Europa och USA råder samma permanenta undantagstillstånd.

Allt ekonomiskt förnuft vänder sig mot tanken på negativa priser. Om jag får betalt för att köpa en vara, är det troligen något lurt med varan. Närmare bestämt kan det betvivlas om det alls är en vara.

Låt oss först testa tanken på sopor. Ponera att jag vill elda i mitt värmeverk och betalar tio spänn för ett ton brännbart hushållsavfall. Då är jag en köpare, soporna är en vara och varan har ett pris.

Vi kan också tänka oss att jag tar emot ett ton kärnavfall för att slutförvara i min källare och får en miljon kronor för besväret. Har jag då köpt sopor till ett negativt pris? Nej, rimligtvis har jag sålt en tjänst. Någon vill bli av med soporna och betalar mig för att ta hand om dem. Då är det sophanteringen, inte soporna, som har ett pris.

Om jag betalar ränta för att få låna pengar, då är pengarna en vara med ett pris. Om jag däremot får betalt för att låna – vilken tjänst säljer jag då?

Kanske kan vi hjälpas åt att besvara två frågor:
1. Är realräntan negativ?
2. Går det att tänka sig ett scenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå?

Första frågan är extremt vag. Realränta är alltså ränta minus inflation. Men ränta för vem, inflation för vem? För den som vill ha ett positivt eller negativt tal, finns en uppsjö möjliga kalkyler att välja mellan.

Låt oss utgå från den där medelklassen. Göran är 50 år och välavlönad mellanchef på ett företag i sophanteringsbranschen. Varje månad får han pengar över och nu vill han lägga undan 100000 kronor. Tanken är att han ska ge pengarna till sin bortskämde son, när denne tar studenten om tio år. Göran vill att pengarna ska omfattas av insättningsgaranti. Därför väljer han att öppna ett vanligt sparkonto.
Storbankerna erbjuder då en ränta som i dagsläget ligger omkring 0,55 %. Men det går att få mer hos andra finansbolag, ofta sådana som även sysslar med indrivningsverksamhet. Högsta sparräntan med insättningsgaranti ligger just nu på 2,75 %. Göran tycker det låter jättebra: “Som pengar med banken – fast med ränta!”

Blir realräntan positiv eller negativ på Görans sparkonto? Det beror på om inflationen är högre eller lägre än 2,75 %. Riksbanken uppger att inflationen just nu är 0,0 %, så om siffran stämmer kan Göran andas ut – pengarna på hans sparkontot växer.

Inflationen ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar trivial sak. Men vid närmare analys visar sig inflationen vara ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Riksbankens mått på inflation heter konsumentprisindex (KPI). Detta bygger på ett urval av varor som konsumeras av en tänkt figur, “konsumenten” – en statistisk skapelse som slätar över verkliga skillnader i levnadsomkostnader, inte minst mellan storstad och landsbygd.
Även om de valda varorna ökar i pris, kan Riksbanken hävda att inflationen ligger på noll. Detta är möjligt tack vare s.k. hedoniska metoder som väger in subjektiva antaganden om ökad kvalitet på varorna.

Tvivelsutan är det möjligt att räkna ut en betydligt högre siffra på inflationen i Sverige. Ett sätt skulle vara att på allvar räkna in de skenande bostadspriserna. En annan tänkbarhet är att vända på den hedoniska metoden. Någon kanske menar att de sålda varorna överlag får en sämre kvalitet: miljögifter i maten, försenade tåg, ytlig journalistik, höga bullernivåer och restriktioner på internet.
Subjektiva uppfattningar om försämrad kvalitet skulle kunna räknas som plus på inflationen. Att göra så vore inte ett dyft mer subjektivt än den officiella kalkyl som resulterat i siffran 0,0 %. En luttrad kulturpessimist skulle lätt kunna komma fram till att Sverige har en inflation på t.ex. 5 %.

Om inflationen är 5 %, då har Göran plötsligt negativ realränta på sitt sparkonto (-2,25 %). Då passar det att citera vad metaforikern Andreas Cervenka skrev för två år sedan:

Som placering betraktat är det lika intelligent som att förvara hundra tusenlappar i en kartong och varje år plocka ut två som varsamt handrullas till en cigarr och avnjutes under köksfläkten.

Växer eller krymper Görans sparade pengar? Tillspetsat tycks svaret bero på hur Göran uppfattar sin värld. Om han tycker att varorna som omger honom blir bättre eller sämre. Menar han att världen blir sämre, är det rimligt för honom att uppfatta att pengarnas köpkraft krymper trots att de förräntar sig på pappret.

Emellertid behövs ingen “negativ hedonism” för att konstatera att vissa aktörer kan låna pengar till negativ realränta. Inte minst gäller det stater som Sverige.
Staten får nu alltså betalt för att låna pengar. Ett sätt att se på saken är att pengarna då inte är en vara med ett pris. Vad staten får betalt för är i stället en tjänst: någorlunda säker förvaring av pengar i en osäker tid.

Hjälp mig nu att besvara även den andra frågan: Går det att tänka sig ett krisscenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå under överskådlig tid?

Nyss konstaterades att i de förmoderna samhällena fungerade religionen som “produktionssätt” – vilket bryter mot den gängse marxism, där religionen reduceras till en ideologisk överbyggnad. Robert Kurz menar att det rentav är tveksamt om man alls kan tala om “produktionsförhållanden” i fråga om förmoderna samhällen.

Av detta följer att Engels idé om en Urkommunismus måste förkastas. Möjligen har det funnits tidigare fetischordningar som haft en mer jämlik karaktär, utifrån betraktat, men dessa gör knappast skäl för beteckningen kommunism. Om kommunismen är framtiden, så kommer den inte att vara något “produktionssätt”.

Robert Kurz ställer sig skepsit till en, i snäv mening, materialistisk historiesyn. Hur det rent faktiskt går till att t.ex. producera mat är förvisso viktigt, men detta säger i sig ganska lite om ett samhälles karaktär. Tvärtom finns det en poäng i att lyfta fram den “idealistiska” aspekten, inte minst i förståelsen av kapitalismen såsom fetischförhållande.

Ett samhälles specifika karaktär kan bara förklaras av formerna för människornas relationer till naturen och till varandra. Dessa former som sådana är dock aldrig “materiella”, utan det handlar om “andliga koncept” som uppstått omedvetet ur en oreflekterad praktik. Formerna har sedan konstituerat ett regelsystem, i vilket givetvis även den materiella produktionen är inbunden, men även sexualiteten, liksom kroppsförståelsen överlag. /…/
Endast det medvetna övervinnandet av fetischistiska realkoncept överlag kommer att göra den falska dualiteten [mellan "materialism" och "idealism"] meningslös.

Värdekritikerna kring Robert Kurz sade farväl till “materialismen” redan omkring år 1990. Det betyder inte att de övergick till någon “idealism”. Ingen som är bekant med Robert Kurz skriftställning skulle använda den etiketten. Hans brödskrivande i tidningar som Neues Deutschland gjordes i egenskap av näringslivsjournalist, parallellt med en obetald verksamhet som teoretiker utanför akademin – en position som faktiskt påminner om Karl Marx.