» Publishers, Monetize your RSS feeds with FeedShow: More infos (Show/Hide Ads)
Bloggy har gjort det riktigt kul att titta på melodifestivalen. Det blir som en enda jättelik TV-soffa när alla dessa olika Bloggy-personligheter tittar och kommenterar gemensamt. Allt från chipssorter till deltagarnas kläder kommenteras lika flitigt. Precis som i de verkliga TV-sofforna.
Jag själv tillhör de där hopplösa nördarna som verkligen hejade på Caroline af Ugglas. Snälla snälla snälla har en fantastisk gammelsoulkänsla. Och en fantastisk text. Jag är verkligt glad att folkets röst placerade den tvåa. Jag gillar när Juryns spretiga åsikter ställs på ända så till den milda grad som nu ikväll.
Vinnarenlåten var minst sagt oväntad. Men det har väl alla vinnare i Eurovisionsfinalen varit de senaste åren. Jag gillart. Hoppas att SVT Play behåller den ett tag och att den snart kommer i Spotify också.
Men kvällens bästa låt var nog Moto Boy-versionen av Hero igen. Tänk att en lugnare inramning och ett mindre hysteriskt framförande kan göra så mycket:
Den 7:e och 8:e mars intar Wagner-kvinnorna Kulturhuset under ledning av Charlotte Engelkes, och Allis ska medverka i en helt nyskriven monolog av Marina Steinmo. Jag är stolt som en tupp.
Jag fick just den här vackra inbjudan till evenemanget i mailboxen:
Charlotte Engelkes bjuder in till fest när hon - för första gången sedan premiären på Dansen hus 2006 – spelar sin stora internationella succéföreställning Miss very Wagner i Stockholm. För att fira detta har hon bjudit in över 20 performance artister, musiker, skådespelare, dansare, fotografer, kostymdesigner m.m att bidra med sin bild av en verklig Wagnerkvinna.
Resultatet blir mycket personliga tolkningar och förhoppningsvis svar på frågorna: Vad är en valkyria idag? Vem är en stark hjältinna? Och hur låter en Wagnersopran egentligen?
De medverkande kommer från Stockholm, Berlin och Köpenhamn – från en 15-åring skådespelerska till en pensionerad Wagneroperasångerska.
Medverkande:
Anna Ardelius
Bo Arenander
Björn-Ole Blunck
Andreas Boonstra
Mats Bäcker
Charlotte Engelkes
Ivonne Fuchs
Jannike Grut
Guds söner och döttrar
Staffan Valdemar Holm
Stefan Johansson
Leif Jordansson
Berit Lindholm
Allis Lindqvist
Lotta Melin
Olle Ohlson
Sten Sandell
Svenska moderna operaensemblen-SMOK
Malou von Sivers
Marina Steinmo
M fl
Plats: Kulturhuset Stockholm, Hörsalen med Foajé
Program lördag 7 mars:
19.00 – 19.30 Charlotte Engelkes välkomnar gästerna i Bar Ragnarök
19.45–20.00 Marina Steinmo, dramatiker berättar om sitt arbete med Miss very Wagner”
20.00 – 21.10 Miss very Wagner – soloföreställning med Charlotte Engelkes
21.10 – 22.00 Bar Ragnarök serverar surkål, Moselvin och Isoldes kärleksdryck mm. I foajén performance, överraskningar, film och kuriosaförsäljning
22.00 – 23.00 Wagnerwomen-kavalkad med inbjudna artister
23.00 – 01.00 Festen fortsätter i Bar Ragnarök, med dans och ”Wagnersoprano wannabe corner”
Program söndag 8 mars – Internationella Kvinnodagen
14.00 – 14.30 Stefan Johansson berättar om kvinnorna i Wagners operavärld och sitt förhållande till dem.
14.30 – 15.30 Hjältinnedebatt med Malou von Sivers, medverkande Staffan Valdemar Holm m.fl.
16.00 – 17.10 Miss very Wagner – soloföreställning med Charlotte Engelkes
17.10 – 17.50 Bar Ragnarök serverar surkål, Moselvin och Isoldes kärleksdryck. I foajén performance, överraskningar, film och kuriosaförsäljning
17.50 – 19.00 Wagnerwomen-kavalkad med inbjudna artister
Biljetter 180/90 kr finns att köpa på Kulturhuset eller online här.
MISS VERY WAGNER
Efter premiären som ägde rum på Dansens Hus i Stockholm 2006 har Charlotte turnerat med Miss Very Wagner på bl a National Review of Live Art i Glasgow, Grand Théatre de Luxemburg, Radial system i Berlin, Euroscene i Wagners hemstad Leipzig, Dans och teaterfestivaler i Holland, Estland och Finland samt i Sverige en norrlandsturné.
“Värlens roligaste Wagner. Engelkes reflekterar kring kvinnoerfarenheter i gränslandet mellan anpassningsbarhet och frigörelse med en blandning av poetiskt allvar och skojfrisk påhittighet som tar andan ur en. Den här föreställningen kommer att bli legendarisk.” SvD, Bo Löfvendahl
“För att vara en föreställning om döende kvinnor är “Miss Very Wagner” en sanslöst rolig historia. Engelkes blir tydligen på sitt allra bästa och mest uppsluppna humör när hon har med den Stora Manliga Konsten att göra” DN, Martin Nyström
Kulturhuset Hörsalen
Lördag 7 mars 20.00
Söndag 8 mars 16.00
Miss very Wagner
Av och med Charlotte Engelkes
Text: Marina Steinmo, Charlotte Engelkes
Ljus: Karl Svensson
Musik: Willy Bopp, Richard Wagner
Ljudtekniker: Mats Lindberg
Scentekniker: Henrik Enar
En Astarte/Charlotte Engelkes Produktion Co-Produced av Sasha Waltz & Guests, Grand Theatre De Luxembourg och Dansens Hus Stockholm.
Charlotte Engelkes är koreograf, dansare och performanceartist som inspireras av och rör sig inom olika scenspråk som dans, sång, teater och stand-up.
Bland hennes egna föreställningar kan nämnas “Sweet”, “Miss Jekyll & Hyde”, “Fröken Julie - the Musical” och “Forellen and Me”. Signum för hennes egen scenkonst är ohämmad genreblandning, humor och överraskande slutsatser.
Charlotte Engelkes första soloproduktion, “Sweet”, har turnerat internationellt sedan 2000 och kommer ingå i Sweet - en supersockrad weekend på Kulturhuset helgen 18 - 19 april.
Namngivningen av den här bloggen har inte, som så många har trott, något som helst med några liberala ideal att göra. Tvärt om faktiskt. Valfritt syftar faktiskt inte så lite på valfrihet i meningen frihet från att behöva välja. Jag irriterar mig ofta på alla dessa onödiga val som hela tiden måste göras.
Det är inget jätteproblem för mig. Inte som i DN-artikeln om valångesten, även om jag förstår hennes vånda. Det eviga väljandet är mest ett störande moment i tillvaron som tar alldeles för mycket tid från viktigare saker.
Det slog mig idag att min nästintill helsvarta garderob nog troligen är ett utslag av min längtan efter valfrihet. När jag inte har några andra färger att välja på så slipper jag åtminstone den lilla beslutsångesten.
Som förälder väljer man inte bara dagis och skola utan också inrikting på barnens utbildning. Ska det vara montessori, valdorf, musik, matematik, språk eller kanske handbollsskola? Vi väljer teleoperatör, elbolag, försäkringsbolag, pensionssparande, bolåneinstitut, fast eller rörlig ränta, husläkare, primärvårdsmottagning, förlossningsklinik, akutmottagning, kabelteve, markburen digitalteve eller sattellit…
Under en lång period brukade jag undvika att välja telefonbolag genom att byta varje gång en säljare ringde. Det var otroligt förvirrande eftersom jag aldrig visste vilken telefonoperatör jag hade, men rätt kul. Jag är rätt säker på att telefonbolagen betalar sina telefonförsäljare (!) alldeles för mycket pengar, och på detta sätt tänkte jag att de kunde få straffa sig själva för oskicket att hela tiden ringa upp mig och tvinga mig att göra detta onödiga val.
När det gäller val av elbolag är jag för övrigt alltmer säker på att jag har valt fel. Energibolaget verkar vara ett av de sämsta alternativen. Typiskt. Jag valde fel…
Problemet är att jag att valångesten håller på och breder ut sig runtom oss. Ibland tror jag att de senaste årens inredningshysteri är ett utslag av detta. Åtminstone är floden av inredningsprogram i teve och inredningsmagasin i tidninghyllan det. Det är en självklarhet att varje detalj i hemmet ska vara noga utvalt… Och det är inget konstigt med det. Den som vill ägna sitt liv åt att välja ska naturligtvis få göra det. För den aktive är urvalet en välsignelse och valet en vällustig handling.
Det är dock tråkigt att den valrädde oftast prackas på de sämsta alternativen och jag kan ofta slås av tanken att det eviga påtvingde väljandet skymmer sikten för de viktigare valen i livet. Det är så himla mycket viktigare att rösta till EU-parlamentet än att välja telefonbolag. Ändå tror jag fler människor har valt elleverantör än vad det kommer avges röster i valet den 7:e juni i år.
Under den första dagen av The Pirate Bay-rättegången gjorde kammaråklagare Håkan Roswall först en rejält folkbildande insats när han höll en kurs i fildelning i bästa “så funkar det”-stil.
Sedan blev det mindre roligt när han påbörjade dragningen av bevisen i form av skärmdumpar som Ifpi tagit i sin jakt på fildelare. I Bloggy-gruppen #spectral var det många som luftade åsikten att åklagaren troligen gjorde sitt bästa för att tråka ihjäl rätten. Men det var många som hade hjärtligt roligt åt användandet av fildelningstermerna under rättegången.
Nya bevingade uttryck föddes, som ifpiss, ifpi har blivit cider och torrént och bittorréntteknik.
Imorgon ska han fortsätta att rabbla IP-adresser och förevisa skärmdumpar, men då över delade filmer och datorspel.
Rent allmänt kan man konstatera att varken åklagarsidan eller upphovsrättsindustrins advokater uppskattar att få detaljfrågor på sina dragningar. När Monique Wadsted ombads specifiera vilka bolag som skulle få vad av den fantasisumma som filmindustrin kräver var hon märkbart irriterad och när Håkan Roswall fick frågor om hur domänen Telia.com alltid kunde betraktas som svenska användare så hummades det rejält. Åtskilliga av skärmdumparna verkar heller inte visa den mest relevanta informationen och jag undrar om rätten över huvud taget förstår vad det är de blir förevisade. Troligen sitter de som vi och blir alltmer sugna på cider. Vi som bara lyssnar kan ju faktiskt dra oss en cider om vi vill, men risken är att den gör oss för sömniga.
Massor av tidningar har under dagen skrivit om TPB-rättegången. Ni hittar allihopa via Knuff.
Mest häpnadsväckande är egentligen spelet kring rättegången, där EU nu försöker köra över svenskt rättsväsende. Kanske inte jätteförvånande. Spelet kring rättegången är högt, och efter den första dagen är det inte många som tror att det är där den verkliga striden kommer att stå.
Special-sajten Spectrial har varit så hårt belastad under dagen att den verkar ha gått ner. Min egen mini-turistguide till TPB-rättegången lever, men det beror väl snarast på att den inte innehåller någon information ännu. Den kommer att väsa fram under dagarna som följer.
För övrigt tycker jag att det är fantastiskt att Anders Björck är så rakryggad att han avgår som en följd av FRA-lagen.
Ser nu att åtskilliga andra har lekt med ifpi-cidern:
Jag fullkomligt älskar bilden som sedan igår pryder ThePirateBay.org. Tom Cruise, Xenu och Monique Wadsted tillsammans i en mysig omfamning.
Om några minuter börjar presskonferensen inför TPB-rättegången. Tekniska Muséet har ställt upp med lokal där ingen annan av Stockholms kulturella institutioner ville ställa upp. (TM får en tidig TPB-server som tack för besväret.)
Presskonfoerensen går att följa live på: http://bambuser.com/channel/Spectrial
Idag är det stora Gå med i Piratpartiet-dagen. Det har märkts där ute på bloggarna må jag säga. Jag håller med Piratpartiet i väldigt många frågor. FRA och IPRED är väldigt bra exempel. Man kan kaalla mig en utomstående sympatisör.
Det är de andra frågorna som gör att jag inte är medlem: Arbetsmarknadspolitiken, A-kassan, miljöfrågorna, biståndsfrågorna och familjefrågorna…
Däremot glädjer det mig att se de ökande medlemssiffrorna för Piratpartiet den här dagen. Det har uppstått en ny sorts politisk medvetenhet och det tycker jag är helt fantastiskt. Heja!
Det är verkligen skönt att se att det nu börjar dyka upp artister som förstår att man inte kommer att få tillbaka 90-talet bara för att man inför nya övervakningslagar.
Idag är det Timo Räisänen och Jill Jonsson som säger ifrån i Svenska Dagbladet. Igår var det Timbuktu som på Newsmill sade emot 90-talskramarkollegorna från uppropet härom dagen. Återigen nämns Spotify som ett exempel på att man faktiskt inte behöver hålla på och böka med CD-skivor för att ge ut musik.
All heter åt dom! Det glädjer mig att det finns artister som inte vill att deras företrädare på skivbolagen ska ut och leka privatpoliser i jakten på artisternas fans, utan att det vore många gånger bättre om upphovsrättsindustrin började investera i framtidens plattform för distribution av musik, film och ljudböcker.
Det var många som reagerade på vilka det var som egentligen undertecknade gårdagens artistupprop i DN och i Aftonbladet. Det är rätt uppenbart att de nya artisterna, som inte hade sin storhetstid under 90-talet, är relativt tysta i debatten.
De nya artisterna, som Timbuktu, har en helt annan syn på hur man ska hantera fildelningen.
I morse såg jag (liksom Fredrik Wass) att Johan Rheborg hade skrivit bra om gårdagens upprop och även pekat på alternativ till IPRED på sin blogg. Inlägget dök upp i Google Reader, men finns tyvärr inte tillgängligt på Johan Rheborgs blogg. Det är synd. För han säger bra saker, och jag tänker ta mig friheten att återpublicera en faksimil på den delade RSS-feeden (upphovsrättsligt misstänker jag att detta skulle kunna bli en ren djungel att reda ut om någon skulle försöka sig på det, hoppas ingen gör det).
Inlägget är nu ompublicerat så jag skippar min facsimil.
Jag vet inte varför blogginlägget inte finns kvar på Johan Rheborgs blogg. Kanske är det inte så populärt för artister att peka på alternativ till IPRED? Hur som helst är det väldigt skönt att se att han inte sällar sig till bitterf*tt*rn* från 90-talet. Nästan lika gnällig som gårdagens upprop var den här artikeln på Svd Brännpunkt. Förlagen har problem att få lönsamhet i utgivningen av ljudböcker. Den i kombination med Johan Rheborgs aldrig publicerade bloggpost gav mig en verkligt god idé. Varför medverkar inte bokförlagen till att skapa ett Spotify för ljudböcker? Det är klart att det är svårt att sälja stora paket med plastbitar som vi i alla fall genast flyttar till datorn för att kunna lyssna bekvämt! Byt format för guds skull! Digitalisera på riktigt!
Jag läser debattartikeln där ett antal i vanliga fall relativt resonabla svenska skådespelare och ett antal musiker som ärligt talat passerat sin konstnärliga höjdpunkt har fåtts att skriva under ett gemenst upprop till stöd för privatpolislagen IFPI. Silly really.
Jag får på något vis intrycket av att såväl musikerna som skådespelarna som skrivit under ser tillbaka på svunna dagar. De skriver om 90-talet, det decennium då den digitala revolutionen genomfördes, och det svenska undret vällde fram över världen. Riktigt fånigt för det var under 90-talet som skiv- och filmindustrin kunde ha undvikit dagens polariserade situation genom att istället för att motarbeta den fulla digitaliseringen vara med i utvecklingen av den.
Då hade vi haft fler tjänster som Spotify idag. Tjänster där jag kan betala för den musik jag lyssnar på och inte behöver betala för produktion och transport av plastbitar.
Men de som undertecknat debattartikeln tillhör nog tyvärr den gamla världen. De har varit med om att bygga fast de strukturer som idag gör det så gott som omöjligt för filmindustrin att förstå att jag inte vill betala för att äga en plastbit, men gärna vill betala för att titta och/lyssna på innehållet på plastbiten.
För jag är inte medlem av piratpartiet. Jag gillar inte ens fildelning. Jag tycker fortfarande att det är för tidskrävande och omständigt för att vara värt besväret. Även om jag har insett att många kulturkonsumenter ute i landet, inte har något val.
Hur som helt så tror jag att flera av de som har undertecknat artikeln har gjort det utan att egentligen läsa igenom den. De kan inte vara så elitistiskt trångsynta som de framstår i den. Det är ju rent löjligt att påstå att fildelning skulle vara skadligt för alla kulturyttringar. Så löjligt att hela argumentationen faller totalt platt.
De som idag kommer att skriva de bästa svaren på debattartikeln kommer, politiskt sett, från olika politiska håll. Vi representerar även totalt olika smakriktningar vad gäller film och musik. Så gott som alla är verksamma som skribenter, musiker (javisst), politiker, grafiker, programskapare, webbplatsägare och så gott som alla använder fildelning och alternativa former av upphovsrätt som verktyg varje dag.
Nåväl. Reaktionerna har redan börjat komma in. Min egen initiala reaktion är att jag genast har tagit bort Per Gessles senaste låt från vårt Text & Musik-projekt. Detta innan Gessle börjar skicka hotfulla informationsbrev till lyssnarna. Silly really, men jag är ju inte heller mer än människa.
••• Missa inte
- Oscar Swartz om exemplarförsäljningens död
- Joi Ito om möjligheterna i att själv distribuera sina verk
- Liberalen Henrik Axelsson om hur äganderätten inte är relevant för diskussionen
och fånigheterna fortsätter i Aftonbladet:
Jag är väldigt mallig över min dotter Allis. Hon är bäst. Hon stavar lika illa som jag, men hon tänker och formulerar sig fanimig mycket klarare. Läs hennes blogg! Läs hennes senaste bloggpost om SOS Familj.
Hon har ju helt rätt. SOS Familj är faktiskt ett helt jäkla stört program.
OK. Det är kanske lite fånigt. Min vän Marina förstår t.ex. inte alls vad det ska vara bra för. Men det gör ingenting. Jag har laddat ner och installerat Obama-typsnittet. Det är hur kul som helst. Testa du också!
Tack till Gustav som tipsade om artikeln på MacFeber!
Change has come to America… De är ju fan bra på det där med att tala, de amerikanska politikerna. Och Barack Obama är helt sanslöst bra på det.
Grattis USA! Ert land - och världen - har alltid mått bättre under demokratiska presidenter.
Det här kommer att bli så bra.
Nu kommer jag få skäll av marknadsliberalerna. Men jag är faktiskt helt övertygad om att vi behöver fler hyresrätter till rimliga hyror i Sverige. Och jag är alldeles säker på att vi behöver Hyresgästföreningen för att försäkra oss om att få det. Jag har därför gått med i det virtuella demonstrationståget som Hyresgäsgföreningen anordnar.
Läs mer på hallapolitiker.se.
Resumé har också skrivit om kampanjen, liksom en mängd andra bloggare.
Det är smått underhållande att läsa SVD Brännpunkt där partisekreterarna inom alliansen förklarar hur det är “Nätet” som ska säkra alliansens seger i nästa val. Jodå - det kan man hoppas på, men man har väldigt lång väg kvar att gå. Jag har nästintill dödförklarat Moderat.se och dess chanser att ta hjälp av Google att hitta väljarna och en hastig inventering av de övriga partiernas sajter visar att det är precis lika illa ställt där.
Per Schlingmann, Anders Flanking, Erik Ullenhag och Lennart Sjögren sneglar mot USA och pratar om interaktivitet. Det vore spännande att först se några tecken på denna form av interaktivitet med webben, exempelvis genom att förmå de borgerliga riksdagsmännen att gå in och svara på frågorna om FRA-lagen på Riksdagssvar.se. Intresset för att interagera utanför den krympande, men redan frälsta gruppen verkar väldigt litet i dagslägen.
Att se över sajterna är förstås nästa steg. Flera av partiernas webbplatser var i bättre skick inför förra valet än vad de är i idag. Jag tror att jag vågar mig på en liten vadslagning till och med. Titta på de här fyra sidorna: Jan Björklund, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Är det dessa som ska vara era oficiella partiledarsidor på en interaktiv webbplats? Då har ni en hel del kvar att göra.
Jämför med dessa fyra sidor: Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund - De ett rent under av interaktivitet! Leve satiren!
Några andra bloggar som tänkt till om SVD Brännpunkt:
Mark Klamberg, Ett hjärta RÖTT, Neo Blog, Den hälsosamme ekonomisten, frykmans liberala blog, MÅRTENSSON, LasseB, projO’s blog, Basic personligt, MinaModerataKarameller.…
Vi har en regering med total övervakningsmani. En regering som lägger fram det ena repressiva lagförlaget efter det andra och dessutom är väldigt duktiga på att tysta sina interna kritiker. Hur mycket av det märks utanför den politiska bloggvärlden? Ingenting sedan regeringen totalt duperade medierna med sin FRA 2.0-bluff.
Media har tystnat i frågan - den finns inte längre efter att såväl tidningar som radio och teve från alla håll svalde regeringens omvändelse i FRA-frågan. Riksdagsledamöterna gör allt för att undvika att svara på rena faktafrågor om FRA-lagens nuvarnade utformning. Det enda som hände var ju att en ny instans blir den som får tillgång till all vår kommunikation och inte FRA som väl i och med detta går i graven. Men det är en offentlig hemlighet som inte kommuniceras av några andra än de mest flitiga bloggarna.
Kanske är det faktum att man svalde FRA 2.0-bluffen det som nu gör det så omöjligt att prata om andra repressiva övervakningslagar?
Idag försöker Börge Nilsson i tidningen Journalisten väcka liv i bloggdebatten kring ytterligare en lag som ska klubbas nu på onsdag. En lag som ger SÄPO ett carte blanche till avlyssning vid misstanke om politiska brott. Det är fint - vi hänger gärna på - även om det sker i elfte timmen. Men jag kan inte låta bli att hålla med Hax och Emma när de bägge frågar varför det är vi, de av många etablerade journalister så bespottade bloggare, som ska väckas i frågan. Borde inte SJF ha närmare in till redaktionerna? Och var är oppositionen och de frihetsälskande liberalerna inom alliansen den här gången? Varför är det bara vi bloggare som ju skriver på fritiden (i mitt fall just nu 01.12 efter en lång arbetsdag) som har glömt bort lagen?
Det är åt helvete för sent att just nu göra mer än att påpeka att regeringen kommer att ha infört så många övervakningslagar innan de är klara att Ung Vänsters geniala affisch kommer att få byta rubrik inför nästa val. Mitt förslag: Varför såg ni till att vi fick det som i Sovjet?
En hel hoper andra bloggare har ändå hängt på Journalistens provocerande artikel:
- Hax
- Mark Klamberg
- Alliansupproret
- Mårtensson
- Farmorgun i Norrtälje
- Mikael Persson
- Intensifier
- PiratJanne
- Opassande
- och några till
Men, är det någon som har sett en enda rad om detta i någon av de traditionella medierna?
[Uppdatering] En bloggare skrev faktiskt om detta redan i april och i juni. All heder åt Reagera Mera!
Jag kikar lite bakom kulisserna på BytStatsminister.nu och tar till en början alldeles fel i min tro att sajten driftas av MUF. Det har den gjort. Numera drivs den av en före detta moderat vän till mig - Simon Sundén. Det kan ju bli en smula spännande faktiskt. Jag minns pinsen i senaste valrörelsen - och vilka som övertog dem dem just efter valet…
Och så nu då…
Kom igen nu alla ni riksdagsledamöter som ännu inte svarat på frågorna som avslöjar hur mycket eller lite ni vet om FRA-lagen 2.0. För ni har väl satt er in i frågan?
Av de som har svarat har många, särskilt ur aliansen avböjt att medverka och några andra, som Eva Flyborg (fp) lämnat fullkomligt galna kommentarer. På vilket sätt kommer denna mätning om huruvida riksdagsledamöterna överhuvud taget begriper vad de röstar om för sent?
Här är listan från Riksdagssvar.se (förlåt att jag slappar och länkar in partiloggorna).
OK. Det är inte skitlätta frågor. Men vem har sagt att det ska vara lätt?
Emma berättar att man planerar ett påminnelsemail i dagarna. Om inte svarsfrekvensen går upp så får ni kvarsittning och anmärkning.
Moderaterna har en ny webbplats, som bland annat har fokus på moderata bloggare. Det är ett intressant grepp tills man upptäcker att det bara är centralt placerade politiker högt upp i partihierarkin som finns representerade. Jag saknar Mary i deras bloggsnurra.
Jag har just skrivit en längre recension av nya moderat.se ur sökmotorperspektiv på
http://www.lindqvist.com/b/nya-moderaternas-nya-moderat-se
Musiktjänsten Spotify gick live igår om någon har missat det. Det är fantastiskt på så många olika sätt att jag inte vet var jag ska börja ens.
Testa att abonnera med ett dagspass för 9 kronor så tror jag snabbt att du förstår vad jag menar. Nästan all tillgänglig musik finns där, det är blixtrande snabbt, du lyssnar direkt utan onödig nedladdning och du kan enkelt dela låtlistor med vänner och familj. Har du 90 kronor så köper du en månads access. Tycker du att det bara var lite sådär efter att månaden är till ända kan du stanna kvar som gratismedlem men får då stå ut med en och annan reklamjingel mellan låtarna. Tröttnar du på jinglarna är det bara att börja betala igen. Ettårsmedlemsskap kostar 990 kronor.
Jag är helt säker på att Spotify kommer att revolutionera musikbranschen. Det finns liksom ingen som helst anledning kvar till att man ska hålla på med en massa onödigt pillande med CD-skivor, iTunes-filer som man inte kan flytta hur man vill, låsta WMA-filer som inte funkar i alla spelare eller för all del fildelningsnätverk nu när Spotify finns. Allt annat är bara besvärligt!
Nu är frågan hur branschen kommer att reagera när Spotify blir jättepopulärt. Skivförsäljarna är väl redan så nere för räkning som de kan bli. Det är inte de få skivköpare som finns kvar som byter till Spotify. iTunes bör däremot känna sig hotat liksom butiker som CDON Download. Härom dagen köpte jag Joakim Bergs version av Olle Ljungström-låten Jag och min far för 9 kronor. Den ligger i mitt iTunes-bibliotek och jag har skickat den till hustrun och låst upp den hos henne. Den finns på våra iPods. Men sedan blev det inte mycket mer pang-pang för de 9 kronorna. Hela skivan kostar 90 kr hos iTunes - samma kostnad som en månad hos Spotify. Just Jocke Bergs version av låten finns inte på Spotify, men det gör 62 andra Ljungström-låtar. (Den senaste länken kan du öppna på om du installerat Spotify, den öppnar en sökning på alla låtar med eller av Olle Ljungström. Om du inte har Spotify ännu kan du lyssna här istället.)
När jag nyss betalade 90 kronor för en månad med Spotify fick jag obegränsad tillgång till detta enorma musikbibliotek från 6 av de allra största skivbolagen. Jag har ingen aning om hur affärsmodellerna ser ut för Spotify - det tror jag i själva verket att det är väldigt få som har. Men jag inser att de har betalat en stadig summa för att få skivbolagen att våga hoppa på tåget. Jag vet inte om skivbolagen riktigt insett hur bra det här är. Kanske ser de tjänsten som betalradio - kanske förstår de implikationerna när vi kopplar datorn till stereon och köper iPhone-appen som ger oss tillgång till ett av världens största musikbibliotek - direkt i fickan. Kanske har de redan sett allt detta och förstår att det här är framtiden.
Förutom möjligheten att ha Spotify i telefonen önskar jag mig nu en bok-Spotify. Det kan mycket väl vara en separat tjänst. Och jag tror att den skulle rädda utgivningen av ljudböcker. Jag har aldrig köpt en ljudbok - det blir bara för tok för bökigt med alla de där CD-skivorna som ligger och blir nerdammade överallt. Det vore otroligt mycket bättre att ha tillgång till böckerna kapitelvis strömmat till telefonen.
Jättemånga andra har skrivit om Spotify de senaste dagarna. Du hittar dem alla via Knuff.