Denna fula blogg går i graven. Välkommen till min nya. Jag gör den snyggare under tiden, men står inte längre ut med denna så gå hit i stället.

Det pågår stor komik just nu i frågan om Piratpartiet. En löpande uppdatering visas hela tiden mellan Mikeal Nilsson och Alexander Bard.

Undertecknad har skrattat åt detta några timmar och det blir bara roligare och roligare. Det är bisarrt att Bard i förhållande till Folkpartiet faktiskt är ganska liberal annars och att jag tidigare har haft stort förtroende för honom.

Men Bard argumenterar så oinsatt att det är direkt komiskt. Så gå dit och läs. Och glöm inte att updatera. Ofta.

Det är med sjukt blandade känslor jag läser inlägget hos Hanna Fridén idag. Jag ryser och gråter och snörvlar om vartannat. Känner igen en del från mig själv, men ännu fler från människor omkring mig och som jag mött i livet.

Alla empatiska kommentarer har hon redan fått, så jag väljer att fokusera på ett av de små spåren. Det som ger förklaringen till "varför hon är som hon är".

I slutet av hennes inlägg kommer hennes förklaring. Hon har Asperger. Vem är förvånad? Tja, ingen som kan något om det borde vara särdeles paff. Inte blir jag heller paff över hennes erfarenheter. Jag har sett det förut. För många gånger.

Jag har Aspergers Syndrom. Diagnostiserat vid tretton. Av den enda läkare i Sverige som kunde ställa en Aspergerdiagnos, så det var innan alla blev slentriandiagnostiserade med det här. Det var en riktig.

Min kompletta diagnos var visserligen Asperger, ångestframkallad schizofreni samt lite lätt psykopat (också det ångestframkallat, varken psykopatbiten eller biten om schizofreni finns kvar idag, tack och lov).

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. Alltid behöva gå på tung medicinering. Alltid vara sjukskriven. Jag skulle aldrig kunna ha en kärleksrelation. Aldrig kunna skaffa familj. Aldrig ha riktiga vänner. Mitt liv blev utdömd som ett failure när jag var 13.

De sa att det fanns ett hopp, sjukt nog. De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv - nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter. Och det är fel! Jag vet att jag är verklig, jag vet att jag har mina känslor, jag skulle inte gråta om jag inte hade dem, jag skulle inte vilja göra folk glada och hjälpa om jag inte hade dem. Jag är en riktig människa. Jag är inte en robot som imiterar människorna runt om, även om det här faktiskt är det som lärt mig att kunna umgås och prata och leva ett liv.

Den här bilden stämmer för så många av oss som får diagnos. Och den är så fruktansvärt osann. De allra flesta aspies och autister jag träffar har vänner, har förhållanden och en jäkla massa känslor. Vi fungerar bara annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Vi är inte defekta, eller felaktiga eller måndagsexemplar. Tvärtom har vi inte sällan spetskompetens som andra saknar.

Men eftersom vi inte får chansen att lära känna oss själva sådana vi är, utan som sämre kopior av "vanliga människor" är det just vad vi många av oss har förvandlats till. Sämre kopior av vanliga människor.

Människor som på alla sätt försöker smälta in, som på alla sätt försöker att vara som alla andra för att det inte ska märkas hur usla vi är.

Nej, vi föds inte deprimerade, vi föds inte defekta. Vi föds inte med lägre empati. Inte utan känslor. Vi föds bara annorlunda. Inte sämre. Annorlunda, inte sämre. Vi föds heller inte bättre. Annorlunda. Annorlunda.

Det jag ser när jag läser Hannas blogg är en som gått i väggen. Gått i väggen av självhat, självdestruktivitet och press. Som pressat sig själv till det yttersta, bara för att inte vara den där som diagnosen sagt att man är. För att inte vara den där värdelösa människan utan känslor som folk tror att man är. För att det inte ska märkas att man är sämre.

Jag mår alltid lika dåligt när unga autistiska människor säger att de inte kan nåt, att de är värdelösa och inte duger något till. Och jag mår lika dåligt när någon stolt visar upp en ung människa och säger "se här, hon/han överkommer sina funktionshinder, vad fantastisk hon/han är".

Och jag sitter med mina 35 och och tänker "vänta bara...". Jag vet att risken är att man gör folk en björntjänst. För det funkar att pressa sig över sin förmåga ett tag. Ett år, fem år, tio år, tjugo år. Och det funkar kanske på ett område. Kanske kan man få en framgångsrik karriär på bekostnaden att man inte kan ha vänner eller att man glömmer att äta. Kanske klarar man ett jobb, men det ser för jävligt ut hemma. Kanske har man ett fantisktiskt välordnat hem men klarar inte av ett jobb. Kanske har man en fantastisk relation men klarar inte av att ha ett jobb.

I jakten på att vara som alla andra går förhållanden i kras, studier misslyckas, jobb krånglar. I jakten på att vara som alla andra lämnas vänner på löpande band och det självskadas i det tysta, när ingen ser. Självföraktet och självhatet frodas.

Jag har sett det så många gånger. Jag har hört allt folk har att säga. Ja, jag har blivit blasé. Hannas story är inte min story, men jag lever i samma värld. Jag känner igen den från så sjukt många människor i min omgivning. Jag känner igen retoriken, hur man ser på sig själv, hur man ser på sin omgivning. Jag känner igen övergreppen, självskadandet och självmordsförsöken.

Själv har jag haft en så sjukt stor tur att inte råka mera illa ut än jag gjort. Att ha fått en stabil grund att stå på från början. Och att så fort jag har fått diagnos hittat elmindreda som fick in mig på aktivism från scratch.

Jag har sluppit få den negativa propagandan som min diagnos för med sig och jag har sluppit att ramla över i diket till diagnosnarcissism. Jag har landat i den jag är och jag kämpar inte emot det. Och i många många sammanhang har jag också upptäckt att jag är som de flesta andra.

För tänka sig. Även en autist är en människa.

Ansikten och kroppar då och nu. Idag ska man vara lyft, inget babyfett i ansiktet eller på kroppen. Meryl Streep är 59 år. Agneta Fältskog är född bara ett år senare. Men det är trettio år mellan de båda videorna. Olika ideal minst sagt.

I en tid när övervakningsivern river ner vad som finns kvar av demokratin och när vansinnet står som spön i backen kommer vi ut ur våra digitala garderober.

Jag fildelar inte särskilt mycket. Jag är inte särskilt ung. Men jag bryr mig om demokrati! Därför är jag pirat.

Kappa H&M; Trend 1198 kronor (har jag för mig)

Jag bara ramlade över henne och jag vill aldrig skiljas från henne. Hon sitter tajt, tajt tajt. Men det är precis som det ska, om man inspirerats av romantiken och empiren. Nej, då kan det inte bli mera perfekt än så här.

En av de största myterna när det kommer till fildelning måste vara den om kreatörers "förlorade inkomster". Den diskuteras bland annat i klippet här.

Jag blir gravt provocerad varje gång någon påstår något sådant.

För nej. Bara för att någon laddar ner en film betyder det inte att han skulle betala 100 kronor för att se den på bio eller köpa den på dvd. Säg att någon ser på två - tre filmer i veckan som han eller hon laddar ner. Nej han eller hon skulle inte köpa alla dessa filmer för närmre 500 spänn totalt, det säger sig självt.

Det material man laddar ner är oftast det som man inte är beredd att betala för. Just så: det är det material man inte är beredd att betala för. Det betyder att om man inte skulle ladda ner det skulle man alltså ändå inte betala för det.

Nu är det dock så att man inte sällan upptäcker en ny artist via fildelning och kanske går på konsert. Eller man ser en kul film man laddat ner och upptäcker att wow, den här skulle jag vilja se på bio. Saker man bryr sig om vill man ha, saker man struntar i är ändå inte viktiga.

Vad som är viktigt är att informera om vilka argument upphovsrättsindustrin bygger sina lögner på, vilken substans det faktiskt har. För i första änden kan det låta helt rimligt att kreatörer förlorar pengar. Man måste vända på det för att begripa att så inte är fallet.

Så nästa gång du provoceras så oerhört av att någon laddar ner en film: fundera över om den verkligen hade varit värd att se på bio eller köpa på DVD. Kanske är det helt enkelt en skitfilm, en sådan som går mellan 01:00 och 03:00 på natten på femman och som ingen bryr sig om. En sådan typisk dussinfilm. En film du ser bara för att den är gratis, men aldrig skulle drömma om att betala för. Och jag förstår att det provocerar svinrika gigantiska företag att kunderna tycker att det de gör är skit. Men kan de inte erbjuda bättre saker, saker som vi är beredda att betala för, så får de faktiskt skylla sig själva. Man kan inte veta innan man gjort en film om den kommer att sälja eller ej. Tough luck och välkommen till verkligheten. Jag har hört att det kallas marknadsekonimi!

... det här är så jävla roligt så alla måste få chansen att se det.

Jag lever mitt liv mitt emellan två världar. Dels ett liv bland typiska nördar och dels ett liv bland typiska brudar. Och sällan mötas de två. Opassande skriver ett inlägg om det här idag och det är inte utan att man känner igen sig.

Man skulle kunna tänka att jag som autist ska vara mera udda än nördarna. Bilden av en autist är ju inte sällan den av en nörd.

Men så är inte fallet. Jag lever snarare precis i mittfåran, i en fåra där man förstår båda lägren, men inte riktigt förstår någon. Där man faktiskt inte passar in någonstans. Fast så är förvisso hela mitt liv. Jag lever mitt emellan allting.

Mitt emellan att försvara folk som bränner garage och folk som får garagen brända. Mitt emellan att försvara strejkledare och folk som sköter SL. Mitt emellan folk som hatar religion och vänner som är präster eller aktiva i frikyrkan. Mitt emellan mamma som varit psykchef och vänner som hatar psykiatrin. Mitt emellan funktionshindrade och "vanliga". Mitt emellan de som knullar runt och de som inte skulle drömma om att inleda en relation i sänghalmen. Mitt emellan de som sysslar med BDSM och de som tycker att BDSM är sjukt. Mitt emellan nykterister och drogliberaler. Mitt emellan homosexuella och folk som tycker homosexualitet är sjukt. Mellan radikalfeminister och libertarianer.

Livet består av att tolka, översätta och försvara och förklara. Hela tiden. För jag gillar alla och tycker nästan aldrig illa om någon. Jag hör till ingenstans själv, men kämpar för allas rätt att få vara som de vill och vill så gärna att mina världar ska mötas. De möts ju i mig, så det borde gå?

Jag känner ingen med erfarenhet av så många olika sorters människor som jag själv, för ingen annan lever lika mycket mitt emellan. Folk tenderar att välja sida. Själv har jag försökt och misslyckats. Jag lever mer - eller mindre konstant - med kognitiv dissonans. Alltid på mer än ett område.

Det har sagts att man inte kan leva så, att man förr eller senare alltid kommer att välja. Men ingen räknar nog med att kognitiv dissonans ska innebära att välja mellan sin familj eller sina vänner, eller att man ska välja bort vänner för andra vänner. Men för mig manifesteras den kognitiva dissonansen alltid av just människor.

Människorna ockuperar hus och människorna är politiker. Människorna knarkar och människorna tycker de är hundar. Människorna är präster och människorna föraktar religion. Människorna är nördar och människorna är "normala". Människorna är vanliga och människorna är ovanliga. Och båda sidorna är lika säkra på att jag ändå nog skulle må bättre utan den andra.

Med tanke på att alla dessutom kommer med sina förtroenden till mig blir jag ännu mer känslomässigt låst åt båda hållen. Men det är så här jag är. Det är så här jag valt att leva. Att låta den kognitiva dissonansen vara en del av min person och mitt liv. Att vara ständig tolk för motsatta sidan.

Egentligen är det inte så konstigt. Många autister och folk med ADHD skyr varandra som pesten för att de inte förstår varandra och för att de är så olika. I mig lever en dampie och en aspie sida vid sida. De tål inte varandra, men är samtidigt delar av samma person och lyckas på något märkligt vis att få ihop den ändå relativt stabila mix som utgör min person.

Om man lärt sig att leva med inre motsättningar är det kanske inte så konstigt att man även i verkligheten står ut med det mesta i människoväg?

Många bra kommentarer kom in, men jag och min meddomare Nostalchic enades ändå om att Cecilia hade den absolut bästa mest reflekterade kommentaren.

Här är inlägget och kommentaren:

Detta är min favoritoutfit. Plaggen och färgerna går bra ihop med varandra såväl som med årstiden. Mormorskängor hade jag ofta förr och jag gillar kombinationen kortare klänning/tjocka strumpor till det. Väskan är riktigt snygg, speciellt med guldspännet som pricken över i:et. Hade gärna haft en likadan. :)

Mejla din adress till kurvigheter snabela gmail.com så kommer mascaran på posten! Jag hoppas kunna skicka den redan i morgon.

Jodå, så ska visst FRA-lagen gå genom utan Folkpartiets tillägg.

Kommer kvinsen i fp från Sergels torg att bli sura och faktiskt göra slag i sitt löfte att rösta nej? One can only hope...

Nu är jag hemma igen. Tyvärr har min vän de bättre bilderna och jag som verkligen lagt ner tid på outfits hela helgen! Det känns nästan lite bittert. Men jag hoppas att hon mejlar dem till mig.

Jag har haft det underbart, en lisa för själen på alla sätt och vis. Må jag aldrig glömma mina underbara systrar, det var som att hitta hem igen! Att få träffas utan män och barn är värt mer än något annat i världen.

En liten bild på mig ska ni dock få. Här har jag kommit upp högst upp i Hotell Gotia. Jag är vansinnigt höjdrädd och det ni ser är knappast en pose.


Jag ska göra mitt bästa för att inte ramla ur hotellet inatt när jag ska sova. Och om jag trots allt kommer ramla ur så får jag tänka dit den magiska flygande sängen som man kan ramla i om man är höjdrädd och inte får stopp på fallen. Min expojkvän lärde mig det knepet när jag gång på gång ramlade ner från ett berg i Slovakien när jag skulle sova. Det fungerar. Det fungerar oerhört bra och jag får säkert anledning att använda det om jag inte lyckas somna direkt.

Det blev inte så många bilder. Flera finns förhoppningsvis hos Nostalchic någonstans. Men någon bild på oss alla tre fick vi inte till.



Jag provar här en kappa på Monki i storlek S. Kan alltså rekommenderas för kurviga att kolla in.

Utöver detta har jag hittat en närmast romantiska perioden inspirerad kappa på HM Trend. Den är på tok för liten eller alldeles lagom beroende på hur man ser det. Den måste sitta så tajt för att bli figursydd på mig så funkar inte den så funkar aldrig någon kappa i den modellen ändå. Men det känns som om man har en korsett på sig. Jättesvårt val. Den ser inte för liten ut, men sitter så man har svårt att andas. Men inte så man mår illa. Den sitter alltså som jag skulle vilja att en sådan kappa ska sitta. Frågan är om jag kommer stå ut med det eller ej. Förmodligen kommer jag göra det för figurvinsten med den är alldeles för enorm för att tacka nej.

Undertecknad är på väg till Göteborg för att träffa sina fantastiska Sex and the city-gäng. Mamma Mia singalong ska det bli i morgon och det blir nog en höjdare med dessa brudar.

Men först ska jag passa på att dejta Nostalchic och rybel! Gemensam outfit ska vi nog ordna åt er ska ni se. Solen skiner på vägen och jag har en härlig sommarklänning på mig.

elmindreda håller på att byta internetleverantör. Så troligen är det därför forumet ligger nere. Hon har lovat att fixa det senast i morgon.

Då jag har känsliga ögon vågade jag inte prova denna snygga mascara! Lottar i stället ut den.

Vilket tycker du är min snyggaste outfit och varför? Svara i en kommentar någonstans i bloggen. Bästa motivering vinner mascaran, som skickas hem till dig på posten.

Lycka till!

Edit: Tävlingen pågår veckan ut. Hade glömt sätta ett slutdatum på den.

Jag hoppas att det här kommer bli min nya blogg.

Vad är Ipred?

Ipred är en lag som ska ge skivbolagen större rättigheter att få ut våra IP-adresser än vad polisen har idag. Japp, så enkelt är det.

Idag fungerar det så att man måste misstänkas för brott för att våra internetleverantörer ska få lämna våra IP-adresser till polisen. Med IPRED händer något helt annat:

Då måste nämligen våra internetleverantörer lämna ut vår IP om ett skivbolag eller filmbolag misstänker att vi fildelar, alternativt planerar att kanske fildela. Lagen är luddigt formulerad och det är väldigt svårt att veta vad förberedelse för fildelning skullekunna vara.

När de får din IP-adress kommer sedan ett brev hem till dig på posten där det står. "Betala så här mycket pengar annars kommer vi skicka dig på rättegång och då får du betala ett tio gånger så stort belopp.

Till råga på allt är det inte fildelaren själv som ska få böteslappen, utan den som äger internetabonnemanget. Alltså kan föräldrar till exempel få betala sisådär 10 000 för att deras barn beter sig som alla andra i deras generation.

Själv skulle jag inte gå under utan fildelning. Jag skulle klara mig ganska bra. Visserligen skulle mitt kulturutbud bli vansinnigt begränsat och jag skulle inte upptäcka nya band att gå på konserter på, men utöver det skulle det gå utmärkt. Men vi snackar om något som halva Sveriges befolkning sysslar med.

Det handlar om vanliga människors integritet versus storföretagens vinstintresse. Och argumenten är gamla som gatan.



Dansbandsmusikerna kunde inte stoppa discomusiken. Skivbolagen kommer inte stoppa fildelningen. Men de kan ställa till med en jävla massa skit för halva Sveriges befolkning.

Privatkopiering måste helt enkelt legaliseras. Vill vi stoppa privat kopiering stoppar vi nämligen rätten till privat kommunikation.


Bloggat om Antipiratlagen Ipred1 nyligen: Opassande, Satmaran, Christian Engström, Rick Falkvinge, Jan Lindgren, Enligt Min Humla, Badlands Hyena, Christian Engström, ICMPECHO, Opassande, Anna Troberg, Martin Otyg, Jan Lindgren, Gerdaus skolblog, Rhodin, Blogg om programvara, Surgubben, Händelsehorisont, Rick Falkvinge, Opassande, Henrik Alexandersson, Farmor Gun, Sagor från livbåten, Jan Lindgren, Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Opassande, Disruptive, Rick Falkvinge, Urban Cat, Jan Lindgren, Mary X Jensen, Opassande, Andra Sidan, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Anna Troberg, Christian Engström, Staffan Danielsson, Lars Holmqvist, Rose-Mari Södergren, Rick Falkvinge, Opassande, Anna Troberg, Rick Falkvinge, Opassande, Piratbyrån, Rick Falkvinge, Opassande, Jens O., Sidvind, Staffan Danielsson, Andra Sidan, Christopher Kullenberg, Rejås Blog, Drottningsylt, Henrik Alexandersson, Jens O., Rasmus Fleischer, Urban Cat, Folkpartiet Eslöv, Jonatan Kindh, Annarkia, Illinoise, Beta Alfa, Argast Nu, Angie Roger, Tommy K Johansson, Martin Otyg, Rose-Mari Södergren, Charlotte Wiberg, Satmaran, Dick Bengtson, Insane Clowns, Tommy K Johansson, Nihao Kenny, Mikael Persson, Ung Vänster, Stenskott, Mikael von Knorring, Urban Cat, Anders Widén, Mackan Andersson, Johan Lindahl, Mary X Jensen, Marcin de Kaminski, Urban Cat, Rick Falkvinge, Nätkoll.se, Tommy K Johansson, Scaber Nestor, Rick Falkvinge, David Wienehall, Christopher Kullenberg, TANGO FÖR ENBENTA, Mattias Swing, Mikael Nilsson, Argast Nu, Wilhelm Svenselius, Peter Soilander, SVT Opinion, Farmor Gun, Mary X Jensen, Daniel Brahneborg, Insane Clowns, Rasmus Fleischer, Anna Troberg, Mattias, Daniel Brahneborg, Bitchslap Barbie, Karl Sigfrid, Mikael Persson, Christian Engström, Svensson, Mikael von Knorring, Urban Cat, Henrik Alexandersson, Satmaran, Daniel Scythe, David Wienehall, Mattias Bjärnemalm, Klibbnisse, Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Svensson, Bitchslap Barbie, Dumheterna, Jinge, Hans Engnell, Josef, Rasmus Fleischer. Bloggdata från knuff.se.

Gammelmedia om Piratjägarlagen, Antipiratlagen, Ipred1 nyligen: Dra tillbaka den nya piratjägarlagen (Newsdesk), Rösta på Piratpartiet! (Newsmill), Ett bubblande uppror bland bloggare (Aftonbladet)

i've been looking so long at these pictures of
you that i almost belive that they're real i've
been living so long with my pictures of you that
i almost believe that the pictures are all i can
feel

overklighet speglad genom ingen
olycklig ironisk slump
att spegeln också försvann
att allt hände samtidigt
intorkat salt i ansiktet
för att rädda andras liv

Denna underbara kappa har jag till salu i storlek 54. Tyget är rödbrunt, men i den är invävt flera andra nyanser, som ni ser ovan. Jag tycker den är vansinnigt vacker i färgställningen. Jag köpte den till min syster, men den var för stor så nu får någon annan chans på den i stället. Kappan är från Ulla Popken. Jag har lånat produktbilden för att visa hur den ska sitta. Har även modellat kappan på mig själv, mest för att visa de fantastiska färgerna.


Måtten liggande platt är som följer:
Ärm till ärm: 67 cm
Midja: 66 cm
Längd: 91 cm

Dessa mått ska alltså dubblas för att det ska bli korrekta mått.

Kom med bud till kurvigheter snabela gmail punkt com