Om det är något som präglat rapåret 2008 så är det hipsterrap, eller neorygg, eller lazer bass som Sasha Frere-Jones kallade det. Hipstermarknaden som helhet, om man klassar den som allt från Göteborgselectronica via Glasvegas till Radiohead, har ju i enlighet med långa svansen-teorin under det senaste decenniet gått från att vara marginell till att bli kommersiellt tung, och det är därför logiskt att rappare i flera år har försökt göra inbrytningar mot den marknaden.

Tidigare under 00-talet har det gjorts försök med Daft Punk-samplingar, korsbefruktningar från regionala subgenrer som ghettotech och baltimore club, och i största allmänhet rap som har högre bpm-tal och är anpassat för andra droger än gräs och hostmedicin. Det har väl gått sådär, försökskaninerna har fått några minuter i rampljuset på Fathertronixforumet men det har såvitt jag vet sällan gett dem inkomster som man faktiskt kan köpa saker för.

I år har därför hipsterattacken (eller om man ska vara rasbiolog, den vita attacken) gått in i fas 2 med tonvis av technosamplingar, tajta kläder, glowsticks och sång i stället för rap. Om både vita och svarta kids visar tecken på att vara trötta på den gamla svarta musiken får väl alla i stället gemensamt samlas kring den gamla vita. Hipsterrapen är därför numera inte ens särskilt mycket rap, utan mest bara hipster med mörk hy.

Rörelsens pièce de résistance är förstås 808s & heartbreak, som jag redan har beklagat mig över. Den kommer förstås att sälja en hel del, men inte primärt på grund av det ljud som finns på skivan utan på grund av det folk tror finns där. Folk kommer att lyssna på en skiva som består av trallvänlig electropop, men eftersom de vet att det är rapparen Kanye West som gjort den tror de att det är en hiphopskiva och därmed kan den fortsätta att bedömas utifrån hiphopkriterier: så melodiös skivan är för att vara hiphop, så känslig han är för att vara rappare, så få skits och svordomar albumet har för att vara kommersiell rap.

En sak som däremot inte finns på 808s & HB, kanske lite mer förvånande med tanke på att det i övrigt är den renodlade hipsterhopens hittills största utgåva, är hipp produktion. Skivan är ljudmässigt i princip fattigmans-Radiohead, eller Enya. Det skulle förvåna mig mycket om Kanyeskivan i sin ursprungsform (en annan sak med framtida remixar, förstås) är något för Fathertronixfolket, The Fader-läsarna och deras likasinnade.

Den publiken ställer högre krav på sin hipphet än Kanye erbjuder och för att tillfredsställa de lustarna har hipsterfarsan själv, Diplo, i samarbete med DJ Benzi och några till slagit klorna i ett gäng unga okända rappare från Huntsville i Alabama i syfte att skapa den hippaste rap världen hört.

Kring det lilla skivbolag som heter Paper Route kretsar ett antal lokala rappare. Huvudgruppen heter Hood Headlinaz, om de nu inte bytt namnet mot Paper Route Gangstaz eller PRGz. Den gruppen består i sin tur av mindre smågrupper som X.O., plus att medlemmarna gör låtar under egna artistnamn som Money Addict, Mata och Jhi Ali. Huvudproducenten Mali Boi är också artist, liksom skivbolagets vd Dawgy Baggz.

Hela det här förvirrande upplägget känns rätt coolt och påminner lite om Wu-tang. Men tydligen tror de inte själva att de har vad som krävs för att komma någon vart på egen hand, och det var väl där Diplo & co kom in i bilden. Efter en lång tid av mindre läckor och utgivningar finns nu deras första stora utgivning klar - och det är inte ett vanligt album utan en remixskiva utgiven på Diplos eget bolag Mad Decent. Hood Headlinaz/PRGz egna produktioner ligger utspridda lite här och där och skivans fokus ligger mer på smarta remixer.

Om det här låter som att jag inte gillar skivan är det fel. Jag tycker den är toppen. Visserligen är originalversionerna av låtar som Soul glo och Wood grain snäppet bättre än remixerna men det innebär inte att de senare är dåliga, och som helhet är det en av de mest intressanta och bäst flytande skivorna på ett bra tag. I stället för hipsterrap som varken är hip eller rap är den här skivan faktiskt båda sakerna.

För att sammanfatta lite. Man skulle förstås kunna säga att det är konstigt att en självständig svart artist som Kanye får skit av mig och andra bara för att han vill göra en skiva som handlar om att lipa och dricka te, medan det inte blir någon kritik mot att vita hippa DJs adopterar ett gäng unga svarta artister i en stad i södern och visar dem hur man ska göra modern musik. Min teori är dels att ändamålen helgar medlen så tillvida att ett bra musikaliskt resultat blir mer immunt mot kritik, och dels att vita hippa DJs inte nödvändigtvis behöver ha onda baktankar om att utplåna ursprunglig kultur. De kanske bara är öppna för saker som samarbete.

Det enda som återstår att reda ut är väl snarare ett par småsaker, som varför det tenderar att vara vitingar som drar lasset när det handlar om att definiera hipphet.

Benzi & Diplo present … PPGz: ”Fear and loathing in Hunts Vegas” (rar-mapp, 187 MB)

För dem som på sistone lipat över att jag uppdaterar för sällan har jag en nyhet: nu har jag fått en blogg till att försumma. Den finns här och jag räknar alltså med ännu fler klagomål framöver.

Ni har väl sett att Chinese democracy har läckt nu? Jag vet att ni wigras har spandextajts under LRG-byxorna. Medan ni väntar på att den kulturhändelsen ska sippra in på hårddisken tänkte jag bara snabbt beta av lite andra småsaker.

Bobby Creekwater ”The BC era 2” – Bra.
Reef the Lost Cauze ”A vicious cycle” – Ett par förbryllande försök till klubblåtar men ändå övervägande sympatisk kvalitet. Och ytterligare bevis för att Philly de senaste åren har varit bättre än New York, Los Angeles och Chicago tillsammans (även om det i sig kanske inte säger så mycket).
Q-Tip ”The renaissance” – Blev lite bättre efter en plågsamt trist inlyssning. Nu betraktar jag den som medelmåttig, vilket ändå är ett stort framsteg jämfört med vad jag tyckte härom veckan.
Wiz Khalifa ”Star power” – Bättre än väntat av killen som jag trodde var neoryggens första och största one-hit-wonder.
Lil Wayne ”Dedication 3” – Riktigt dålig, en preliminär teori jag har är att Wayne faktiskt peakade 2007 och nu är på rask nedgång ungefär som Carolina Gynning efter “Ego girl”.
B.O.B. ”Who the fuck is B.O.B.” – Alltid bra, även om det inte var så värst många nya låtar den här gången.

Dagens jam är för övrigt Jay Rocks ”All my life (ghetto)”, som är nästan ett år gammal men faktiskt fick en mycket bättre renässans än Q-Tip. Har spelats flitigt i min boombox/klockradio i dag eftersom den låg med på någon radiosamling, det har väl gjorts en video nu antar jag. En av årets bättre låtar är det hur som helst, nästan perfekt swing-hop. Och Wayne rappar på riktigt. Vissa saker var uppenbarligen bättre där i början av året än de är nu.

Jay Rock feat. Lil Wayne & Will.i.am: ”All my life (ghetto)”

Attached Media: audio/mpeg (5 940 ko)

Vid det här laget har enligt den officiella låtlistan alla låtar utom två läckt från Kanyes 808s & heartbreak och skivbolaget gnuggar antagligen händerna eftersom den här taktiken har visat sig vara väldigt framgångsrik inom genren på sista tiden. Genom att på egen hand läcka en eller två låtar i taget byggs hypen mer effektivt än om albumet i sin helhet ramlar in på valfri torrenttracker ett par veckor innan butiksutgivning – upplägget har fungerat bra för Wayne, T.I. och Jeezy i år och Kanye hoppas förstås på det samma.

808s & heartbreak var redan på idéplanet tänkt som Kanyes farväl från hiphopen, ett faktum som en del trögtänkta rapfans inte riktigt tycks ha greppat. Det här är knappast en engångsföreteelse innan han återvänder till vanlig hiphop, för efter en skiva av den här sorten är ett sådant återvändande knappast möjligt. Även om 808s & heartbreak floppar och Kanye aldrig mer tittar åt autotune kommer han knappast att gå tillbaka och försöka göra en ny Jesus walks. Att ens försöka vore att medge att de senaste årens blipster-attack (ett sexårigt förhållande med en designer, hypande av svenska modeskapare, etc) skulle ha varit ett misstag. Han är för stolt och uppfylld av sin egen storhet för att teoretiskt kunna gå med på något sådant.

Så är albumet något att ha? Innan jag svarar mitt eget förutsägbara nej vill jag bara påminna om att jag faktiskt inte alls bara tolererar skurkar från Texas eller Georgia: jag gillar som bekant en hel del neorygg och vanlig rygg också. College dropout och Graduation. Och sissy bounce och halvmöglig ghettotech, för att inte tala om Bay area-rap – hur annorlunda är inte den egentligen?

Men till saken, vid det här laget kan man slå fast att skivan är dålig. Rätt spektakulärt usel till och med. Och huvudproblemet är faktiskt inte autotune, som annars är den detalj alla genuint konservativa har klagat över ända sedan Love lockdown. Visst känner man sig ganska mätt på just den där sortens röstförvrängning efter att han lyssnat igenom de här låtarna – vad som länge framstod som lite nytt och annorlunda förvandlas snabbt till monoton rutin när användningen blir regel i stället för undantag. Precis på samma sätt som man inte precis häpnar över att gitarren är distad när man lyssnar på en ny Metallica-platta.

Det stora problemet med 808s & heartbreak är låtarna. De är visserligen övervägande melodiska och trallvänliga precis som Kanyelåtar alltid brukat vara, men nu samsas de där ganska gulliga melodierna inte längre med någorlunda basiga beats utan med en sorts förvirrad och missuppfattad version av fyra-fem år gammal europeisk popelectro. För att vara väldigt specifik låter 808s & heartbreak ganska exakt som Chromeos album She’s in control från 2004 (fast med lite mindre precision i detaljerna från Kanyes sida, vilket antingen beror på inkompetens eller i bästa fall en strävan efter någon sorts edge mitt i barnramsorna).

All denna strävan efter att vara avantgarde, och resultatet blir en kopia av popmusik som var hipp i Europa och Kanada för fem år sedan.

Om det är något vita och svarta artister har gemensamt är det att de som fått både berömmelse och kärlek från kritiker ofta får för sig att de vill bryta genregränser och göra sig odödliga. För svarta artister i modern tid innebär det i regel att de ser sig själva som nutidens motsvarighet till 80-talets Prince – genier som spränger bojor, briljerar i alla genrer och därigenom till slut skapar sin egen musikstil. Tanken på att kunna nå dit är uppenbart förförisk och Terence Trent D’Arby var en av de första att trilla dit. Inom rapen är väl det mest berömda exemplet hittills Andre 3000.

Skivor som utgör radikala genresvängningar brukar ofta få en hel del beröm från kritiker, inte alltid bara för att de är bra utan för att omvärlden blir lite osäker. Om en artist plötsligt låter annorlunda än hon/han brukar finns ju en risk att det är äkta genialitet in action. Skivan kanske om 20 år kommer att hyllas som ”för svår för sin samtid”, och att då ha varit en av dem som stod på fel sida vill ingen tyckare utsätta sig för. Då är det smidigare att hylla i stället.

Vad såväl artisterna som omvärlden ibland glömmer är att det inte enbart räcker med att göra något oväntat, i alla fall inte om det som ska föreställa vara fresh och udda faktiskt bara är något som artister verksamma inom andra genrer redan gjort. Och gjort bättre.

Ett exempel: om James Hetfield uppfinner en maskin som får hans röst att låta som en didgeridoo gör han något originellt. Om Hetfield i stället börjar rappa över Metallicalåtar gör han visserligen något oväntat som gör fansen förbannade, men det är ändå inte originellt eftersom det redan finns massor av folk som rappar bättre än honom.

När ni vaknat i morgon har albumet möjligen redan läckt i sin helhet men för den som vill höra lite halvtaffliga yawns finns de tio läckta låtarna, i högst varierande ljudkvalitet, i den här mappen. Viel Spaß.

808s & heartbreak-låtar (rar, 60 MB)

Alla är nöjda. Godheten segrade. Europa och resten av världen kan nu börja omvärdera USA, från det onda imperiet till en eventuell samarbetspartner. Dessutom är det såklart extra episkt eftersom en person med afrikanskt ursprung blir världens mäktigaste man, vilket antyder att USA är på väg att bryta med sin vidrigt rasistiska historia.

Det enda som fattas nu i nöjdheten är att Sverige någon gång väljer en invandrare, eller åtminstone en infödd med svart hår, till en riktigt hög maktposition. Kanske kommer det att ske 2012 eller 2016, om vi tills dess lyckas hitta någon som talar utan besvärande brytning. Vi nordeuropeer ser ju enbart till kompetens så det bör inte vara några problem där.

Meningen är att det här ska bli en text som innehåller ordet ”aura”. Inte av nån annan anledning än att det är ett lite fånigt ord jag länge velat skriva och nu är det dags.

Först: Spotify. Egentligen vill jag inte att det ska bli en vana att skriva om det där programmet men jag är tvungen att göra det en gång till. På många sätt är jag tacksam att det än så länge är såpass dåligt som det är, eftersom det gör dissandet enklare. Men om den där tjänsten i stället vore perfekt och allting verkligen fanns tillgängligt omedelbart, gratis och i perfekt kvalitet?

Överför den tanken till andra kulturyttringar, som till exempel mode. Instant gratisstreaming av mode – dubbelklicka Elin Klings stövletter och de sitter omedelbart och gratis på dina fötter. Eller lyxmat, klick och vaktelägg ligger på din tunga. Sex, klick och de siamesiska tvillingarna från Kyoto ligger rent fysiskt i ditt knä.

Vad innebär det för kulturen? De mer ideologiskt lagda fildelningsfilosoferna skulle förmodligen säga att det vore fantastiskt, eftersom folk då i stället kunde vidga sina vyer, gräva djupare ned och längre bort.

När det gäller musik har ju utvecklingen hela tiden gått från krångligt och dyrt till billigare och enklare och varje teknikskifte har varit som en liten dolkstöt av ”sunk costs” i hjärtat – ett par år och ett antal tusen kronor bortslängda igen. Men om/när både ansträngningen och kostnaden blir noll, finns det då något värde kvar? Har Insane Clown Posses nya ett värde om den är lika dyr och svårtillgänglig som luft? På kort sikt, för juggalosarna, har den förstås det men på längre sikt är det mer tveksamt.

Entusiaster som inte nöjer sig med att lyssna på musik utan också vill visa upp den i fysisk form för andra brukar nu efter cd:ns död köpa vinylskivor eftersom vinylskivan har en klassisk image, lite som musikvärldens motsvarighet till en Eames-fåtölj. Men för ett par veckor sedan läckte en låt som påminde mig om att vinyl trots allt inte är det kyligaste alternativet.

Låten var från det kommande mixtapet Streets advocate, där Trae får hjälp av Bun B och Lil Keke. Det är ännu en DJ Screw-hyllning och en väldigt bra låt men allra bäst är faktiskt titeln, Grey cassette, och refrängen ”pop in your grey cassette, turn up your fucking deck”. Det är förstås tänkt som en hyllning till de hemmainspelade tejperna Screw sålde ur bakluckan men frågan är om det ens är praktiskt möjligt att lyssna på de där 90-talskassetterna i dag. Senast jag försökte höra på ett kassettband var härom året när jag hittade några dussin i en byrålåda, de var nog minst 15 år gamla och det dominerande ljud som kom ur dem var ett monotont gnisslande av hårt spänd plastremsa som gneds mot magnet. Någonstans under pipandet kunde man ana musik men exakt vad det var för skit vet jag fortfarande inte.

Grejen är alltså att kassettband inte bara är snygga (snyggare än vinylskivor) och låter gatusmutsiga redan när de är nyinspelade, de avmagnetiseras och förintar därmed sig själva bara på något decennium. Vinyl slits snyggt och håller i årtionden precis som Eamesfåtöljen, hårddiskar lagrar mp3orna precis som de skapades och Spotifys ogg-arkiv varken slits eller tar upp plats. Men kassetterna, de är som musikaliska tamagotchis som kräver uppmärksamhet under de första viktiga åren, sedan dör de.

Slutsatsen är att kassettband är något så unikt som ett musiklagringsformat som har en aura, föds, lever och dör lagom när innehållet inte längre är relevant. Den allra bästa framtiden är kanske inte alls digital utan snarare magnetiserad.

Trae feat. Bun B. & Lil Keke: ”Grey cassette”

Attached Media: audio/x-mpeg (7 8 ko)

Just när ni trodde mardrömmen var över skriver jag lite om Z-Ros åtminstone halvnya skiva Crack här.

Det handlar väldigt mycket om emo, kvinnoförakt och allmän misantropi men det är inte så konstigt. Det är ju Z-Ro och han har issues.

Alla stalltjejer vill rykta skiten ur idolhästen där han står med sin lugg och sina svartlackade hovar. Genial subkultur-mashup. Och det finns faktiskt såpass många av dem att jag gärna kallar det här ett fenomen.

Den kända videosajten har förstås massor av emo-hästar.

Cheer up, emo-horse
Caballo emo
Emo lego horse
Ännu en emohäst

(via The Rezidue)

I lågstadiet var det en kille i klassen som verkligen briljerade i ämnen som snöbollskrig, innebandy och armbrytning. Tjejerna gillade honom och hans tillkämpade stockholmsdialekt. Han var, vid nio års ålder, the big swinging dick of S:t Hansskolan.

Så jag och en annan klasskamrat gjorde vad som måste göras. Vi satte oss ner och började klippa ut bokstäver ur tidningsrubriker, så som utpressare gjorde på film förr i tiden, och limmade ihop dem till ett kortfattat budskap (minns det inte i detalj men det var säkert något i stil med att han var en hora). Sedan postade vi brevet, anonymt.

Vår kupp fick förstås ingen som helst effekt. Killen nämnde aldrig brevet, han fortsatte att vara herr populär och är numera chef på någon reklambyrå.

Samtidigt har tekniken gått framåt och internets har gjort gammalt hederligt bokstavsurklippande obsolet. Om det är någon företeelse som har blivit systematiskt baktalad de senaste åren så är det i stället näthatet, uppenbarligen en av de senaste årens mer adrenalinframkallande frågor. Ingen älskar en näthatare, allra minst de personer som blir utsatta för den folkliga vreden: kvällstidningskrönikörer, kändisbloggare, bloggkändisar, mediepersonligheter som intervjuats av Dagens Media. De får då och då känna av näthatet och det är uppenbart att det svider eftersom de aldrig slutar tala om hur mycket de hatar de där hatarna.

Tesen brukar vara att en anständig människa står för det hon eller han säger, med namn, bild och CV, och vad de anonyma lössen tycker är irrelevant. Det har utvecklats till en ständig kraftmätning mellan namnfolket och pöbeln, där namnfolket kraftfullt lobbar för att det viktiga egentligen inte är vad man säger, så länge man undertecknar det man säger med korrekt e-postadress och STÅR för det.

Utifrån den här svenska kontexten känns det ovant att ens tänka sig att anonymitet i sig skulle kunna ha ett värde. I Japan däremot, har Hiroyuki Nishimura skapat en ordentlig kassako i form av det anonymitetsdrivna forumet Ni channeru, som har en bra bit över 10 miljoner besökare per dag och uppges dra in motsvarande 6-7 miljoner kronor per år som Hiroyuki kan köpa limiterade sneakers för. Så här säger han om anonymiteten:

”Folk kan bara verkligen diskutera något när de inte känner varandra. Om det finns en användaridentitet kopplad till en användare tenderar diskussioner att bli en kraftmätning. Å andra sidan, med anonymitet, kan du även om din åsikt/information kritiseras inte veta vem du ska vara arg på. Med användaridentiteter tenderar dessutom de som deltagit i diskussionen länge att få auktoritet och det blir svårt för användare att kritisera dem. Med ett perfekt anonymt system kan man säga ‘det är tråkigt’ om det faktiskt är tråkigt. All information hanteras jämlikt.”

Den perfekta anonymitet Hiroyuki talar om existerar på vissa håll, men inte i dagstidningarnas kommentarfält eller hos modetjejer som bloggar med namn och helfigursfoto. Där råder en obalans så tillvida att anonymitetens vapen helt ligger hos läsarna, och det är det som gör krönikörerna och bloggarna så frustrerade och får dem att vädja, hota med att sluta skriva eller kräva att it-avdelningarna gräver fram ip-nummer.

Som jag ser det finns det ingen enkel lösning på anonymitetsobalansen. Antingen tar man anonymiteten ur händerna på läsaren: slutar tillåta kommentarer helt, eller kräver att varje presumtiv kommentarslämnare genomgår ännu längre registreringsprocesser som innefattar skriftliga namnteckningar, personnummer och registrering med bank-ID (för övrigt en process som är som gjord för att appellera till de verkliga rättshaveristerna). Alternativ två är att göra även krönikören/bloggkändisen anonym, vilket är en mer lockande lösning men också kommersiellt omöjlig eftersom det är just den personliga identiteten som hårdsäljs i deras fall.

Det sista alternativet är egentligen det enda gångbara: de som ståtar med namn och foto i spalter och bloggar tvingas den hårda vägen lära sig att hantera sitt identitetsunderläge och att deras namn faktiskt inte alltid är en ovärderlig tillgång. Kanske lär de sig även att se skönheten i väl utfört näthat. Skickliga och pålästa näthatare som till exempel signaturerna ”arg skåning” eller ”charterapplåden” är ju ofta betydligt mer begåvade än de ämnen och skribenter de kommenterar.

Ett fiktivt exempel: En mediehöjdare intervjuas av resume.se och dagensmedia.se om en ny satsning hans företag ska göra. Satsningen verkar fullständigt patetisk, fördummande och osmaklig. Resume och DM publicerar varsin text på webben. Någon timme sedan jämför man sajterna: på resume.se, där ynnesten att få kommentera är villkorad av att man gått med i Club Resumé och postat sitt personbevis till Viggo, har artikeln en kommentar, som är skriven av en kollega till den intervjuade och lyder ”KANON! Kör hårt och lycka till!”. På dagensmedia.se har artikeln 25 kommentarer, där såväl satsningen som mediehöjdaren själv hånas i mycket hårda ordalag. Vilken av dessa sajter bidrar med mest samhällsnytta? Man behöver nog vara en höjdare själv för att föredra resumealternativet.

Det är inte bara hatet i sig som kan vara roligt och samhällssnyttigt, modererandet av hatet är också en skön konst som näthatarhatarna snarast borde lära sig. Personligen drabbas jag av nästan generande lite påhopp, men det hindrar mig förstås inte från att moderera kommentarer helt efter mitt eget nöje. Att jag ser anonymitet som en rättighet innebär inte att jag håller mig för god för att ibland ändra, radera och förvanska poster och kommentarer. En favorit är till exempel att slumpmässigt radera kommentarer från en och samma person, gång på gång. När hon/han härsknar till och undrar varför inläggen raderas kan man låta det senaste inlägget ligga kvar, vilket får personen ifråga att framstå som lätt instabil. En annan variant är att filtrera inlägg utifrån mer och mer ordinnehåll, vilket tvingar skribenten att anpassa sitt ordval ända in i obegripligheten för att det ska slippa igenom. Ytterligare en lösning är att lägga in filter som automatiskt ändrar vissa ord i kommentarerna till andra, till exempel kan ”fitta” konsekvent ändras till ”purjolök”.

Cockneykoftan Billy Bragg brukar sjunga om att ”there is power in a union”. Numera, när alla riksdagspartier tycker att fackföreningar är jättebra, känns det betydligt viktigare att påpeka att det också finns värdefull kraft i nätanonymiteten.

Folk som bygger karriär och inkomst på att synas och höras kräver att deras namn ska fungera som en sorts valuta som gör dem mer värda att tas på allvar, och att pöbeln ska fråntas sin anonymitet. Den anonyma pöbelns svar bör vara: Bli anonym du med. Ditt namn är inte värt något längre. Har du något att säga, säg det anonymt.

Yarr. Svenska underkläder har i något år fuktats vad gäller Spotify och nu på lanseringsdagen är det väl inte mer än rimligt att också jag tycker till utifrån ett nyktert piratperspektiv:

W00T SÅ FRÄSCHT OCH SNABBT OCH MILJONER LÅTAR KÖPKÖPKÖP

Eller ännu hellre, låt bli. Hela dealen med Spotify är att tjänsten ska lösa problem och göra saker enkla för användaren. Och det är klart att om man inte klarar av att sköta torrentkonton, då har man reella problem. Men för mig känns hela Spotifydealen som en lösning på ett problem jag inte har. All önskad musik i perfekt kvalitet och omedelbart tillgänglig? Det är gamla nyheter och för övrigt inget som Spotify erbjuder.

Noterbart är att de flesta som nu hyllar Spotify ger intryck av att vara folk som har osynliga högtalare inbyggda i väggarna i sina ikeanska marmorkök, tycker att Apple gör fräscht designade prylar och ser den här nya tjänsten som en fantastisk möjlighet att kunna lyssna på Kent och Depeche närsomhelst med ett smidigt klick.

Spotify är ohyggligt långt ifrån att ha all önskad musik. ”Miljontals låtar” talas det om i pressmeddelanden och det stämmer säkert. Men vilken nytta gör miljontals låtar om det inte är de låtarna jag vill ha? En snabbkoll på några av mina senast nedladdade skivor, nya och äldre, gav det här resultatet:

Giovanca ”Subway silence” - fanns inte
Mac Dre ”Young black brotha” - fanns inte
Lifesavas ”Spirit in stone” - fanns inte
Lalah Hathaway ”Self portrait” - fanns!
T.I. ”Paper trail” - fanns inte
Devin the Dude ”Landing gear” - fanns inte
MC Eiht ”Veteran’s day” - fanns inte
Keith Hudson ”Pick a dub” - fanns inte
Keith Sweat ”Make it last forever” - fanns inte
Main Source ”Fuck what you think” - fanns inte

Man får väl vara glad för Lalah Hathaway. Jag har sökt betydligt mer men resultaten ger ungefär samma bild. Om man vill ha musik som inte är topplistehits är chansen kanske en på fem att Spotify har den. Ska man vara nöjd med att det trots allt finns ”miljontals låtar” kan man lika gärna lyssna på P3, eftersom SR säkert också har miljontals låtar jag aldrig vill höra i sitt grammofonarkiv.

Spotify skulle säkert besvara det klagomålet med att det kommer mer obskyra grejer längre fram och det får man väl hoppas. Men användarinsamlat kommer rimligtvis alltid att innebära ett större utbud än när en ensam leverantör ska göra dealar med skivbolag.

Och slutligen är det ju den där detaljen med reklam-eller-betala: personligen föredrar jag ingetdera, men det är antagligen mest för att jag är ett framstegsfientligt kräk.

Pengar rullar inte in som de ska, det går inte bra nu
Herrljunga cider i mitt glas, det går inte bra nu

På tal om DI.se så har de en skoj funktion med sin ”Jobbradio” på sajten. Radion är förmodligen tänkt som lite avkoppling för stressade börsmäklare (även om sajtens huvudsakliga målgrupp är hemmatrejdande förtidspensionärer). Därför var det fint att se att de, just när jag surfade förbi denna svarta finansdag, spelade Eminems ”Bitch please II” – ni minns, låten som fick folk att klaga över homofobi eftersom den innehåller raden ”suck my fuckin dick you faggot”.

Jag klickade mig vidare och såg att DI förutom radion även har en så kallad Jukebox där läsarna själva får önska låtar. Någonstans där försvann mitt goda humör.
Senast spelade: Scorpions, Wind Of Change
Spelas nu: Enigma, Return To Innocence

Slutsats: Om DI:s redaktörer får välja soundtracket har vi chansen att rida ut finanskrisen. Om folket får bestämma går det som vanligt åt helvete.

Innan man vet ordet av har ännu ett kvartal passerat i den cellgiftsbehandling som kallas livet, och vad har de här månaderna givit oss? Pengar, ära, lapdances i en dyr hyrbil? Nope. Inte ens en oglammig könssjukdom.

Sista veckorna har KA-frekvensen varit chocklåg och det kan jag tyvärr inte skylla på något annat än min egen accelererande lättja. Ibland när jag varit hemma har jag tänkt att jag skulle skriva något, men inte ens orkat sitta upp vid skrivbordet. Då har jag kanske i stället lagt mig i sängen med laptopen på magen och tänkt att det skulle gå bättre. Men resultatet har då i stället blivit att jag somnat.

Signaturen Nick Shay klagade alldeles nyss på det här och skrev att KA nu på sin höjd består av länkar till läckt gatumusik. Det är förstås korrekt i sak, men också en obegriplig iakttagelse: ”på sin höjd”? Fast det är klart, om Nick Shay inte då och då gjorde sina energiska jämfotahopp ner i fel tunna skulle han inte vara den Nick vi känner och lärt oss älska.

Dags då att rangordna kvartalets winnars.

1. Wale, Young Chris, Freeway & Beanie Sigel: ”Cypher”
Det har kommit mycket snask de senaste månaderna, och mycket av det har varit catchy rap’n'b. Den här låten är dock så långt från catchy rap’n'b man kan komma. Wale ville väl visa att han inte enbart är en snäll hipsterrappare och åkte därför till Philly för att göra en låt ihop med State Prop-killarna. Resultatet är toppen: Freeway och Beans är stenhårda som vanligt, Wale står upp utan problem och Young Chris, som är den klart mest underskattade i samlingen, briljerar. Ingen hit, inga listplaceringar, inga tjejer som sjunger hooken (som inte finns). Bara självhävdelse i ett testosterondoftande mantrain, och utslunganden av extremt välformulerade hotelser till ett dunderbeat (som lustigt nog är tillverkat av r&b-producenterna Dre & Vidal).

2. A.B.N.: ”Rain”
3. Theo: ”Sweetest language”
4. The Game: ”Let us live”
5. T.I.: ”I’m illy”

6. Z-Ro: ”25 lighters”
7. Raphael Saadiq: ”Sometimes”
8. E-40 feat. Gucci Mane & Bun B: ”The recipe”
9. Reks: ”Grey hairs”
10. Devin the Dude: ”In my draws”

11. David Banner: ”B.A.N. (The love song)”
12. Cory Gunz: ”Armed”
13. Freeway: ”How I feel”
14. Young Jeezy: ”Hustlaz ambition”
15. Cam’ron: ”Bottom of the pussy hole”

Alla 15 låtarna ligger i en rar:ad mapp här (95 MB).

Jag var lite långsammare än beräknat, men nu är i alla fall T.I.:s Paper trail avhandlad här.

Efter dagens skolskjutning i Kauhajoki, där Matti Saari sköt ihjäl nio andra elever, kommer förstås de diskussioner som alltid dyker upp efter varje sådan händelse. Hur blir ungdomarna så onda? Behövs det hårdare vapenlagar? Och på diverse imageboards diskuterar sociopaterna just nu händelsen, precis lika förutsägbart, ur ett annat perspektiv: varför blev det bara nio, och hur tänkte han när han skred till verket med en .22:a?

Själv slås jag mest av hur bisarrt medietränade skolskyttarna är. Cho Seung-Hui, som låg bakom massakern på Virginia Tech, tillverkade ett mediapaket med filmer, bilder och manifest innan dådet. Pekka-Eric Auvinen gjorde också ett mediapaket innan attentatet mot skolan i Jokela, och redan nu sprids det mediakit som Matti Saari sammanställde innan sitt dåd.

Paketet består av ett antal bilder och några videoklipp där Matti går omkring på en skjutbana och skjuter med sin pistol. Trots sin ålder är han redan tunnhårig och har håret slickat bakåt. I kombination med den svarta läderjackan får det honom att se ut som en karaktär ur någon Kaurismäki-film.

Som manifest betraktat är det väldigt innehållslöst men det är ändå tydligt att tiden för slumpartade och obegripliga skolskjutningar är förbi. På 00-talet samlar man inte bara på sig vapen och går bärsärk, man fixar ett praktiskt mediakit först. Även om ämnet är obehagligt är det svårt att inte fundera över framtiden. Releasefest med goodiebagutdelning kvällen innan?

Nu när man sitter och väntar på att What ska komma igång med freeleechen noterar jag att debatten om Annah-krönikan rullar vidare. Citys alltid lika obehagliga och moralistiska chefredaktör Mikael Nestius försöker blanda bort korten och uppmanar folk att i stället tänka på de oskyldiga små barnen i vårt land, som han brukar göra. Det är ju hans shtick. På Stan-Axel och Rodeo-Johan argumenterar och jag lutar mig tillbaka, i hopp om att de får in åtminstone ett par uppercuts.

I stället tänkte jag passa på att hetsa på hypen lite vad gäller T.I.:s Paper trail. Den riktiga versionen läckte som bekant härom dagen och eftersom Tip är en av de relativt få rappare jag har ett närmast Stan-liknande förhållande till har jag såklart haft skivan på repeat senaste dygnet.

Räknar med att skriva en sedvanligt chocklång text om den relativt snart, men ett första intryck är i alla fall att de låtar man inte redan har hört (det vill säga ungefär hälften) är av blandad kvalitet. De bästa är å andra sidan desto mer bra. Och inledningen på albumet, de tre första låtarna: holy fucking smoke.

Det är många som reagerat mot Annah Björks redan berömda musikkrönika i City och, helt korrekt, kallat henne en idiot. Så jag tänkte passa på och försöka lyfta blicken, trots att jag tillbringat de senaste dagarna i ett Sargassohav av snor och Alvedon, och se händelsen lite snett uppifrån.

Man kan se krönikan på två olika sätt: antingen som en rasistisk krönika, och rasism är ju tidlöst så ur det perspektivet är det mest förvånande att den tillåts gå i tryck. Eller så kan man se den som ett försök att få in ett par tjyvsmällar mot en musikgenre som på något sätt upplevs som hotfull, och om det är det som ligger bakom blir hela grejen faktiskt ännu mer förvånande.

Den typen av moralisk mediebacklash brukar annars nästan uteslutande drabba företeelser som är relativt nya och som ökar snabbt i popularitet. På 80-talet fick folk i olika tidningar ofta och gärna beklaga sig över hur det inte var riktig musik att prata över trummaskinrytmer, och under samma decennium grät Siwert Öholm som bekant ut om heavy metal i Svar Direkt. Nya företeelser som korrumperade de ungas sinnen, won’t somebody please think of the children.

Nu i dag vet jag inte riktigt om det finns någon musikgenre som är tillräckligt ny, oprövad och samtidigt populär för att få agera allmän spottkopp. Emo? Nej, eftersom det bara är en halvfärsk etikett på gammal musik. J-Pop? Harmlöst. Ska folk göras upprörda numera är det knappast alls musik som gäller, vilket nog är symptomatiskt då musikens roll som identifikationsskapare och uppviglare rimligen har minskat. Dataspel fungerade ett tag som hatobjekt, men där tog DN Kultur raskt sitt ansvar och upphöjde gaming till highbrowkonst – numera vågar ingen ifrågasätta spel. Så vad återstår? Om medier ska piskas upp i rage 2008 är det förmodligen kulturföreteelser som imageboards eller happy slapping som gäller.

Popmusik av olika slag är nuförtiden det mest folkliga som finns. Bögdiscon är basen för en närmast religiös högtid under senvintern och våren, technon är en respekterad exportvara och metallen har (trots att den numera i regel är betydligt mer aggro än den var 1985) blivit hyperfolklig.

Efter ett par decenniers inskolningstid, och en på senare tid lätt dalande popularitet, trodde jag faktiskt att hiphopen numera också var där, erkänt folklig och betraktad som harmlöst tidsfördriv för nostalgiska 30-åringar.

Just därför kom Annah Björk-krönikan mest av allt som en sån överraskning. Finns det alltså fortfarande folk som tycker att rap känns som ett hotfullt fenomen? Som tycker att det hörs för mycket hiphop på radion? Som ännu tror att musik har makt att förvrida unga sinnen? Hela det synsättet känns som en tripp i en De Lorean.

Sammanfattningsvis finns det alltså två möjligheter här: Antingen har Annah Björk råkat publicera en gammal Okejinsändare som hon skrev i ren ilska redan 1986, när Run DMC passerat Samantha Fox på Trackslistan. Eller så tog hon ett färskt inlägg hon postat på Info 14 och bytte ut ordet ”kulturberikare” mot ”hiphopartister”.