Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, arkitektur, västra city, folkpartiet, höghus, skyskrapa, skyskrapor, city, klara, norrmalm, norrmalmsregleringen, klararivningarna, k-märkning, kultur, stadsmuseet, aspuddsbadet, Lotta Edholm, Abit Gundar, Madeleine Sjöstedt

Lördagen den 21 November sker badhusfestivalen på Aspuddsbadet. Festivalen pågår under hela dagen och kommer innehålla allt ifrån disco till filmvisning!

Mellan 15:00 och 16:00 blir det debatt om stadsomvandling, medborgarinflytande och behovet av mötesplatser. Debattdeltagarna är:

Peter Åkerbäck (Aspuddens badhusförening)
Johannes Lilleberg (Yimby)
Jan Wiklund (Alternativ Stad)
Bitte Fossbo (Rädda Årstafältet)

Förhoppningsvis kommer även någon representant från Stockholm Stad vara med under debatten. Även media kommer att närvara. Se till att du kommer!

Bloggar om: aspuddsbadet, debatt, badhusfestivalen, stockholm, aspudden, yimby, mötesplats, stadsomvandling, medborgarinflytande

Finns det någon del av komplexet runt Plan- och Bygglagen som kan beskrivas som en potentiell katastrof så är det Riksintressena för kulturvården. Ett antal antikvarier fick under 1980- och 90-talen beskriva vad som var "kulturmiljöer av riksintresse".

Beskrivningarna blev oftast vida och svårtolkade, men eftersom trycket mot stadskärnorna var lågt på den tiden ifrågasattes egentligen aldrig de definitioner som gjordes. Följden har blivit att vi idag måste handskas med en tickande bomb. Riksintressena hotar att stoppa upp förnyelsearbetet i Sveriges mest dynamiska stadskärnor, när livsfarliga ruiner klassas som ”riksintressanta kulturmiljöer”. Som man kan se på bilderna som hör till den här artikeln håller stadsutveckling på att förvandlas till ett kapitel i Alice i Underlandet.


I boken "Övergivna planer", som kommer ut runt den 20 november, har jag analyserat varför det blev på det här sättet. Mycket kort kan man säga att dagens PBL började konstrueras i slutet av 1960-talet när man ville uppnå en mycket stark centralstyrning av ekonomin och planeringen. Redan 1974 skrev Åke Norling, som sedan blev landshövding i Göteborgs län, att resultat egentligen höll på att bli en exceptionell detaljreglering. Trettiofem år senare häpnar man över hur likartade problemen ser ut:





När PBL-utredningarna vandrade vidare mot att bli lag under 1980-talet kvarstod motsättningarna mellan det kommunala självstyret och de starka men vagt definierade riksintressen som höll på att tas fram. I motiveringen till den nya PBL-lagen skrev Lagstiftaren att "En del remissinstanser befarar att statens inflytande blir alltför stort på grund av att riksintressena är otillräckligt preciserade i utredningens lagförslag… Sådana problem diskuteras emellertid fortgående, och enligt min uppfattning finns det goda förutsättningar att uppnå samstämmighet mellan berörda intressenter. Mot den här bakgrunden anser jag att farhågorna för ett alltför långtgående statligt inflytande är överdrivna."


Vi kan 23 år senare konstatera att motsättningen syns tydligare än någonsin när Länsstyrelsen går in och upphäver beslut som tagits av Byggnadsnämnden i Stockholm om att bygga balkonger på Polhemsgatan. När vi på allvar börjar tolka lagen blir resultatet en exceptionell detaljstyrning.


Bilderna från Eslöv, som är en del av den snabbväxande Malmöregionen, illustrerar utvecklingen. Det vi ser är en förfallen spritfabrik som lades ned 1957, och som sedan dess mest gjort sig känd för att ha haft en roll i en klassisk ekobrottshärva. Det skulle dröja ända till år 2007 innan en entreprenör tog sig an fastigheten på allvar. Den nye ägarens avsikt var att bevara väsentliga delar av fasaden, samtidigt som ett 16-våningshus byggdes på resten av tomten. Eslövs kommun var glada över planerna, och gav i stort sett omedelbart rivningslov. Arbetet med den nya detaljplanen skulle prioriteras.


Naturligtvis kunde inte de kulturvårdande myndigheterna acceptera den här utvecklingen. Efter en snabb utredning från länsmuseet stoppade Länsstyrelsen rivning varefter Eslövs kommunala självstyre upphävdes. Under mars-december 2008 överprövade Länsstyrelsen alla beslut som togs i kommunens byggnadsnämnd.


Det resoluta ingripandet stoppade rivningen och den riksintressanta kulturmiljö som vi ser på bilderna fick därmed tillfälle att leva vidare. Det finns idag inga planer formulerade för hur situationen ska lösas.

Som avslutning ska jag också citera hur Eslövs riksintressen har formulerats, vilket gör det lätt att förstå att situationen i princip är olöslig med dagens regelverk. Med den nonsensartade definition som ges nedan, är all bebyggelse i Eslöv som är uppförd fram till den 31 december 1999 uttryck för ett ”riksintressant kulturmiljö ("…annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet"). Det ger ett tydligt perspektiv på hur besvärlig utvecklingen av industrimiljöer som Hjorthagen kan bli i framtiden:



 

Bloggar om: stockholm, yimby, riksintresse, riksintressen, länsstyrelsen, jan jörnmark, pbl, plan- och bygglagen, stadsutveckling

Cloud Nine vid Norra Bantorget - Årets skylt 2009. Foto: Anders Gardebring

Stockholms stad har sedan kulturhuvudstadsåret 1998 uppmärksammat ljusskyltar i staden och delar varje år ut priset "Årets skylt". Årets vinnare blev restaurangen Cloud Nine på Torsgatan 1. Det är förstås lite extra roligt att priset delas ut för en ny skylt vid ett av de mest lyckade stadsrumsutvecklingsprojekten på mycket länge i Stockholm.

Så här års är vi många som längtar efter ljuset och många kan nog ibland tycka att staden är lite väl mörk såhär på hösten. Men så har det inte alltid varit. Stockholm har blivit mörkare, något som SVT:s ABC-nyheter tog upp i ett inslag nyligen.



Stureplan har fått tillbaka lite av sitt ljus genom den nya storbildsskärm som, trots skönhetsrådets protester, sedan en tid sitter uppmonterad vid Stureplan.

Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal tog nyligen upp frågan om hur stadens klassiska skyltar ska skyddas. De flesta av oss kan relatera till de kända Stomatol- och Tulo-skyltarna, och många skulle nog sakna dem om de försvann. Även i city har det funnits mer livfulla fasader än idag.


Tulo är kvar, men DUX är borta. Foto: Anette Nantell och Sam Stadener/DN.se

Även om frågan hur omtyckta och älskade skyltar ska skyddas är nog så viktig så vore det också välkommet att se ett fokus på hur Stockholm kan bli ljusare. Vi behöver fler upplysta fasader, fler ljusa bottenvåningar, och fler lysande skyltar. Med den energisnåla teknik som idag finns borde trenden kunna gå mot mer ljus. Att antalet ljusskyltar nu istället minskar är att gå i klart fel riktning för en så mörk stad som Stockholm.

Stockholms stad har ett skyltprogram som reglerar hur skyltar får se ut i olika delar av staden. Och även om det naturligtvis finns platser som behöver extra eftertanke kanske det finns skäl att se över detta regelverk?

Och så måste man vi ställa oss frågan: Vad hade hänt om man velat montera upp DUX-skylten idag? Eller om den funnits kvar, om man velat montera ner den? Det finns tyvärr goda skäl att anta att båda alternativen hade stött på motstånd, både från regelverk, politiker och delar av allmänheten. Motståndet finns ofta i förändringen och inte mot vad som kan bli. Det tål att tänkas på.


 Kungsgatan/Sveavägen 1944. Foto: Stockholmskällan

Bloggar om: stockholm, yimby, ljus, mörker, höst, cloud nine, skyltar, skylt, norra bantorget, tulo, dux, stomatol, kultur, reklam, skönhetsrådet

SvD skriver i gårdagens tidning om Spårväg City.

Märkliga resonemang verkar vara utmärkande för spårvägsmotståndarna. "Spårvagnar skapar trafikkaos" är ett vanligt mantra.

Logiken ser ut som följande: Utrymmet på gatorna är begränsat. Med spårvagnar minskar utrymmet för bilarna. Därför ska vi inte ha spårvägar i staden. Detta resonemang bygger på att bilar alltid har företräde på stadens gator.

Är det ett rimligt ställningstagande? Är det inte snarare så att utrymmet ska användas för att transportera människor, snarare än de fordon vissa människor föredrar? Om fordonen i sig  vore norm finns det egentligen ingen gräns för den framtida trängseln. I takt med att fler tar egen bil samt att bilarna blir större ökar trängseln på stadens gator.

Men en hel del av trafiken är väl nyttotrafik? Det stämmer, och den behövs. Men hur stor  del? Och hur många tar bilen för att det är ett bekvämare och mer statusfyllt alternativ  än buss?

Vid det här laget torde det vara uppenbart att bilarna på stadens gator varken blir färre eller mindre. Är det då överhuvudtaget vettigt att sätta bilen framför allt annat? Det skulle kanske på sikt innebära att även bussarna försvann från stadens gator? Och sedan är det kanske gång- och cykelvägar som ryker för att tillfredsställa bilismens behov av utrymme? Är det verkligen en sådan stad vi vill ha?

Om vi vill upprepa 1900-talets rivningsraseri är svaret ja.

Vill vi verkligen att Stockholm ska förvandlas till ett framtida bilreservat? Eller vill vi ha en levande stad för människor? Då är frågan hur vi vänder den här trenden. Hur uppmuntrar vi människor till att åka kollektivt snarare än i egen bil?

Bättre kollektivtrafik är en väg att gå. Men det kräver att vi medvetet och kraftfullt satsar på kollektivtrafiken för att visa att vi bygger en stad för människor och inte för bilar. Då är spårvägar ett givet alternativ, eftersom det skapar en infrastruktur som tydligt visar att det är just spårvagnar som ska gå på den här sträckan, medan privatbilismen får maka på sig. Bussar har inte samma kapacitet och attraktivitet som spårvagnar, och har inte heller samma status i trafiken.

Räkna på det antal passagerare en modern spårvagn tar, och jämför sedan med hur många bilar som skulle krävas för att transportera dem. Även om vi räknar med en riktigt orealistisk siffra, som 4-5 personer per bil, kommer det att innebära långt mer trängsel än om dessa människor skulle åka spårvagn. (En mer realistisk jämförelse säger dock att det handlar om 1-2 människor per bil.)

En ledad 40-metersvagn tar upp till 300 passagerare. Det innebär ca 60 bilar för att täcka det behovet. Spårvagn och bil kräver ungefär lika mycket utrymme på bredden, eftersom de ska hålla sig till sina körfält. Spårvagnen kräver 40 meter gatuutrymme på längden. 60 bilar kan vi säga tar 4 meter på längden, plus en meter i utrymme till framförvarande bil, vilket blir totalt 5 meter. Då behöver samma mängd resande 300 meter.

Kommer verkligen spårvagnarna att innebära mindre utrymme för biltrafiken på stadens gator? Gör om uträkningen ovan men utgå från 1½ människa per bil, så ser du hur mycket utrymme som krävs.

Det är nämligen så trafiken ser ut idag.



(DN, DN, DN, DN, SvD, SvD)

Bloggar om: stockholm, yimby, spårväg, spårvagn, kollektivtrafik, bilism, bilar, trafik, moderaterna, socialdemokraterna

Plan Voisin

Hur krymper man de extremt utspridda, trafikdrivande städer vi har idag? Och hur undviker man ens att de blir ännu mer trafikdrivande? Vilka institutioner/regler/lagar behövs för få stopp på utglesningen och vända den till kontraktion?

Vi har ju bl.a. den perversa situationen att många människor vill bo centralt och klimatsmart men får inte. Centralt och tätt byggs nästan inte, trots att det är populärt att bo så. Istället byggs perifert och glest. Och trots att alla talar så väl om den täta blandade promenadstaden har inte mycket ändrats. Det byggs fortfarande mer glest än tätt. Alltså helt i strid mot både efterfrågan och den långsiktiga miljöhänsynens krav. Här finns uppenbart ett systemfel eller kanske flera.

Förslag på vad systemfelet/n består i är:

Det första systemfelet är att det för exploatören är lönsamt att bygga just perifert för då uppnår man maximal markvärdestegring. Det är samhällsekonomiskt vansinne - det är dubbelt så dyrt att bygga glest som att bygga tätt, om man räknar in infrastrukturen (Göteborgs stadsbyggnadskontor: Utbyggnadsekonomisk utredning 1978) - men skattebetalarna betalar mellanskillnaden.

Det andra systemfelet är att kommunerna tar mångdubbelt mer för byggrätter i centrum än för byggrätter i periferin, trots de högre kommunalekonomiska kostnaderna i periferin. Det blir därför olönsamt för byggbolagen att bygga i centrum. Här är det tydligen så att politikerna har lämnat över ansvaret på sektorsblinda tjänstemän som var och en försöker få just sin kassa att gå med vinst.

Det tredje systemfelet är att man undviker att skapa ny central mark. Man duttar lite här och lite där med nya hus, men skapar inte nytt potentiellt centrum genom stora stadsplaner à la Albert Lindhagen på 1860-talet. Det uppfattas nämligen som ett föråldrat sätt att planera, trots att den sortens planer gav mycket mer attraktiv stad än de som 1900-talets enklavplanering har klarat av.



Det fjärde systemfelet är att man inte bygger stad som produktiv gemenskap. Man bygger bostäder som konsumtionsenheter och familistiska idyller, ytterst med engelska herresäten som förebild. Staden som produktionsenhet har behov av närhet för att lösa sina logistiska problem, bostaden som idyll har behov av att stänga ute världen genom att man skapar enklaver.

Det femte systemfelet är förstås det som Anders Hagson på Chalmers talar om. Att man ser det som så viktigt att trafiken går fort. Med påföljd att man bygger stora trafikleder som gör det ännu mer attraktivt att exploatera i periferin - så att slutresultatet blir att alla lägger ner mer tid på transport än de gjorde innan trafikleden fanns där.

Finns något intresse av att reformera dessa systemfel? Hittills har vi inte sett till något. Men man kanske kunde fråga de ansvariga?

Känner du för övrigt till något annat systemfel som jag har glömt? Kommentera gärna.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutglesning, urbanism, förtätning, utglesning, bilstad, miljö, klimat, blandstad, pbl, politik, stadsplanering

YIMBY Stockholm startades med ett mål i sikte: att påverka stadsbyggandet och diskussionen kring detta i Stockholm. När detta begav sig, sensommaren 2007, tänkte vi att det framförallt fanns två sätt vi kunde göra detta på, att skriva yttranden och att försöka komma med i media.

Detta har vi lyckats relaktivt bra med. Vi har skapat en plattform för den som vill medverka till en mer konstruktiv diskussion kring stadens utveckling.

Men nu är det dags att se om det finns fler sätt som tillkommit. Att delta i paneldebatter är något vi gjort några gånger nu, likaså med att presentera oss och våra åsikter för intresserade parter såsom byggbolag, arkitektbyråer, politiker och andra. I somras var vi på plats i Almedalen. Mediemedverkan är nu något som sker relativt regelbundet och vårt budskap har på så sätt en möjlighet att få nå ut till en bredare publik än ”bara” de som går in här på YIMBY.se. Nöjer vi oss med detta? Självklart inte! Vi har fortfarande ett klart underläge gentemot de som är emot byggande och utvecklande av Stockholm.

Så vilka fler sätt kan vi påverka på?

En part som har mycket stor makt i planprocesserna är självfallet byggbolagen. Bland dem tar Veidekke, mig veterligen, ledningen i att öppna för detta. Dels har VD:n börjat blogga och dels har de skapat en kommentar/diskussionsfunktion för alla sina projekt. Denna ligger direkt på första sidan man kommer till för varje projekt. Det är är något som vi på YIMBY välkomnar, en chans att kommunicera direkt med byggbolaget. Vi kommer framöver att länka till dessa sidor i våra forumtrådar om projekten, precis som vi länkar till kommunernas sidor. Vi hoppas att andra byggbolag följer efter för att möjliggöra en dialog även med dem.

Jag uppmanar alla yimbys att gå in och säga vad man tycker även där. Om vi bara pratar med varandra blir inte effekten på långa vägar like stor som om vi fortlöpande pratar direkt med de inblandade parterna i ett projekt. Det här är inte något som YIMBY kommer sköta centralt utan något som vi uppmanar alla våra medlemmar att göra själva. Kom ihåg att det är lite annat forum än här på YIMBY.se så förvånas inte över mothugg och som alltid tänk på att en god samtalston får ens argument att väga betydligt tyngre.

Ett annat projekt som tar medborgarinflytande flera snäpp längre är PopVox.info. Det är ett parti som vill rösta som folket röstar på deras hemsida i de beslut som kommer upp i kommunfullmäktige. Om inte tillräckligt många röstar på hemsidan så röstar inte PopVox.info i frågan i stadsfullmäktige utan överlåter det då till de traditionella partierna. Det vi väntar på att se är hur frågan om PUL o.dyl. löses. Om nätröstning skall ha relevans måste det ju gå att identifiera vem som röstat (men självfallet inte på vad) så att ex. endast Stockholmare röstar i Stockholmsfrågor. YIMBY tar inte ställning partipolitiskt, en princip som varit med från början och kommer fortsätta vara en del av grundtanken här, och tar upp idén här som ett möjligt framtida nytt sätt för oss att påverka besluten i stadshuset och den offentliga debatten. Om PopVox.info eller andra liknande partier i framtiden tar platser i stadsfullmäktige så kommer vi så klart vara inne och försöka påverka även där. Har du fler tips på var man kan påverka? Kommentera gärna.


Rådssalen i Stockholms stadshus

Det är dock viktigt att inte glömma att planprocessen i Sverige är utformad just för att möjliggöra påverkan från medborgarhåll. Det är en viktig del av YIMBY:s  verksamhet att komma med yttranden till kommunerna om de olika planer och projekt som är aktuella. I Sverige råder kommunalt planmonopol, det är kommunen som bestämmer vad som får och vad som inte får byggas, därav att vi redan från början inriktat oss på att skriva yttranden. Här behöver vi din hjälp. Vi har inga förväntningar på nya aktiva som skriver yttranden om alla projekt i länet men vi önskar oss kanske några fler som går in i forumet och kommer med idéer till yttranden och upplyser/påminner oss andra aktiva om vilka projekt som är viktiga att få in yttranden om.

Att skriva yttranden är inte så tradigt och jobbigt som det kan låta, det finns ju inget krav på att det skall vara ett enmansjobb. Resultaten är oftast bättre och jobbet roligare om man är några som kan bolla idéer. Så, logga in (eller gå med och skapa användare om du inte har det än), klicka på forumlänken, hitta din del av stan och kom med idéer och tyckande!
 

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, urbanism, demokrati, yttrande, yttranden, pnl, samråd, politik

Stockholm?

Svenska Dagbladet tar idag återigen upp frågan om Stockholms silhuett och riksintresset Stockholm.

Hur vårdar man riksintressen? YIMBY tycker att vi inte bara ska bevara gammalt utan också lära oss producera ny arkitektur i världsklass. Nya hus som följer Stockholms tradition med varierade höjder, former, stiluttryck och färger istället för den rådande normen om fyrkantiga och intetsägande lådor. Vi ska ge bygg- och fastighetsbranschen en dunk i ryggen och säga åt dem att ta i mer, inte mindre. De ska våga ta avstånd från Stockholmsmodernismens monotoni och feghet. Istället ska de skapa arkitektur i världsklass med varierade former, stiluttryck och höjdvariationer. De är så man behandlar Stockholms otroligt vackra gamla innerstad med respekt.

En levande stad är Stockholms viktigaste riksintresse.

Stockholms innerstad är ett riksintresse, ja, men vad är det som gör det till det? Är det de museala värdena som byggnaderna utgör, eller ligger det möjligtvis ett ännu större värde i funktionerna som Stockholms innerstad har? I de allra flesta fall utgör dessa två synsätt inte motsatser. Det finns inte heller något behov av att automatiskt göra dem till motsatser när frågan gäller att bygga nytt. Västra City är en plan som tar vara på riksintressen. Ekonomiska, ekologiska, sociala . Dessutom skapas nya! Både historiska och arkitektoniska sådana, ty när det är byggt är det just historiska byggnader. Tillåts inget nytt fryser vi historien och staden blir en kuliss. En falsk bild.

Västra City med de höghus som där planeras är inte en fara för existerande riksintressen. Stadshuset kommer fortsätta att vara en monumental byggnad som definierar Stockholm. Den hotas inte av Västra City. Hotet mot riksintresset ligger snarare i att fortsätta att bygga platt och intetsägande. Att fortsätta att se hus bara som maskiner att bo och arbeta i. Det är viktigt att arkitekturen i Västra City blir intressant och inspirerar. Där finns en del att justera i det aktuella planförslaget.

I artikeln tas en ny byggnad vid platsen där läkarhuset vid Odenplan idag ligger upp. Blir huset i de planer som finns en byggnad med tydlig identitet, en byggnad med säregen utformning? Ja, och detta är en styrka för projektet. Dagens Läkarhus är troligen ett av de allra minst omtyckta höghusen i Stockholms innerstad på grund av sin utformning. Kommer det nya huset vara älskat av alla? Det är föga sannolikt. Kommer fler att tycka om den nya byggnaden än dagens läkarhus när det är klart? Ja, det är mycket troligt.

Var tar Muséet Stockholm slut? Är det vid kommungränsen? Är allt i kommunen färdigt och ett gigantiskt monument över en gyllene epok i Sveriges historia som nu passerats, eller kan det möjligen vara så att Stockholm är till för oss som bor och verkar här?

Självklart finns det byggnader och vissa områden med höga skyddsvärden (exempelvis Stadshuset och Gamla Stan), men hela Stockholm bör inte ha som primär funktion att vara ett oförenderligt museum.

Stockholm är en levande stad. Levande städer byggs det i. Rivs, renoveras & byggs infrastruktur, parker och byggnader. När detta stannar av är det ett tydligt tecken på att staden förlorat sin livskraft.

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, arkitektur, riksintresse, riksintressen, svd, länsstyrelsen, modernism

YIMBY ställer sig mycket positiva till planerna att däcka över spårområdet i city och läka samman det stora väg- och spårsår som idag dominerar mellan city och Kungsholmen. Projektet är en historisk möjlighet att tillskapa nya och eftersökta stadsmiljöer mitt i centrala Stockholm i ett område som idag i många delar är både otryggt och oattraktivt trots sitt oslagbara läge. YIMBY ställer sig positiva till en hög exploateringsgrad i området, framförallt på grund av dess centrala läge med oslagbar tillgång till kollektivtrafik, men också för att platsen rent visuellt med fördel kan markeras som Stockholms absoluta centrum.

Under många decennier har vi låtit vår stad sprida ut sig över allt större områden. Det är delvis därför vi idag har den trafikstörda plats som Västra City är. Nu har pendeln vänt och vi börjar bygga tätare igen. Västra City är en ny epok i stadens utveckling som bör ges en skala som stämmer överens med den europeiska storstad som Stockholm idag är på väg att bli. De miljömässiga fördelarna med att förtäta på denna Sveriges mest centrala plats är svårslagbara. Härifrån kan man nå hela Stockholm, och Sverige, med kollektivtrafik.

Yttrandet koncentrerar sig i huvudsak till det aktuella planområdet, men omnämner också vissa åtgärder utanför det avgränsade området för detta plansamråd.

Arkitektur

Det är viktigt att arkitekturen i Västra City håller en hög klass. Speciellt viktigt är detta för byggnaderna nära centralstationen som är Stockholms hjärta och många människors första bild av Stockholm. I synnerhet är detta ytterst viktigt för den högre bebyggelse som planeras inom området som förhoppningsvis kommer att bli väl synlig på avstånd. Här finns skäl att rikta viss kritik mot den arkitektur som idag oftast uppförs i Stockholm.

En del människor har i samband med Västra City-projektet uttryckt kritik i tron att de volymstudier som har tagits fram representerar faktisk arkitektur i det färdiga förslaget. Så är naturligtvis inte fallet, men det är lätt att förstå att många människor får denna bild då just vita, gråa eller ibland svarta fyrkantiga lådor överlag idag dominerar svensk nybyggnation. Den modernistiska stadsbyggnadstraditionen är idag på väg bort även inom arkitekturen och vi menar att det är dags även för Stockholm att lämna denna epok bakom sig. Modernismens fyrkantiga lådor har aldrig varit speciellt omtyckta av stadens befolkning, och det bitvis högljudda motstånd som idag finns mot västra city skulle avsevärt minska om arkitekturen i området tilläts att få en stor blandning.

Rundare former och ornamentik är idag på stark frammarsch inom arkitekturen, något som vi gärna ser återspeglat i Västra City. Genom att ta in dessa nya influenser, som mer avspeglar den typ av arkitektur som stadens invånare uppskattar, kan motstånd mot projektet istället vändas till entusiasm. Det äldre Stockholm är en mycket varierad och omtyckt stad med blandad arkitektur och blandade hushöjder. Denna tradition bör vi ansluta till när vi bygger Västra City. De estetiska ambitionerna bör vara höga. För den högre bebyggelsen, och för bebyggelsen precis vid centralstationen, bör ambitionsnivån inte vara lägre än när Stockholms stadshus, Kungstornen eller Turning Torso i Malmö byggdes. Detta område kommer mer än något annat symbolisera det moderna Stockholm och vår generation. Detta är inte vilken plats som helst. Det är den mest centrala platsen i hela Sverige.

Mer specifikt så ser vi inom den aktuella första etappen mycket positivt på det böljande tak över Klarabergsviadukten som presenteras i arkitekturskisserna, även om gestaltningen kunde vara mer dramatisk. Likaså ser vi spårvägen som här kommer att dras som en mycket nödvändig satsning, men också som ett utmärkt stadsrumsskapande tillskott.

Däremot ställer vi oss mer tveksamma till de nya stationsbyggnaderna på varsin sida om Klarabergsviadukten som vi upplever som ganska intetsägande och fyrkantiga. De tar inte platsens centralitet och synnerligen attraktiva läge på allvar. Vi menar här att det istället är lämpligt att låta den mer böljande formen i glastaket tas till sin fulländning genom att även dessa två nya byggnader får ansluta till denna arkitektoniska idé. I planskisserna ser det också ut som att plan två i det ena huset kommer att utgöras av parkeringshus. Den platsen kan med fördel nyttjas bättre.

Det finns många nya och intressanta stationsbyggnader runtom i världen att ta intryck av. Stockholm bör inte tillåta att stadens mest centrala plats bebyggs med fyrkantiga anonyma lådor.


Möjligheten att leda dagsljus ner till perrongerna även efter att de har byggts över bör undersökas. Det vore också positivt om man någonstans från marknivå gavs möjlighet att blicka ner i stationen, exempelvis genom någon form av glaspyramid, glaskub eller likande i kombination med nedgång till stationen.

Vi vill starkt förespråka att alternativet med Klara Torn väljs. Stockholms centralaste plats kan med fördel markeras med en tydlig signaturbyggnad. Klara Torn kan också om det gestaltas på ett bra sätt skapa en intressant dynamik i stadsbilden och bryta upp den något fyrkantiga form som siluetten från Stockholm Waterfront ger från vissa platser. Det gestaltningsförslag för Klara Torn som presenteras i planprogrammet ser vi mer positivt på än för byggnaderna vid Klarabergsviadukten. Vi ser dock gärna att förslaget bearbetas vidare. Även här bör andra former än den fyrkantiga lådan släppas fram.

Vi är medvetna om den kritik mot Klara Torn som har framförts i och med byggnadens närhet till stadshuset. YIMBY delar inte denna syn på Stockholm utan menar tvärtom att ny och gammal arkitektur på ett bra sätt kompletterar varandra och skapar intressanta kontraster och dynamik om det görs på rätt sätt. Samtidigt finns det en risk att kritiken mot Klara Torn gör att det inte uppförs, alternativt minskas ner. Här vill vi gärna lyfta möjligheten att i en sådan situation istället titta på att flytta det föreslagna höghuset från Klarabergsviadukten till Kungsgatan, något som skulle skapa ett större avstånd till stadshuset.

Stadsmiljö

YIMBY ser den boulevard som planeras längsmed området norrut mot Barnhusbron som ett mycket positivt tillskott. Boulevardens kontakt med det sydliga torget alldeles öster om Stockholm Waterfront building bör dock förbättras. Det är viktigt att Boulevarden utformas så att bärigheten i framtiden kan hantera spårväg.

Blekholmsterassens koppling till vattnet och den strandpromenad som idag finns där behöver utvecklas och förbättras. Miljön upplevs idag som otrygg och halvprivat och är mycket ödslig och oanvänd, trots sitt mycket centrala läge. Detta är också något som tydligt illustreras på flera platser i stadslivsanalysen. Lokalytor behöver tillskapas så att restauranger och liknande verksamheter kan beredas plats. Det bör också skapas fler och tydligare kopplingar ner mot vattnet. I och med den öppning mot Blekholmstorget som nu skapas genom bygget av Kungsbrohuset skapas ett nytt stråk. Detta stråk bör få fortsätta ner mot vattnet genom att en bred och tydligt offentlig trappa anläggs i direkt fortsättning från Blekholmstorget.

Överlag behöver kopplingen till vattnet förbättras, och vi hyser en förhoppning att Västra City- projektet kan göra att den som befinner sig i City i framtiden upplever att den befinner sig i en stad på vatten, istället för en stad omringad av trafikleder. Projektet har en stor potential att lyfta och förtydliga upplevelsen av Klara sjö.

Vi instämmer med planprogrammet i att idén om gröna rum på byggnadernas tak bör prövas. Vi håller även med om att möjligheterna att skapa små grönskande platser för vistelse bör finnas med i det fortsatta arbetet. Vi vill uppmuntra till fortsatt kreativt arbete på båda punkterna. Det kan till exempel vara möjligt att skapa små bullerskyddade parker och att plantera grönska på fasader.

Blandstad

Ambitionen att bygga tät blandstad i Västra City är utmärkt.

Programförslaget föreslår att den nya bebyggelsen ska rymma 500-700 lägenheter och 80 000 kvadratmeter kontorsyta. Detta innebär cirka 1000-1400 boende och 4000 arbetsplatser. Med tanke på det få antal boende som idag bor i city och den stora dominans av kontor som redan råder är tillskottet av bostäder något för lågt. Samtidigt är det med tanke på att läget ovanpå Stockholms central är extraordinärt attraktivt för kontorsverksamhet, liksom de höga kostnaderna för överdäckning, i viss mån förståeligt. Möjligheten att öka antalet bostäder bör dock undersökas. YIMBY är inte främmande för att ytterligare öka exploateringsnivån för att ge de ekonomiska förutsättningarna för att möjliggöra detta. Att tillföra bostäder är en av de absolut viktigaste uppgifterna för projektet Västra City. Då mycket kontorsyta kan tillföras city i samband med Västra City finns också en möjlighet att i vissa fall bygga om tidigare kontorshus till bostäder i samband med att företag flyttar till nya kontorsbyggnader.

YIMBY ser mycket positivt på att lokaler för handel och service planeras inom området. Det tusental människor som kommer bo inom området utgör dock ett litet underlag för handel och service. Verksamheterna kommer därför behöva besökare utifrån och det innebär att det är viktigt att lokalerna placeras i tydliga stråk. Hotell- och konferensbranschen kommer vara väl representerad i Västra City, vilket är nödvändigt med tanke på Centralstationen.

I planprogrammet uttrycks ambitionen att kulturverksamheter kan lokaliseras till lokaler i bottenvåningarna. Det är positivt då det hjälper till att skapa en levande och attraktiv blandstad. Vi anser dock att ambitionen bör förtydligas, då få kulturverksamheter kommer ha råd att betala lokalhyra i Västra City med sina egna inkomster.

Inom ramen för planprogrammet har en stadslivsanalys genomförts. Det är ett utmärkt initiativ som vi applåderar. City är idag behäftad med flera stadslivsmässiga problem som behöver åtgärdas. Att ta in specifik expertis för detta är både välkommet och nödvändigt. Tydligheten i samband och stråk kommer att avsevärt förbättras med de ändringar som föreslås, vilket kommer att leda till en tryggare, mer attraktiv och mer välfungerande stadsmiljö. Det är dock värt att notera att gångflödena inom delar av planområdet endast påverkas måttligt och det kan finnas skäl att göra vissa justeringar för att ytterligare förbättra dessa. Stadslivsanalysen ska inte endast vara ett facit utan just ett verktyg för att tydliggöra de justeringar som behövs.

Trafik

Det är mycket positivt att det äntligen planeras för att utveckla Stockholms Centralstation till en modern järnvägsstation. Centralen saknar idag många funktioner som är självklara på t ex moderna flygplatser. Centralen behöver bland annat fler rulltrappor och en bekvämare vänthall för att stationen ska kunna motsvara bekvämligheten som finns ombord på de allt populärare passagerartågen. Tågresandet med SJ:s och andra tågbolags snabbtåg och intercitytåg har ökat kraftigt under ett antal år. Tåget konkurrerar med inrikesflyget, och i viss mån även med flyg till våra grannländer, vilket leder till att tågresenärerna skaffar sig allt högre förväntningar på komfort och service kring tåget. YIMBY gläds åt att programförslaget beskriver nya Centralen som ett internationellt europeiskt resecentrum, med tanke på Europas växande nät för höghastighetståg och höghastighetsutredningen i Sverige.

Lika glädjande är det att modern spårväg planeras i anslutning till Centralen. Hållplatsen på Klarabergsgatan kommer förmodligen bli mycket välanvänd. Möjligheten att ge hållplatsen en storskalig utformning med gott om plats och ett gott skydd mot väder och vind för spårvagnsresenärerna bör utredas vidare. Möjligheten att ge spårvagnshållplatsen ett eget arkitektoniskt uttryck bör också utredas. Exempelvis kan hållplatsen också läggas under glastak, på liknande sätt som taket över busshållplatserna i skisserna för Klarabergsplan. Skisserna av buss- och spårvagnshållplatserna ser lovande ut, men vi vill påminna om att man kraftigt underskattade efterfrågan på spårvagnsresor när Tvärbanan byggdes. För att inte göra samma misstag igen bör man se till att den nya spårvagnshållplatsen blir tillräckligt bred och väderskyddad från början.

Planprogrammet konstaterar att cykeln har blivit populärare under de senaste åren. Samtidigt är det oroväckande att planförslagets illustrationer så gott som helt verkar sakna cyklar och det är inte utan att man undrar över prioriteringarna. Framkomligheten och säkerheten för cyklister i Västra City är idag under all kritik. Planprogrammet konstaterar att fler cykelbanor ska byggas under 2009 och identifierar också cyklister som en viktig faktor. Vi saknar dock mer konkreta förslag på åtgärder, vilket måste utredas vidare framöver. Cyklisterna kommer att behöva mer plats i gaturummet när Västra City växer och planering av cykelbanor måste ses som lika självklart som att planera utrymmen för bilar, bussar och spårväg. I flera andra städer i Sverige, bland annat Malmö, planerar man rejält tilltagna cykelgarage i anslutning till järnvägsstationen, där man mot en avgift kan låsa in sin cykel under tak. Låsbara cykelparkeringar måste finnas med i planeringen från början, både gratisparkering och betalparkering.


Kopplingen mellan Centralen, Station city och T-centralen behöver förbättras, inte minst för de som anländer till Stockholm för första gången. Några av de första skisserna visar Centralstationen omgiven av hårt trafikerade bilvägar. Centralens omgivningar är många besökares första möte med Stockholm och Sverige. Både Klarabergsatan och Vasagatan bör därför göras om till promenad- och cykelvänliga gator så att det blir lätt och säkert att korsa gatorna där de bildar framsidorna till stationen, t ex genom att övergångsställen görs bredare och markeras tydligare i gatan.

Åtkomsten till den blå tunnelbanelinjen behöver förbättras. Idag finns direkt nedgång till blå tunnelbanelinje endast en bit norrut på Vasagatan. I och med att hela stationsfunktionen utökas norrut bör möjligheten att skapa en direktnedgång till blå linje inifrån stationsbyggnaden utredas.

Den överdäckning av Tegelbacken som presenteras i visionsskisserna är mycket välkommen. Gestaltningen är oerhört viktig så att detta område återigen inte kommer att upplevas som otryggt. Denna mycket centrala plats är idag relativt välbesökt. Det beror dock inte på att platsen är trevlig utan på att det är här man rör sig mellan centralstationen och stockholms troligen mest kända byggnad stadshuset. Den så kallade "järnvägsparken" som idag finns i området gör knappast skäl för namnet och det är onekligen djupt olyckligt att de många turister som besöker Stockholm varje år måste ta sig igenom denna ogästvänliga miljö. Att överdäckningen enligt visionen får vänta ändå till år 2030 är problematiskt och vi skulle gärna se att denna del får komma med redan i etapp två av Västra City-projektet.

Herkulesgatans och Vattugatans anslutning till Rödbogatan behöver ses över. Det är idag inte möjligt att till fots passera Herkulesgatan och Vattugatan, vilket innebär ett svårt avbrott i stadens flöden. Här behöver någon form av passage tillskapas.

Parker

Västra City är ett område som har brist på parker. Detta är ett problem som är svårt att åtgärda dels för att nästan all mark redan är ianspråktagen, dels för att de ekonomiska möjligheterna att anlägga park på dyra överdäckningar är begränsad. Samtidigt finns det i Västra City sedan tidigare planer på att anlägga en högre byggnad vid nuvarande Scandic hotell i korsningen Klarabergsgatan/Vasagatan i samband med att citybanans nya entré anläggs. YIMBY ser mycket positivt på detta förslag och ser gärna att det får genomföras.

En så pass stor byggnad innebär att området får ett rejält tillskott av yta. Ytan kan användas för bostäder, kontor och hotellverksamhet. Då finns en chans till en slags "byggväxling", där vi river någonting som redan står i staden. Närmare bestämt de låga skivhus som effektivt skär av Klara kyrkogård från Klarabergsgatan, men som innehåller relativt lite yta jämfört med det som man planerar att bygga. Det frilägger Klara Kyrka, som med sitt karakteristiska torn och kantiga tegelgotik är en av stadens vackraste byggnader. En byggnad som staden borde få se mer av. Det skulle också lyfta fram grönskan så att den får en direkt koppling till gaturummet. Det skulle innebära att City får en helt ny stadspark. Att skapa bättre tillgång till parken och bygga det nya höghuset, kombinerat med anläggandet av spårväg på Klarabergsgatan (spårväg city), skulle innebära ett enormt lyft för stadsmiljön i denna del av city. Stadslivsanalysen visar att kyrkogården vid Klara kyrka upplevs som en instängd plats, ett problem som skulle avhjälpas med vårt förslag.

De befintliga kontorshusen innehåller en del caféer och butiker i bottenplanet, som kan få nya lokaler(visas ej i vår illustration) på den öppna plats ut mot Klarabergsgatan som skapas. Det blir till en plats som man gärna uppehåller sig vid. De flesta skyndar annars bara förbi, på väg till eller från Centralstation/Cityterminalen.

Lokaler för café- och butiksverksamheterna kan förläggas dels till små paviljonger som ansluter mot den gamla kyrkogårdsmuren, och de gravkor och mausoleum som står där.

Den nya öppna platsen kan också kompletteras med en nedgång till T-Centralen.

Ladda ner YIMBY:s förslag.

Avslutning

YIMBY ser med tillförsikt fram emot utvecklingen av Västra City. Målsättningen med projektet är glädjande och välkommen. Äntligen skapas en möjlighet att stadsmässigt och visuellt knyta samman City med Kungsholmen. Det finns ett antal frågor i planprogrammet som vi har synpunkter på, men vi är också övertygade om att detta är frågor som är lösningsbara. Det är viktigt att minnas att vår stad planeras för människor, något som i viss mån glömdes bort när dagens city byggdes.

Ladda ner YIMBY:s yttrande som PDF
Besökt vastracity.se
Plansidan hos Stockholms stadsbyggnadskontor
 
Och till sist, ett stort tack till alla som varit med att ta fram detta yttrande.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, västra city, klara, klarakvarteren, centralen, norrmalm, stadsutveckling, yttrande, rosenbergs, arkitektur, jernhusen

Schweiziska arkitektkontoret Herzog & de Meuron, som bland annat har ritat Tate Modern i London och OS-stadion i Beijing, ritar just nu på en skyskrapa i Stockholm som planeras att ersätta den stålgasklocka som idag står på platsen.



Förslaget har givits ett eget arkitektoniskt uttryck som tillåts sticka ut. Det är ett välkommet avbrott från den slätstrukenhet som tyvärr har dominerat Stockholmsk arkitektur under lång tid.

Huset planeras bli 50 meter i diameter, 170 meter högt och rymma drygt 500 lägenheter. YIMBY välkomnar naturligtvis förslaget och ser det som extra intressant då det planeras även för en annan skyskrapa i närområdet, Stockholmsfyren:


Stockholmsfyren. Notera stålgasklockan i bakgrunden som alltså enligt planen rivs och ersätts med det aktuella huset.

Om båda förslagen blir av ser situationen för Värtan plötsligt avsevärt mer intressant ut och vi får vad som inte bara blir Stockholms första skyskrapor, utan också ett litet skyskrapekluster. Olika stadsdelar har olika karaktär. Vågar vi hoppas på att Värtan blir Stockholms skyskrape-stadsdel?



YIMBY noterar att Stockholmarna, precis som det brukar vara, gillar förslag som får sticka ut lite:



(SvD, DN)
 

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, skyskrapa, skyskrapor, höghus, herzog & de meuron, hjorthagen, värtan, värtahamnen, stockholmsfyren

Socialdemokraterna vill subventionera folk som flyttar från allmännyttan till ett småhus, läser vi i tidningen City den 29.10.09. Det är tydligen legenderna från 20-talets egnahem som ska återupplivas.

Fantastiskt! Mer skattesubventionerad utglesning.

Här ska alltså stockholmarna, för skattepengar, förmås flytta ut till nya glesbefolkade villaområden som bara kan nås med bil. Byggda på skövlad naturmark, för var ska dom annars få plats - tio bostäder per hektar istället för hundra eller tvåhundra om man bygger riktig stad.

Lärde man sig inget av 70-talets kaninbursområden?

Det är möjligt att egnahemsrörelsen var rätt för hundra år sen, men det hade nog varit ännu mer rätt om man hade byggt riktig stad med ordentligt vatten och avlopp istället. Varje försök att låtsas som om storstaden är landet resulterar bara i halvmesyrer och varken eller. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, som Gunnar Sträng brukade säga.

Vad vi behöver är mer stad och tätare stad, för att göra oss kvitt beroendet av oljan. Socialdemokraternas nya förslag - som vi verkligen hoppas att de backar från - är som klippt och skuret att göra oss mer oljeberoende än någonsin.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, socialdemokraterna, egnahem, villa, villamattor, modernism, stadsutveckling, egnahemsrörelsen

I Sydsvästra delen av Stockholm sker just nu historia. Innerstaden håller på att ta språnget över tullarna. Parkeringsplatser byts ut mot gågator och torg. Förort byts ut mot innerstad. I torsdags invigdes Liljeholmstorgets nya galleria som är imponerande yteffektiv, miljövänlig och integrerad i kvartersstaden. Men allt runt Liljeholmstorget är inte bra. Gallerian är trång, kulturen är pinsamt frånvarande och den nya arkitekturen är brutalt ful.

Under 1900-talets andra hälft bestod centrala Liljeholmen av parkeringsplatser, matarleder och hus utspridda över stora arealer. Men nu dominerar torg och kvartersgator. Det som en gång var en typisk förort håller på att förvandlas till innerstad.


Förr dominerade matarleder för bilar, punkthus och parkeringsplatser i centrala Liljeholmen.


Idag bygger man för de gående.


Bilarna får hålla till i bergtunnlar.

I Liljeholmen möts tunnelbana från 3 riktningar, spårväg från 2 riktningar. På platsen finns också en underjordisk busstation. På marken har det byggts bostäder med lokaler för verksamhet på bottenvåningen. Istället för parkeringsplatser ska här finnas torg och gångstråk när allt är färdigbyggt. Idag samlas här människor från både förorten och innerstaden. Här träffas idag människor som inte vet mycket mer om varandra än det man läser om i tidningen. Platsen har blivit mer ekonomisk, social och miljömässig.

I torsdags öppnade Liljeholmstorgets nya inomhusgalleria. Den är större än gallerian i City och är av stor psykologisk betydelse. Nu behöver inte längre Hägerstensborna ta bilen till Kungens Kurva eller tunnelbanan mot city för att handla kläder eller mat i större mataffärer. Många Södermalmsbor kommer nu ta tunnelbanan ut från tullarna för att handla. Förr åkte de flesta tunnelbanan mot gamla innerstan. Men nu kommer fler ta tunnelbanan åt andra hållet till nya innerstan.


Liljeholmstorgets galleria

Gallerian är också ruskigt yteffektiv. Nästan ingen mark har tagits i anspråk. Parkeringsplatserna finns inne i berget och gallerian finns under de nya bostäderna och kontoren. Till skillnad från andra gallerior som ofta är plåtboxar omgiven av matarvägar för bilar så är denna galleria väl integrerade i kvarterstadens gångvänliga stråk. Man har också gjort stora ansträngningar för att göra gallerian miljövänlig.

Men allt är inte bra med gallerian. Utomhus finns det gott om utrymme och där finns bänkar, parker och många andra offentliga platser som kan användas utan att betala pengar. Snart när de tillfälliga parkeringarna försvinner kommer det finnas ännu mer plats. Men gallerians inomhusgator är mycket trånga och man kan knappt göra någonting utan att tvingas betala pengar.


Jag tycker gallerian är ganska snygg. Men det är trångt. Vad tycker du?

I Gallerian finns inte heller någon kultur. Hela området kring Liljeholmstorget har rustats upp och nya torg och affärer har tillkommit. Men kulturutbudet har inte ökat. Inte ens arkitekturen har något kulturellt värde. När man designade de nya bostadshusen hade man 3 val. Man kunde inspireras av områdets äldre arkitektur som har vackra målningar på väggarna, slanka pelare och spännande former på taken. Man kunde ha byggt nyskapande modern arkitektur. Men istället valde man att bygga pastischer av miljonprogrammen på nybohovsberget. Husen runt liljeholmstorget är vita eller svarta boxar alternativt plåtlådor som ger mig ångest. Jag får intrycket av att staden och byggbolagen inte brytt sig om Liljeholmstorget och de närboende. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Liljeholmen är en av Stockholms mest centrala och kända moderna stadsdelar. När byggbranschen och politikerna visar upp denna attityd mot Stockholmarna så blir det svårt för folk att acceptera nya husbyggen i sin hemtrakt.


I bakgrunden syns en av de äldre röda teleghusen. Men de nya vita husen är inspirerade av miljonprogramsestetik. Vilken stil tycker du bäst om?


Liljeholmstorget är en av Stockholms mest besökta moderna platser. Här har svenska byggbranschen chansen att visa upp vad de går för. Jag imponeras inte av utseendet. Vad tycker du?

Liljeholmstorget är snart färdigbyggt. Men än finns mycket kvar att göra. Liljeholmen består idag av ett torg omgiven av hus i miljonprogramsstil. På Nybohov finns ”hus i parkeringsplats” och hela området omgärdas av matarleder för bilar och motorvägar. Liljeholmen är alltså fortfarande läskigt lik de förorter vi byggt under de senaste 50 åren. En riktig innerstad blir det inte förrän de stora parkeringsöknarna och matarlederna för bilar bytts ut mot gator, torg och parker.

Vad tycker du om Liljeholmstorget?


Den funktionsseparerade Södertäljevägen fungerar som en barriär mellan Årstadal och Liljeholmstorget. Idag måste Årstadalsborna gå 5 minuters omväg för att nå tunnelbanan och torget. Men det finns planer på att göra om vägen till stadsgata.


En påminnelse om vilken attityd mot människan på gatan man hade förr. På bilden ser vi  Liljeholmsberget.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, liljeholmen, liljeholmstorget, arkitektur, stadsbyggnad, urbanism, modernism

Midsommarkransen fascinerar med kulturverksamheter och arkitektur från många epoker. YIMBY tog initiativ för en promenad genom stadsdelen. Tack alla ni som gjorde sällskap. Väderleken var kanonfin och ni var alla lika roliga och trevliga som vanligt. De flesta av oss som var där är Stockholmare men även några goa Göteborgare fanns med i laget.

Själv provade jag spontant på att vara guide för första gången i mitt liv och det gick hyfsat. Inför en publik som er, som alltid är muntra och stöttar en, så kan inget gå fel! Tidningen city var också närvarande och skrev en artikel om promenaden.


Hela gänget på trappan.


De äldre delarna av Kransen.

Midsommarkransen är en av Stockholms äldsta förorter. Den äldre bebyggelsen här är kvartersbebyggelse enligt tysk modell. Till höger i bilden ovan syns kvarteret Tellusborg. Nästan alla lokaler på bottenplan används för kulturella aktiviteter. Bland dem hör kvartersbiografen Tellus som skymtar till höger i bild. Där ser man på film, talar poesi, spelar Jazz och mycket annat. Många av de konstnärer och designers som håller till i dessa kvarter har bott eller varit verksamma här länge. Men fler och fler yngre lockas till området.

Blöjkransen (bilden är inte tagen under YIMBY-promenaden).


Här försöker jag få uppmärksamhet. Men jag skulle nog tagit med mig en megafon.


LM-staden

LM-staden är ett stort område byggt för arbetarna på LM Ericssons fabrik. Nästan alla hus är likadana och de är kända som skokartongerna. Området, som mestadels byggdes under 40-talet är ett äkta exempel på Hus i Park. Det är alltså inte Hus i Parkeringsplats som det mesta som byggts sedan 60-talet. Området är tack vare grönskan fint under de gröna sommarmånaderna trots den monotona arkitekturen. Under vintertid tycker jag däremot att området är lite för mörkt och enformigt. Idag finns designers, konstnärer och antikhandlare utspridda över trakten. Det är inte lätt att hitta lokalerna. Men letar man bakom buskarna så kan man hitta smultronställen.


SSM Fastigheters kvarter har pool.

SSM Fastigheter satsar på swimmingpool för alla kvarter. Det tycker jag är helt rätt. När 50 till 100 familjer köper bostäder för 2-5 miljoner så har byggbolagen råd att bjuda på pool, bastu, lekplatser, gym och mycket annat.


Ett nytt hus som ser ut som ett gammalt hus. Vad tycker ni om det?

Ett minne av det som en gång i tiden var Sveriges äldsta mack.


HSBs Tvålflingan

Tvålflingan har fått mycket uppmärksamhet för den grafiska betongen på väggen. En del är kritiska då mönstren inte syns så tydligt. Men jag hoppas att man tvättar fasaden så att mönstren träder fram tydligare. I vilket fall så tycker jag att HSB, kontur arkitektkontor och konstnären Mikael Göransson ska ha en eloge för att man vågar göra något annorlunda i en stad där monotismen dominerar.


Konstfack

Midsommarkransen präglas idag av de många studenter som studerar på Konstfack. Konstgallerier och udda kaffer poppar upp i byggden. Men nu behövs det fler lokaler för verksamheter längs gatorna så att alla dessa kreativa människor kan visa sin talang. Nu när lokalerna är för få kommer de kapitalsvagare kreativa aktörerna få flytta för andra aktörer.


Telefonfabriken. Skandinaviens kreativa centrum? Kommer omvärlden imponeras över detta?

Till Telefonfabriken flyttar fler och fler konstnärer, arkitekter och designers. Idag finns här hur många kreativa företag som helst. De håller till långt inne i gigantiska brutala byggnader. Men vi vanliga människor som går på gatan ser knappt några kreativa aktiviteter alls. Arkitekturen är inte heller nyskapande. Staden och Vasakronan måste jobba hårdare för att få Stockholms kreativa centrum att framstå som kreativt. Annars finns det risk för att Telefonplan, stadens kreativa flaggskepp, får Stockholm att framstå som raka motsatsen till kreativ.
 

Bloggar om: stockholm, midsommarkransen, yimby, stadsvandring, lm-staden, telefonfabriken, konstfack, kultur, tvålflingan, hus i park, hus i parkeringsplats, stadsutveckling, arkitektur

Milano är en av Europas största städer och innehåller allt som förväntas av en världsmetropol. Leonardos Da Vincis gamla hemtrakt är en smältdegel, kulturellt centrum och ekonomisk stormakt med många olika ansikten. Staden bjuder på fantastisk arkitektur men parkerna är för få.

Jag besökte Milano under 10 dagar. Jag hade skyhöga förväntningar men blev inte besviken. Man kan inte tröttna på en stad med så många ansikten. I staden finns många olika typer av stadsdelar med olika personligheter och roller. En av mina favoriter är kanalstaden. Stadsdelen ligger söder om centrum och är ruffigare och billigare än övriga Milano som annars är ganska dyr. Stadsdelen lever dygnet runt. På dagarna ställer antikhandlare och konstnärer ut sina skapelser. På kvällarna öppnar restaurangerna och trendiga barer. Stadsdelen kan liknas vid Milanos Södermalm.


Kanalstaden.

Milano är Italiens mest multikutlurella stad och det sägs Milaneserna vara stolta över. I staden finns olika etniska stadsdelar som China Town. Men i motsats till Stockholm så är dessa stadsdelar inte fysiskt isolerade miljonprogram. Utan i Milano finns de olika etniska grupperna mitt i staden. Medan man i Stockholm får gå kilometer genom skog och motorvägar till nästa stadsdel så kan Milaneserna bara gå över gatan. I Milano kan man därför njuta av mångfaldigheten på ett helt annat sätt än i Stockholm. I Milano lever olika människor från olika delar av världen närmare varandra. De möter varandra på gatan och äter på varandras restauranger. På så vis påminner Milano om Manhattan.

Jag är inget stort fan av lyx. Men jag kan inte låta bli att fascineras av Quadrilatero della moda. Vart man än vänder sig ser man överflöd av extravagans. Ett besök i "the Quad" räcker för att förstå varför Milano tävlar mot Paris om titeln som världens modecentrum.


Även om man inte är intresserad av prål så är det svårt att inte låta sig imponeras av Milanos lyxkvarter.

Kollektivtrafiken är bra. Var jag än var så kunde jag resa med spårvagn eller tunnelbana i fyra riktningar. Det är en befrielse att kunna leva i en stad där kollektivtrafiken är så mångsidig. Jag önskar verkligen att Stockholms kollektivtrafik en dag kan bli lika komplett. Däremot är komforten på Milanos spårvagnar dålig. En del vagnar är mycket gamla.

En likhet mellan Milano och Stockholm är att båda städerna har producerat förvånansvärt lite arkitektur i världsklass under modern tid. Många har frågat sig hur Milano kan titulerar sig som Italiens modernaste stad när man inte lyckats åstadkomma mer moderna arkitektur av rang. Men på senare tid har Milano vaknat. Luigi Bocconi Universitetets nya hus har vunnit många priser och taket på Fiera Milano imponerar. Mer är också på gång. På den stora ytan norr om centrum där de gamla mässhallarna en gång i tiden låg ska man nu bygga en ny stadsdel med organiska skyskrapor och stora parker. Den äldre arkitekturen i staden är fantastisk. Att vandra bland statyerna på Duomos tak är en av mina största konstnärliga upplevelser. Helt otroligt!


Promenaden på Duomos tak är en av mina största konstnärliga upplevelser.

En av höjdpunkterna som turist i stora städer tycker jag är parkerna. Jag hade högt ställda förväntningar. Italienarna har ända sedan renässansen skapat många fantastiska trädgårdar. Men Milano var en besvikelse. För det första är parkerna på tok för få. Det är inte många i Milano som har tillgång till parkmiljöer nära sin bostad. De flesta av de få parker som finns håller låg nivå. Lekplatserna för barnen är få, anläggningarna för motion är få, fina välskötta parker för avkoppling är ovanligt. Milano är ett skräckexempel på hur det blir om man inte förser alla i staden med riktiga stadsparker.


En bild på en av Milanos få stadsparker. Jag älskar stadsparker men Milanos parker gjorde mig inte glad.

När Milaneserna vill koppla av åker de gärna till Comosjöarna bland bergen i norr. Den långsmala sjön och dess omgivningar får nog räknas till några av Europas vackraste. Längs sjön finns många pittoreska byar och gigantiska privatpalats som bebos av världskändisar. Platsen är oerhört vacker men få kan njuta av stränderna. Om man vill få tillgång till stranden bör man äga marken själv. Ett alternativ är att betala några Euro för att få sitta på en solstol bredvid vattnet under några timmer. En påminnelse om hur glada vi ska vara över de allmänna stränder vi har kvar i Stockholm. Om jag vore rik skulle jag kunna köpa mig 10 meter privat strand vid Comosjön eller Danderyd. Men jag tycker det är bättre för alla om vi får tillgång till miltals stränder helt gratis som fallet ofta är i Stockholms kommun.


Sjöarna norr om Milano är otroligt vackra. Men äger du inte en strandtomt är det svårt att nå vattnet.


En del distrikt i Milano är ruffiga.

 
...som kontrast mot lyxen nordost om Duomon.

 
Om man tycker lyxen nära centrum är för dyr kan man köpa billiga kopior några kilometer norr om centrum.


Italienarna vet hur man pryder sina terrasser. Här ser vi ett annars ganska typiskt modernt bostadshus i Milano.

När jag fick se detta trodde jag att jag kommit till Stockholm.

 
En annorlunda variant av hus i park.


I kanalstaden är det trendigt värre!

Typisk gata i Milano. Spårvagn, gamla hus, gott om folk, vespor och trånga trottoarer.


Milano by night.

Bloggar om: stockholm, milano, yimby, arkitektur, södermalm, stadsplanering, paris, mode, spårväg, spårvagn, konst, kultur

Ett tidigare besök av modern spårvagn på Lidingöbanan.

Idag tillkännagavs att Lidingöbanan moderniseras, nya vagnar köps in, samt att banan på sikt byggs samman med spårväg city. Gamla Lidingöbron, som har varit något av en knäckfråga, kommer att renoveras av Lidingö stad medan SL står för renoveringen av banan samt inköp av de flesta av de nya vagnarna.

Arbetet beräknas sättas igång 2012 och "nya" Lidingöbanan med nya vagnar kan öppnas 2014.

Lidingöbanan har vid flera tillfällen varit hotad av nedläggning. Lidingöbanans vagnpark har idag över 60 år[sic!] på nacken och det är naturligtvis glädjande att se att banan nu äntligen kan få moderna vagnar.
 

Bloggar om: stockholm, yimby, stadsutveckling, spårväg, kollektivtrafik, spårvagn, kollektivtrafik, infrastruktur, lidingö, lidingöbanan, spårväg city

Dagens Nyheter skriver idag om boendeprotester mot stadens planer på att förtäta runt Nybohovshöjden. De av de boende som protesterar är rädda om sin utsikt och om grönområdena i anslutning till bostadsområdet.

Det här är ett klassiskt problem i Stockholm. Så snart någonting planeras att byggas sätter en (inte sällan liten) del av de boende i området fart med att mobilisera mot de hotande byggplanerna. Hur förhåller man sig till det? Ja, först och främst måste man givetvis ta en del hänsyn till de boende i området. Men samtidigt är det oerhört viktigt att tänka även på de som är i behov av bostad, liksom alla stadens övriga invånare.

Ett vanligt argument från motståndarna är att det inte är någon mänsklig eller medborgerlig rättighet att "kräva" en bostad i läget l. Det är dock fel. Man har all rätt att ställa sådana krav på staden och samhället. Precis som de boende i det aktuella området har rätt att kräva att ingenting nytt ska byggas där. Man får alltid ställa krav.

Däremot har Stockholm stad ingen skyldighet att ensidigt hörsamma kraven från någon av sidorna. Varken från de boende eller de som vill flytta in i området. Staden måste agera ansvarsfullt och opartiskt, och väga olika intressen mot varandra för att fatta ett bra beslut.

Så vad har då staden för frågor och problem att ta hänsyn till i en sådan här fråga? Vi kan börja med bostadsbristen. Bostadsbristen är ett stort problem i Stockholm. Hur tacklar man den? Jo, genom att bygga nya bostäder. Vid sidan av det är det en fråga om logistik och transporter. Hur smidigt är det att transportera sig inom Storstockholm idag? Inte särskilt smidigt. Infrastrukturen är oerhört underdimensionerad för en stad av Stockholms storlek. Och för att inte förvärra dessa problem är det klokt att bygga en sammanhållen stad som minskar avstånden, vilket i sin tur minskar bilberoendet och gör kollektivtrafiken till ett mer attraktivt alternativ.

Utifrån detta hoppas vi att staden fattar rätt beslut, och bygger i detta centrala och attraktiva läge. Däremot finns det synpunkter att ge på bebyggelsen i sig. Exempelvis ska enligt uppgift en fotbollsplan försvinna, vilket måste ses som problematiskt. Det är just den typen av resurser vi behöver ha kvar, och som också kan bli ordentligt använda, när vi förtätar. En fotbollsplan kan också placeras på hustak, ett alternativ som kanske kan diskuteras. Bebyggelseidén är i teorin hus-i-park men riskerar att i realiteten bli hus-i-parkeringsplats eftersom parkeringsnormen (antal bilpakeringar per lägenhet) är satt till 1.0, vilket i detta ytterst väl kollektivtrafikförsörjda läge måste ses som anmärkningsvärt. Det är också viktigt att staden har en dialog med de boende. Vilka värden är viktiga? Vilka är det inte? Hur kan området förbättras? Förtätningsprojekt bör tillföra något positivt även till de som redan bor i området.

Vi måste här ställa oss en annan och mycket angelägen fråga, nämligen vilka som protesterar. Protester är som sagt vanliga, någonting som går hand i hand med NIMBY-resonemanget, Not In My BackYard - det innebär grovt förenklat att man säger nej till nybyggen och liknande i sitt eget område, samtidigt som man gärna gör gällande att det är helt OK om det byggs någon annanstans. Så är det även i det här fallet. Personerna som protesterar tycker att det vore en väldigt bra idé att bygga lite längre bort, så länge de inte själva drabbas.

Det som gör denna protest extra intressant är att en av personerna bakom den är en av de tre grannar som för drygt ett år sedan gjorde allt som stod i deras makt för att stoppa ommålningen av fasaden på en av de andra byggnaderna i området. En protest som inte var speciellt uppskattad av de boende i huset som målades om.

Är det verkligen fråga om ett stort och utbrett missnöje bland Nybohovsborna, eller är det samma lilla grupp som alltid protesterar när någonting ska förändras i området? Det är faran med artiklar som den i DN, att bara en av sidorna i konflikten får komma till tals, samtidigt som andra kanske välkomnar förändringarna.

Bloggar om: stockholm, yimby, nybohov, stadsutveckling, förtätning, nimby, yimby, punkthus, hus i park, hus i parkeringsplats

Artikelförfattarnas syn på spårvagn?

I lördagens Dagens Nyheter gör Jens Spedrup (ordf. Stockholms handelskammare), Peter Egardt (vd handelskammaren), Lars Dahlberg (oppositionslandstingsråd för socialdemokraterna) samt Jan Valeskog (vice ordf för socialdemokraterna i trafiknämnden) gemensam sak mot satsningen på att återinföra modern spårväg i Stockholms innerstad genom att leverera en vilseledande debattartikel, full av faktafel och överdrifter.

Artikelförfattarna inleder med att påstå att "prislappen är 228 miljoner kronor för 250 meter spårväg eller nästan en miljon per meter".
Att satsningen kommer att kosta 228 miljoner kronor är en korrekt uppgift. Däremot handlar det inte om några 250 meter, utan snarare om minst 400 meter, från Norrmalmstorg upp till Sergels torg. Kostnaden blir därför, om man antar att skribenterna räknat rätt, strax över en halv miljon per meter.


YIMBY:s syn på spårvagn.

Problemet är bara att skribenterna bekvämt utelämnar att dessa 228 miljoner också inkluderar en upprustning av den befintliga djurgårdslinjen, införskaffande av moderna spårvagnar, ny trafikledning och strömförsörjning samt upprustning av vagnhallen vid Allmänna gränd på Djurgården. Den tolkningsfrihet som artikelskribenterna tar sig med matematiken är smått hårresande.

Det är förvisso sant att projektet har beslutats relativt snabbt i en stad som normalt sett brukar ta några decennier på sig för att så mycket som flytta på ett trafikljus. Men faktum är att en förlängning av Djurgårdslinjen, och trafikering med moderna vagnar, har diskuterats ända sedan den öppnades 1991. Motståndet har varit starkt, både politiskt och från Stockholms handelskammare och YIMBY gläds åt att bygget nu äntligen både blir av, och också kraftigt har utökats från tidigare planer.




Här kan man gärna vända på steken och konstatera att diskussionstonen blir alltmer uppskruvad från de motståndare mot projektet som kvarstår, något som den "liberala" synen på fakta i artikeln visar. YIMBY hävdar tvärtom att pengarna är väl spenderade. Vi har idag i Stockholms innerstad en spårvägslinje som staden betalat för, men som inte används för reguljär spårvägstrafik, samtidigt som trafiksituationen i city blir alltmer ansträngd. Att utnyttja denna befintliga resurs ter sig klokt. Som också påvisats är kostnaderna inte i närheten av så höga som artikelskribenterna påstår. Utfallet återstår att se, men likande satsningar i andra städer, liksom satsningen på tvärbanan, talar sitt tydliga språk.



YIMBY delar handelskammarens och socialdemokraternas syn på frånvaron av utbyggnad av tunnelbana i Stockholm. Det är allvarligt att ledande politiker säger att tunnelbanan är "färdig". Å andra sidan kan vi konstatera att ingen tunnelbana heller byggdes under den förra mandatperioden. Eller den innan. Det var 15 år sedan den senaste (ytterst modesta) utbyggnaden. Vi undrar dock hur utbyggnad av modern spårväg i Stockholms innerstad kan vara en skymf mot de resenärer som idag trängs i kollektivtrafiken. Är det en skymf mot kollektivtrafikresenärer som idag skumpar fram med bullriga och skakiga bussar att bygga attraktiv och bekväm kollektivtrafik?

Det är hög tid att bygga ut tunnelbanan i Stockholm. Varje år flyttar runt 30.000 människor hit. Artikelförfattarna tar upp vikten av detta, och vikten av att bygga ut tunnelbanan till Norra Station/Karolinska. I detta kan vi bara instämma. Problemet med resonemanget är att tunnelbana till Karolinska och cityspårvägen inte kan ställas mot varandra på detta sätt. Det är olika typer av trafikeringslösningar, med olika syften, och kanske framförallt, med helt olika kostnadsnivåer.



Nu är förvisso inte Hamngatan det enda stråket, många väljer exempelvis att ta Klaratunneln från Mäster Samuelsgatan till Tegelbacken och sedan vidare upp på Centralbron, men siffran 24.000 fordon per dag på Hamngatan stämmer säkerligen. Det är därför i sammanhanget värt att notera motståndet mot denna satsning, samtidigt som inget nämns om situationen för sveriges mest trafikerade busslinje, stombusslinje 4,som varje dag har resenärsantal i nivå med hela SJ:s fjärrtågsnät. Eller är det möjligen så att det bara är vissa typer av resenärer som är intressanta?

Resonemanget fortsätter på flera rader med att beklaga sig över att trafiken måste flytta på sig för att bereda plats för spårvägen. Uppräkningen är dock irrelevant. En spårvagn resulterar nämligen i mer utrymme i trafiken, inte mindre. Fler personer kan transporteras över ett visst stråk under en given tid. En normal stadsbuss rymmer cirka 75 personer och en ledbuss 110. En spårvagn rymmer nästan tre gånger så många. All erfarenhet visar också att spårvagn lyfter över tidigare bilister till kollektivtrafik. Sanningen är att spårvägen måste byggas just för att det är ont om plats.


Artikelskribenterna skriver att "om hela Cityspårvägen kostar lika mycket som de första 250 meterna kommer hela sträckan från Värtan till Hornsberg att kosta 10 miljarder kronor".
Det är förvisso hederligt att i artikeln i alla fall i förbifarten nämna att projektet inte handlar om något "NK express" som vissa debattörer har påstått. Men att på fullt allvar uppge siffran 10 miljarder kronor i artikeln är direkt oseriöst, och skribenterna är naturligtvis fullt medvetna om att den siffran inte är korrekt. Syftet med artikeln är dock inte att upplysa läsaren om fakta, utan att med medvetna feltolkningar och överdrifter försöka övertyga läsaren om att projektet är fel. Värt att nämna i sammanhanget är att just dragningen på Hamngatan blir extra dyr eftersom man kommer att bygga den mycket snabbt för att störa trafiken så lite som möjligt. Detta problem finns naturligtvis inte i vare sig Värtan eller på nordvästra kungsholmen

Skribenterna fortsätter med att mena att spårvägen när den är fullt utbyggd inte kommer att locka speciellt många resenärer eftersom det går tunnelbana i stort sett hela vägen. Återigen ser vi ett exempel på det vanliga missförstånd där man jämför spårvägar med tunnelbanor. Med samma logik skulle vi kunna lägga ner stora delar av innerstadens bussnät, eftersom det ju "finns tunnelbana".



Det här är ett mycket intressant påstående. Om så vore fallet vore det naturligtvis anmärkningsvärt. Problemet i resonemanget är bara att pelardäcket måste byggas om, spårväg eller ej. Kostnaden är alltså inte relaterad till spårväg city på annat sätt än att arbetet möjligen tidigareläggs något för att man vill få spårvägen klar. Med tanke på erfarenheterna från långbänken slussen är det kanske ingen dum idé att påbörja reparations- och ombyggnadsarbetena innan betongen börjar rasa ner...

Artikeln avslutas i alla fall med ett erkännande av att spårvägar kan vara en utmärkt lösning för många trafikuppgifter. YIMBY undrar dock i all välmening var speciellt handelskammarens representanter anser dessa vara lämpliga?  Handelskammaren har nämligen hittills varit motståndare mot alla former av spårvägsförslag i Stockholm, såväl tvärbanan som spårväg city.


Den planerade sträckningen för spårväg city.

Det tråkigaste i detta är dock den politisering som frågan om spårväg i innerstaden med detta ser ut att få. Istället för att föra en saklig debatt blir det istället politiskt pajkastning och försök att vinna billiga poänger. Tyvärr har även vänsterpartiet sällat sig till motståndet.

Glädjande nog vågar miljöpartiet ställa sig utanför politiseringen och ställer sig bakom satsningen. YIMBY kan bara applådera. Vi hyser också en förhoppning om att vänsterpartiet ska våga tänka om, inte minst då man tidigare har ställt sig positiva till spårväg i Stockholms innerstad på linje fyra, en linje som egentligen borde ha prioriterats före spårväg city. Det är viktigt att komma ihåg att spårväg city inte handlar om någon satsning för "unga damer med Chihuahua i handväskan och advokater med fyra rum på Grevgatan" som modernisten Per Wirtén påstår i Dagens Arena. I stället handlar det om det första lilla steg i vad som kommer att bli Stockholms framtida spårvägsnät. Det är hög tid att göra upp med ett av 1900-talets absolut största trafikplaneringsmisstag, nedläggningen av spårvägens stomnät.

(DN)

Bloggar om: stockholm, yimby, spårväg, spårvagn, djurgårdslinjen, tunnelbana, kollektivtrafik, norra station, karolinska, socialdemokraterna, handelskammaren, stockholms handelskammare, miljöpartiet

I Dagens upplaga av tidningen City finns ett helsidesreportage från YIMBY:s mycket lyckade stadsvandring i Midsommarkransen som gick av stapeln nu i helgen.

Med på promenaden som gick från Midsommarkransen till Axelsberg fanns Natalia Kazmierska från City med fotograf Christian Rehn.

Promenaden lockade många intresserade, en bit över 30 personer slöt upp vid Midsommarkransens tunnelbanestation.

Vi återkommer i en senare bloggpost med våra bilder från promenaden. Under tiden kan du läsa reportaget här som PDF (sidan 12) eller här (nedladdningsbar bild).

Bloggar om: stockholm, yimby, midsommarkransen, kransen, telefonplan, stadsutveckling, arkitektur, urbanism, stadsvandring, stadspromenad, city, media, tidningen city

Familjebostäder bygger på i gamla trötta spår i Bandhagen

Det är lätt att tänka sig att det modernistiska stadsbyggandets hegemoni har varit absolut och att det inte har funnits någon som helst kritik mot det före sekelskiftet 2000. Men att kritiken inte har varit omedelbart effektiv betyder inte att den inte har funnits. Modernisterna har hela tiden varit tvungna att kämpa mot en misstrogen publik, även inom de egna leden.

Marknaden har till exempel alltid varit negativ. Modernistiskt planerade stadsdelar som Hammarbyhöjden och Traneberg hade redan från början svårt att locka folk – bostadsbolagen var tvungna att ge kraftiga hyresrabatter för att över huvud taget fylla lägenheterna, trots dessas höga standard; det var inte förrän med den kraftiga inflyttningen efter kriget som man slapp ta till såna knep.

Och i den marknadsundersökning som Stockholms stad gjorde strax efter kriget var intresset för för alternativet "hyreshus i förort" obefintligt: de som inte ville bo i innerstan efterfrågade en villa (Stockholms stads betänkanden och memorial 1947 eller 1948).

Denna misstro mot funktionalismens sol- och grönskekult var man väl medveten om på ledande håll. I generalplanen för Gubbängen 1942 skrev man till exempel:

Därför är det inte så konstigt att planerarna själva var tvehågsna. Johan Rådbergs avhandling Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875 – 1975 refererar t.ex. en debatt arrangerad av SAR 1948 där stora delar av arkitektkåren var mycket kritisk mot förortsbyggandet och ville ha mer stad. Vad de menade med det var dock inte särskilt klart – uttalanden från de olika deltagarna kunde peka såväl mot innerstaden som modell som mot det som blev Hagalund och Rinkeby. Bara en sak tycks man ha varit teoretiskt övertygade om:


som det står i Generalplan för Stockholm från 1952.

Dock gjorde man inga stora ansträngningar för att leva upp till denna vetskap. Så när Vällingby var färdigt kritiserades det hårt inifrån branschen, enligt Rådberg. ”En rörig och splittrad stadsplan. Inte alls bra.” skrev t.ex. fastighetskontorets chefsarkitekt Nils Sterner. Det var något annat man ville ha, även om man inte visste vad.

Även från kulturvärlden förekom kritik. Så här skriver Jan Myrdal i sin resebeskrivning från Turkiet, ”Den levande gatan”, tryckt i Byggforum 1958:


(Återutgivet i boken Brev från en turist, 1987)

Och i Olle Adolphsons entusiastiskt mottagna genombrottslåt Gustav Lindströms visa 1962 illustreras stadsplaneringens tragik i rader som

"Och Verner Jonsson som hoppats att på Söder få bli gamling han sitter numera uti Vantörs församling"  och "Tack ska du ha, fastän lagom så bra för i morron så får man flytta till Farsta, min vän, för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd."

Jane Jacobs epokgörande kritik mot det funktionalistiska stadsbygget The death and life of great American cities anmäldes omedelbart av Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter på en halvsida.

Och enligt Rådberg väckte hon entusiasm i ganska breda arkitektkretsar, åtminstone bland de yngre. Det arrangerades seminarier och skrevs böcker och artiklar, bl.a. av Olle Sutinen, Johan Sjöström och Göran Lindahl – Sjöström ansåg rentut att 1800-talets stadsplaner borde vara föredömen. Men när det hela skulle förverkligas blev resultatet Skarpnäck.

Vad som saknades under dessa år var någon sorts handling – ett organiserande av den spridda kritiken. Förvisso fanns det organisering, t.ex. mot Cityplanen 1967. Men det är i efterhand slående hur ideologilöst det starka motståndet mot rivningar i centrum under 70-talet var. Det gick att fokusera på kritik mot vräkningar av människor och mot förstörelse av vackra hus. Men ingen som helst positiv utopi sattes upp mot det modernistiska stadsbygget, och inget försök gjordes att explicit kombinera kritiken av skövlingarna med en kritik av rådande stadsbyggnadsmodell, varför kritiken ändå till slut blev rätt tandlös och resultatlös. ”När det ändå byggs nytt kan man väl bygga något bättre än banker och parkeringshus” var t.ex. det mest konkreta Alternativ Stad kunde presentera i sin Alternativa Brunkebergsplan 1970, som istället föreslog bostadshus på den platsen. Framsynt - men begränsat.

Den första som i Sverige lanserade traditionellt stadsbygge som något möjligt att ta efter i stor skala var arkitekturhistorikern Bosse Bergman i romanen Han ville staden 1980, tankemässigt baserad på idéer från fransk förortskritik filtrerad av den franska marxisten Henri Lefèbvre. Här lanserades parollen ”rätten till stad” definierad som tillgång till någon sorts samtidig totalitet, inte den byråkratiskt tillrättalagda version som finns i de funktionalistiska förorterna. Strax därefter kom Lefèbvre själv ut på svenska men gick rätt spårlöst förbi, intresset för marxister var inte vidare stort efter 1980.

Man kan ändå vid den tiden se någon sorts mognad i kulturklimatet, efter 70-talets stadsbyggnadsdebatt. Jan Inghe började att som ansvarig stadsplanerare i Stockholm så sakta röra sig bort från modernismens enklavtänk med Södra stationsområdet. Alternativ Stad arrangerade en idétävling 1984 tillsammans med den socialdemokratiska Stockholmstidningen på temat ”Hur bekämpar vi segregationen mellan innerstad och förort”, där den underförstådda bakgrunden hela tiden var att innerstan förlyxas och fördyras eftersom tillgången på den är alltför liten i förhållande till den stora efterfrågan. Vinnare i tävlingen blev för övrigt arkitekturstudenten Jerker Söderlind tillsammans med ett par kompisar, som på detta sätt inledde sin livsuppgift med förslaget att bygga ut Farsta-Högdalen till en ny tät blandstad.

I samma veva – 1985 – enades miljörörelsen, personifierade av Alternativ Stad, Fältbiologerna i Stockholm och SNF:s Stockholmskrets, om att tät stad var nödvändigt för att minska bilismen. Kort därefter lanserade Alternativ Stad i DN ett förslag om att förstora innerstan åt alla håll, vilket vållade ett visst mediaintresse, samtidigt som Hammarby Sjöstad började planeras som ett sätt att tillgodose kritiken.

Och samtidigt tysta den. Sen hände nämligen nästan ingenting förrän YIMBY föddes drygt tjugo år senare.

Man kan fråga sig varför den trots allt vitt spridda kritiken har varit så ineffektiv, och haft så svårt att komma igång. Varför har det modernistiska paradigmet kunnat rulla på så motståndslöst? Svaret måste nog vara internationellt; modernismen är inget uteslutande svenskt fenomen även om den har varit ovanligt stark här. Och då tror jag att man får söka det på två ställen.

   1. Det modernistiska stadsbygget passar den fordistiska samhällsmodellen, alltså modellen massproduktion för masskonsumtion. Den modernistiska staden skiljer sig från all annan stadsbyggnad på det sättet att den inte är en struktur för organiserat samarbete utan bara för konsumtion. Man bygger bostäder som ett ekonomiskt projekt, för att sälja till individuella bostadskonsumenter, inte stad och samhälle som ett politiskt projekt för att främja en produktiv struktur. Endast på det sättet kan man förklara varför man bygger ”bostadsområden” där inget konstruktivt är tänkt att hända, där bara familjeidyll och evig fritid antas råda, och där eventuella produktion hänvisas till skamvrån. Och i det perspektivet finns inget större behov av något alternativ, så länge det som bjuds ut kan säljas.

   2. Det modernistiska stadsbygget passar markspekulanter som hand i handske. Det mest effektiva sättet att höja värdet på mark är att ta något perifert och billigt och bygga på det. I en traditionell stad är detta omöjligt. Det kräver modernismens ytkonsumtion, där närhet ersätts av en vidlyftig subventionerad infrastruktur. Den modernistiska staden är i själva verket en gigantisk apparat för att slussa över skattepengar till markspekulation, via infrastruktursubventioner. Och där finns ett företagsekonomiskt behov av att fortsätta som man är van.

Att kritiken trots sin starka förankring har varit maktlös hänger nog ihop med att den inte har vädjat till några andra starka intressen. Att den bara har föreslagit tät blandstad som ett alternativt konsumtionsprojekt för dem som har varit intresserade av ett sådant.

Om den ska bli effektfull tror jag att vi måste visa vad vi kan vinna på att gå över till en tät blandstad helt och hållet, som ett samhällsbyggnadsprojekt. Vinna, i termer av pengar, tid, och produktiv förmåga.

Bloggar om: stockholm, yimby, alternativ stad, sns, fältbiologerna, naturskyddsföreningen, modernism, urbanism, jane jacobs, jerker söderlind, arkitektur, stadsplanering

Vi ska inte kämpa för att stå still, utan för att gå framåt.

På senare tid har media skrivit mycket om nedläggningen av Aspuddens badhus. Vi har kunnat läsa dramatiserade artiklar om hur lokalbor kämpat för badhuset mot etablissemanget. Men jag blir orolig när man diskuterar om badhuset ska läggas ned eller inte. Vi borde istället diskutera om vi ska ha fler badhus eller inte.

Det är mysigt att bo tätt. Då blir det nära till vänner och jobbet. Servicen blir bättre. Bor vi tätt så blir vi fler som delar på kostnaderna. Då kan vi ha bättre stadsparker, idrottsanläggningar, kollektivtrafik, vård, skola och omsorg.


Bor vi tätt så får vi råd med fler och bättre bad inom gångavstånd. På bilden syns simhallen i Olympiaparken i München.

Tät stad ger inte automatiskt bättre service.  Men om vi bor tätt så ökar möjligheterna att skapa bättre service. Hägersten-Liljeholmen är Stockholms snabbast växande stadsdelsområde. Medan stadsdelen växer skapas nya möjligheter att förbättra alla funktioner i området. Men det sker inte per automatik utan vi måste kämpa för det. Jag vill att vi utnyttjar områdets tillväxt genom att förbättra exempelvis stadsparkerna, idrottsanläggningarna, kollektivtrafiken, vården och skolan. Annars utnyttjar vi inte den täta stadens fördelar.

Därför blir jag orolig när diskussionen kring Aspuddens Badhus handlar om nedläggning eller inte. Vi borde istället diskutera om vi kan öka badmöjligheterna i området eller inte. Allt fler flyttar in till Aspudden och då ska också möjligheterna till bra service i området öka. Inte minska. Vad händer om vi blir fler och fler utan att bygga ut kollektivtrafiken, badhusen och annan service? Jo  servicen blir sämre då fler samsas om samma mängd service. Det är därför viktigt att vi Stockholmare visar tydligt för politikerna att vi vill ha mer service. Om vi är tillräckligt framgångsrika kan vi skapa bättre service än någonsin tack vare en tätare bebyggelse.

Bor vi tätt får vi råd med bättre kollektivtrafik inom gångavstånd.

Det har bildats en aktionsgrupp som kallar sig Rädda Aspuddsbadet. De protesterar mot nedläggningen av badhuset. Stockholm Stad har sedan decennier ansett att underhållet av badet ska bekostas av föreningen. När föreningen nu inte har råd med det vill staden lägga ned badhuset och istället flytta en förskola från en annan del av Aspudden till platsen.

Medierna har genom en rad artiklar dramatiserat händelserna och beskrivit hur aktionsgruppen heroiskt försvarat sitt badhus samtidigt som Stockholm Stad auktoritärt tagit i med hårdhandskarna. De som försvarar badhuset använder klassisk retorik och menar att staden bara tänker på att exploatera värdefull mark. Stockholm Stad skyller ifrån sig och anser att föreningen missbrukat sitt ekonomiska ansvar. Medierna vinklar gärna händelserna som en kamp mellan lokalbor och etablissemanget. En kamp mellan David och Goliat.

Jag tycker denna vinkling är olycklig. Medierna tjänar säkert pengar på att dramatisera händelserna på detta vis. Men de stora förlorarna är vi Stockholmare. Det vore mycket bättre för oss om diskussionerna istället handlade om hur man kunde utveckla badet. Under senare tid har badet använts av för få. Men om man gör badet större och bättre så hade man kanske kunnat få fler att använda badet och på så sätt göra verksamheten lönsam igen. Under de närmaste åren kommer dessutom stadsdelen växa med många invånare och det skapar nya möjligheter att ekonomiskt bära upp bad och annan service.

Vi ska inte vara nöjda med att behålla de motionsanläggningar vi har. Utan vi ska för hälsans skull ha fler motionsanläggningar än idag. Det har vi råd med om vi blir fler. Detsamma gäller diskussioner om exempelvis kollektivtrafik. Vi ska sätta press på politikerna och kräva bättre kollektivtrafik. Att behålla den kollektivtrafik vi redan har duger inte. Stockholm ska växa med 1 miljon invånare på 40 år och då måste kollektivtrafiken utökas för att kunna hålla samma kvalité som idag. Vi måste alltså få media att kräva bättre service istället för att rapportera om gamla nedläggningshotade verksamheter. Vi ska inte kämpa för att stå still. Utan vi ska kämpa för att gå framåt.
 

Om vi bor tätt får vi råd med bättre stadsparker inom gångavstånd.

När bostadsbristen är så stor som den är idag så finns det en risk för att vi i all hast bygger många bostadshus utan att förbättra kollektivtrafiken, motionsanläggningar, skola o.s.v. Om vi bygger tätt kan vi ha bättre service än någonsin. Men om vi bygger tätt utan att öka servicen så får vi sämre service än någonsin. Vi ska därför inte nöja oss med det vi har. Utan vi ska ha mer än vi har idag. Ju fler vi blir och desto tätare vi bor, desto bättre service kan vi ha. Om vi utnyttjar tätheten rätt kan vi skapa mer service än någonsin. Det har vi råd med om vi bor tätt. Men då kan vi inte kämpa för att stå still. Utan då måste vi kämpa för att gå framåt.

(DN, DN, SVD)
 

Bloggar om: stockholm, yimby, aspudden, förtätning, stadsutveckling, urbanism, bad, kultur, aspuddsbadet