Det är ingen hemlighet att jag är gitarrskeptiker av stora mått. Inför Gistholmen 2012: Abisko, har mitt hjärta potential att mjukna något, under förutsättning att ni anordnar underhållning av nedanstående kaliber: Mitt hjärta kan mjukna ytterligare något om originalvideon på ett eller annat sätt iscensätts under helgens festligheter. Jag anmäler mig såsom frivillig att hålla uti penseln! Slut på meddelandet.

När björken musar ska man som bekant beskära rosorna. I Göteborg dök det upp små musöron till blad på björkarna för ungefär en vecka sen. Men jag stod paralyserad och stirrade på mina rosor utan att kunna ta mig för att göra några snitt som helst. Uppgiften var alldeles för komplicerad och mina rosklipparkunskaper alldeles för ytliga. Så jag satt hela kvällen och en bit in på natten framför youtube. Först googlade jag på "beskära rosor", men fick bara mysfjompiga trädgårdsserier i resultatlistan. Så jag gick vidare, slog i ordboken och hittade "pruning roses" samt "taille de rosiers" och fick se den ena rosen efter den andra gå från yvig buske till stympade små spön.

Och är det inte typiskt hur ett utryck eller fenomen man just fått kunskap om plötsligt tycks dyka upp överallt? På Rufus Wainwrights nya skiva prunar han roses. Eller jag tror nog egentligen det är hans sambo som gör det. Själv går han nog bara runt där i Montauk i sin kimono. Bildgooglar man Montauk får man mest se de otäcka liket av the Montauk monster, men tittar man på en karta så ger det ett avsevärt bättre intryck. Det ligger ute på en lång, smal landtunga ut i Atlanten, bara en kortare yacht-tur ifrån den populära amerikanska staden New York. Det är där Rufus sambo beskär sina rosor i sången Montauk på Rufus nya skiva. Jag tänker mig att det mest rör sig om rabattrosor som klipps ner hårt, till tredje ögat, och kanske en klätterros på någon vägg. Knappast några egentliga buskrosor. Fast vem vet? Vi tror oss ju förstås veta mer om kändisar än vad vi egentligen gör.



Sången Montauk riktar sig till Viva, Rufus drygt ettåriga dotter:

One day you will come to Montauk
and you will see your dad wearing a kimono
and see your other dad pruning roses
hope you won't turn around and go

Han hoppas att hon ska vilja komma och hälsa på sina pappor, deras små egenheter till trots, men han är medveten om att hon inte kommer att vilja stanna särskilt länge. I en vacker vändning i sista versen dyker barnets farmor upp som en skugga och Montauk blir plötsligt en symbol för jordelivet - Rufus mamma, Kate McGarrigle, gick bort för något år sedan.

Lite på samma modell som våra svenska favoriter First aid kit, var systrarna Kate och Anna McGarrigle berömda folksångerskor. Rufus pappa, Loudon Wainwright III, var lika berömd sångare i Kanada när det begav sig. Nu är han kanske mest känd för att vara objektet i Rufus syster Marthas genombrottshit "Bloody motherfucking asshole".

Rufus var alltså en riktig kändisunge som levde i offentligheten från dag 1. Exmpelvis figurerade han som ammande spädunge i pappans låt "Rufus is a tit man". Det kan låta som ett skämt för oss, men när Rufus som ung flyttade till Los Angeles började han snabbt umgås med Harper Simon, Sean Lennon, Adam Cohen, Chris Stills (Crosby, Stills, Nash jr), Ted Thompson (pappa Richard Thompson i Fairport convention). (Hade de funnits där så hade han väl hängt med Sonny Sinatra, David Dylan, Sebbe Sting och Benny Bono också.) Nämnde jag att lilla Vivas mamma heter Lorca Cohen?

Det är inte direkt verklighetens folk vi pratar om här. Morfar är alltså Leonard Cohen. En respektabel äldre herre på 78 år som kommer till Trädgårn här i Göteborg i augusti för att hålla konsert. Och äntligen ska jag få se honom! Utblottad efter att hans stalkande f.d. älskarinna till manager försnillat hans miljoner medan han satt i kloster, har Leonard fått sätta igång att turnera flitigt igen.




En siffrornas nyck gör att Leonard Cohen, som är född -34 och släppte sin första skiva 34 år gammal, i år fyller 78 samtidigt som vi som är födda -78 fyller just 34. Eftersom Leonard dessutom är född i september och alltså virgo som jag, känner jag extra starkt att detta måste vara mer än ett sammanträffande.


Vad vill jag säga med allt det här då? Jo, lyssna på Rufus fina nya skiva, beskär alltid rosor med ett snitt strax över ett öga, snett, sluttande bort från knoppen, våga tänka nytt när det gäller familjefrågor och skriv en Suzanne och en Famous blue raincoat, släpp på skiva i år och var legendarisk när du är 78!

Vilken glädje! Jag firar med ett inlägg som inte relaterar till något från helgen utan bara är ett vardagligt, vadå? har jag varit död?-inlägg för att tipsa er om vad jag lyssnar på nu.

Jens Lekmans nya EP går att lyssna på på nätet. An argument with myself är en Paul Simon-melodi (alltså inte Simon/Garfunkel-melodi utan Graceland-Simon) med som vanligt fyndig text:

 - Shut up!
 - No, you shut up!
 - Fuck you!
 - No, you fuck you!

 http://soundcloud.com/dojagsc/sets/an-argument-with-myself-ep/s-L2D12

No associated text to display

Meddelande sänt till Twitter den 19 september 2010, kl 08:24

Andra morgonen på Gistholmen. Svalt och blött, kamraterna sover. På ön mittemot ljudet av två korpar

Några timmar senare stod vi och diskade i det fria och hällde ut sura ölslattar bland barren, ackompanjerade av "At Folsom Prison"-plattan.

GT skriver om vår pjäs: "[...] slutscenen [...] är en av det mäktigaste teaterfinaler jag har sett". I den scenen klämmer jag i för allt vad jag är värd! Fast huvudrollen är värd mycket större vitsord än "en käck liten ordning".
Jag är för övrigt med på scen följande datum om någon (Gustaf och Lisa?) är sugen på att kolla (och jag kan nog fixa lite rabatt):

Mars: 5, 8, 10, 11, 12, 17, 19, 22, 23
April: 1, 2, 5, 6, 7, 15, 28, 29, 30

Hej Kustarnik!

Förlåt att jag har dröjt så mycket med att skriva. Men det är så mycket som gör anspråk på min tid just nu. Jobbet, lillan, facebook. Och så är jag med i en teaterföreställning på Folkteatern. Jag ska vara med i kören på en Brecht-pjäs. Kom hit och titta på den vettja! Premiären är den 5 mars och sen är det 24 föreställningar fram till slutet av april.

Jag tjatar mycket om att jag blivit så blödig sen jag fick barn, men det har jag verkligen. Eller, troligen föddes jag blödig, men det bubblar upp till ytan mycket snabbare, oftare, än tidigare. Nu, när jag parkerade den gamla sunkiga guldfärgade lånebilen från verkstan och radion knastrade fram snöoväder i Stockholm och demonstranternas reaktioner på Mubaraks tal: talet som ropas ut ur högtalarna överröstas först av ett surr, ett sus, ett brummande av röster som övergår i ett skanderande som är så taktfast att det piskar i öronen: "irrhall, irrhall, irrhall". Det är ingen fyndig talkör på rim "stoppa borgarna i papperskorgarna", det är inget överdrivet blodtörstigt "död åt diktatorn", det är en oförställd känslomässig reaktion på att en förbannad kackerlacka som har förstört livet för dem så länge de kan minnas, vägrar att ge upp, vägrar att fly trots att skosulorna smattrar omkring den - "Försvinn! Schas! Bort! Vi vill inte se dig mer!". Jag måste skaka på huvudet när irrhall-kören bubblar upp mot tårkanalen. Och i förrgår kväll, framför en UR-dokumentär om mineralutvinning i Kongo - kongoleserna pratade så jävla bra franska. Jag vet, det är ett rent sverigedemokratiskt drag, men det är nog också högst mänskligt, att bli extra berörd om det man ser känns nära. Och det känns ju mycket närmare när de uttrycker sig på det språk jag pratar med min dotter, när jag uppfattar nyanserna i det de säger utan att behöva fantisera in emfas i svarta undertext-remsor. Oerhört gripande. Kameran får följa en arbetare ner i gruvan. 30 meter ner. Inga säkerhetsanordningar som helst, bara trångt, blött, varmt, mörkt och farligt. Ett smalt ben vid en grönskiftande vägg - "här ligger en död och mineralen vi ser här uppe är cobolt". Med helikopter över en zon där man dödar för gruvorna. Helikoptern tvingas gå ner för att undvika ett förband av paramilitärer. Kameran närmar sig en gruva. Upp ur hålet i marken rusar män med stenar i händerna, beredda att kasta, med höjda spadar, beredda att slå in en skalle. Det är på allvar. Nerver redo som laddade råttfällor. De eller jag. Folk har det så. I sin vardag. Jag hämtar en kaffe på jobbet och förbannar småtetrorna med hållbarhetsmjölk som ALLTID stänker när man rycker av skyddsfolien! En lastbilschaffis försöker smuggla coltan över gränsen till Rwanda - "Vet han om att han riskerar tio års fängelse för det här?". Enstavigt svar. "Nej".

Jag jobbar mycket med min karaktär för tillfället, med min självdisciplin. Jag har olika verktyg på nätet, på telefonen, på datorn, på papper. Det går så där. En app till luren heter habit streak och bygger på ett system som neurologiprofessorn och beteendeexperten (eller jag tror i alla fall han var båda de där, fast han är väl död?) Jerry Seinfeldt använder sig av - du får ett streck för varje dag du uppfyller din goda vana, men missar du en dag så får du börja om på noll. 0. Det är bara godvanestreaks som räknas och meningen är att det ska va pissjobbigt att hoppa över att göra det man har föreskrivit sig när man har nått nytt rekord för då måste man ju börja om från början igen. 0. Problemet för mig är att det inte är pissjobbigt att skita i det när rekordet är tre. 3.

Sen vill jag passa på att berätta lite om min dotter också. Min fina, fina lilla dotter. Jag har en vän som på facebook konsekvent kallar sin son för "den underbare". Vi hade inte träffats på rätt länge och jag märkte att jag blev förvånad när jag kom på att javisstja, hon är ju faktiskt väldigt trevlig. En annan sin dotter för "sessan". Nu är de två döttrar: "sessorna". Konsekvent. Tillbaks till min dotter då, finaste, sötaste, hon håller på att lära sig prata. Ni vet, man gör fel i början. Komde, domma, en ög, två ägger, dinnian. Det sista, dinnian, är franska och betyder apelsinjuice, jus d'orange. Hon är fortfarande lite bättre på svenska. En annan vän drog en historia om sin son varje gång vi köade till kaffeautomaten. "Arvid ba, imorse: "mamma, vajföj haj du ingen snopp!" haha, Arvid alltså!". Fan, jag är en av dem: dinnian, dinnian, dinnian.

Hatar inte ni också när ni läser en gripande eller engagerande krönika i något dagblad och det precis under texten kommer patetiska inne/utelistor av samma skribent om prylar och shopping? Det är som en örfil: "Ha, blev du berörd av det jag skrev? Du glömde: jag är proffs. Jag vet vilka strängar man ska spela på. Haha, fast det här är mitt riktiga jag som pratar: asså jag haaaatar ikeas matlådor - locken passar ju a l d r i g!". På radion idag, nån gubbe gjorde en krönika om snön i New York. "Trottoarerna är renskottade redan innan vägarna är det. I alla fall på Manhattan. Jämför det med Stockholm! Det är vanligt folk som har skottat, inte staden. Tänk er det i Sverige att nån går ut och skottar trottoaren på eget initiativ. Nä, det ska ju kommunen göra!". Sen fortsätter han: "Ja, jag vet att många på Manhattan har tjänstefolk som är lätta att kommendera ut. Och den lågavlönade diskaren, latino, på nån restaurang kan ju lika gärna få gå ut och skotta lite. Men ändå!". Va fan. Tänkte han inte innan han började? Kom han på det på vägen? Det är som när man luktar svett, men tror att man kommer undan med det om man ropar "men gud, jag luktar ju jätteilla". Att kabla ut det över Sverige som en sanning: "Men ändå! Man slipper i alla fall snön!"."Dinnian, dinnian, dinnian"!

Jaja, Kustarnik, jag får nog sluta där. Mitt kaffe har kallnat och hållbarhetsmjölken luktar surt - jag tror det är han självdisciplins-Jerry som försöker kalla på mig från sitt moln. Eller lever han fortfarande kanske? Det är så många som har dött den senaste tiden. Nyman och Oscarsson och han som sjunger "give me just a little more time". Hur är det med Erland Josephson? Följer ni Gradvall på twitter? Hans flöde har den senaste tiden i det närmaste varit en ström av nekrologer. Men när Gary Moore dog var det tyst. "But I ain't got no blueeeees, for you!". Tänk på vad ni gör - en vacker dag kan det vara att inte göra det som blir ett statement.

Bye Kustarnik, och puss!

/Sebastian

Inom loppet av ett par år har nästan hela Kustarnik ömsat skinn:

Sebban sade upp sig och startade eget.
Adam tänkte att "vafan", och lämnade finkrogen.
Måns dumpade kvällisen och blev dagis.
Anders chockade hela Kiruna med sin helomvändning.
Anton... har visserligen inte bytt jobb, men startat nya radioprojekt.

Jag vill inte vara sämre. Som några av er redan vet lämnar jag snart Kommunalarbetaren för att bli pressinformatör på Trafikverket. Placeringsorten är Eskilstuna, men ett par dagar i veckan kommer jag att jobba på Sundbybergskontoret (5 minuters cykelväg hemifrån).

Jag tror det blir kul!

Gustaf och Tor - det ska bli spännande att se vad ni hittar på.

När vi sålde vår lägenhet fick vi tipset att göra den så neutral som möjligt inför visning och fotografering, alla får nog inte det.
http://www.hemnet.se/beskrivning/1208498?r=2

God fortsättning på er. Tänkte redan nu kolla intresset för en kustarnikträff med familjer. Jag och Seb har pratat lite om det och jag har för mig att vi kom fram till att 26-28 maj är en bra helg,
så kan alla beställa billiga tågbiljetter i god tid (för då är väl snön borta).
Hur känns datumet för er andra?