Det har utbrutit en mycket märklig diskussion om huruvida Centerpartiet på ett trovärdigt sätt kan ifrågasätta Vänsterpartiets kommunistiska historia. Ola Larsmo skrev igår i DN Kultur att Centerpartiet borde sopa framför egen dörr; syftandes på partiets tveksamma ställningstagande i... ska vi kalla det rasfrågor?

Larsmo har självklart fått medhåll från annat håll, men även lite mothugg. För mig är Larsmos och de andras kritik helt och hållet oförståelig. Centerpartiet var i många avseenden dumma i huvudet på 30-talet; alltför många centerpartister landade snett i sin syn på de "främmande raselementen". Men: Centerpartiet var i många avseenden dumma i huvudet också på 70-talet; i min bokhylla står boken Var står Centern?, skriver ett antal unga centerpartister, i vilken de med emfas argumenterar för vikten av planekonomil. Kapitlet Planera samhället! inleds med följande mening: "Den socialdemokratiska politiken har i mångt och mycket lett till det oplanerade samhället" och därefter följer ett frontalangrepp på 70-talets socialdemokrater för att de inte har gått tillräckligt långt i planekonomisk riktning!

Centerpartiet har, som de flesta partier, alltså haft ett antal politiska dikeskörningar under sin livstid. Men, och det här är min poäng, det finns väl ingen som på fullaste allvar tror att dagens Centerparti inte har tagit avstånd från 30-talets raspolitik eller 70-talets planekonomiska experiment? Håll i minnet att Centerpartiet slogs mot övergångsregler för medborgarna i de nya medlemsstaterna i EU, var drivande i debatten om vård för papperslösa, var med och öppnade den dörr till arbetskraftsinvandring som sossarna för ett antal decennier sedan slängde i ansiktet på hundratusentals människor som ville komma hit och skaffa sig ett bättre liv och så vidare. Att vi inte är för planekonomi är väl heller ingen hemlighet...

Kontrasten till Vänsterpartiet är för mig synnerligen tydig. Jag har tidigare skrivit om hur dagens - ja, dagens! - vänsterpartister stödjer Kubas diktatur, tycker att kommunismen har "en stolt historia" och hellre väljer diktatur före demokrati. Ett antal av dagens SSU:are och medlemmar i Grön Ungdom saknar också en moralisk kompass i valet mellan demokrati och diktatur.

Detta är för mig skillnaden. Vänsterpartiets historia är en historia av hoppande från den ena diktatorns knä till den andre. Man har varit socialismens största slampor; en kortvarig men passionerad älskare som gladeligen blivit, ursäkta uttrycket, ass raped av allehanda totalitära regimer. Och de har inte lärt sig! Man har inte givit upp hoppet om socialismen. Ung Vänster kallar sig fortfarande marxister, efter mer än 100 års erfarenhet av vad den ideologin har fört med sig i form av lidande och fattigdom.

Alla partier har varit mer eller mindre idiotiska under åtminstone delar av sitt liv, men Vänsterpartiet är i en annan klass när det kommer till att inte lära av de egna misstagen. Därför, menar jag, är det helt legitimt att som centerpartist vara kritisk mot Vänsterpartiets fortsatta velande i valet mellan frihet och förtryck.

Jag har vare sig den intellektuella förmåga eller den tid som krävs för att på allvar ge mig in i "bör liberaler rösta på Miljöpartiet"-debatten. Men dagens artikel av Maria Wetterstrand på Newsmill är jävligt underlig. Hon skriver att det för henne är helt naturligt att socialliberaler bör tilltalas av MP. Två påståenden i artikelns inledning får mig att fundera kring vad Wetterstrand egentligen menar med epitetet socialliberal.

För det första skriver hon att socialliberalismen är "en sorts antites till det populistiska kortsiktiga perspektiv som allt mer präglar svensk politik." What?! I min värld består Sverige av åtminstone fem mer eller mindre socialliberala partier (vänstern och möjligen KD undantagna) som tillsammans har typ 90 procent av opinionen bakom sig. Om det är något som präglar svensk politik idag är det väl att den styrs av en samling lika beige som ointressanta socialliberaler.

För det andra skriver Wetterstrand att "socialliberalismen innebär en tanke om att politik ska utgå från principer. Tydliga sådana principer är individens rätt, frihet och självförverkligande." Ursäkta upprepningen, men: What?!

Är det något som kännetecknar en socialliberal är det väl att hon är helt jävla oförutsägbar och inte erkänner några principer utom att man som politiker gör klokt i att inte ha några åsikter förrän man stoppat upp fingret i skyn och känt vartåt det blåser? FP är det tydligaste exemplet: Ibland ska man vara hårda och ställa krav; språktest, ordning och reda samt ett större försvar är högprioriterat. Ibland ska man vara mjuka och snälla; fri invandring, gömmande av flyktingar och upprätthållandet av systembolagets monopol är ödesfrågor. Ibland vill man sälja ut Vattenfall, ibland vill man höja ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringen. Ibland tycker man att individen står i centrum, ibland har man tjocka genusglasögon på. Och så vidare...

Nu säger jag inte att det bara är Folkpartiet som är helt jävla galna, det är Centerpartiet (helt fri arbetsmarknad, men gärna lite subventioner till våra bondemedlemmar), Moderaterna (Apoteket kan vi vara utan, men Svenska Spel är en strategisk del av det svenska samhället) och Kristdemokraterna (vi är vanligt folks förespråkare, så länge inte vanligt folk har sex, super, slåss eller svär) också. Sossarna ska vi inte ens prata om... Men: Gemensamt för alla dessa feel-good-partier och deras strävan efter att kombinera individualism med statlig styrning på områden som man känner extra stark för - det vill säga deras strävan efter att vara goda socialliberaler - är att de är helt och hållet principlösa.

Redan ett stycke in i Wetterstrands artikel skulle man alltså kunna fråga sig om hon verkligen pratar om liberaler. En annan godbit är för övrigt följande:

"Jag är helt övertygad om att man på sikt uppnår mycket mer genom att använda sig av rättigheter än batonger." Vad betyder det? Allvarligt talat... Jag förstår inte...

Nog med gnällandet. Jag gillar många av Wetterstrands förslag på områden som rör entreprenörsskap, integration och så vidare. Eller... förslag är det ju inte, det är ju bara en massa fina ord om att entreprenörer är viktiga och invandring av godo. Ingenting sägs om vad man inom vänsterkartellen vill göra för att nå de fint formulerade framtidsvisionerna.

Och slutligen: Hur går alla dessa fina ord om individens rättigheter och formuleringarna om vikten av ett gott företagsklimat ihop med att man vill tvångsreglera fram kortare arbetstider, förbjuda räntor, straffbeskatta valutatransaktioner, subventionera socialiseringen av företag och så vidare? Kanske har Wetterstrand rätt; kanske är Miljöpartiet det bästa alternativet för alla de principlösa latteliberaler som inte vet vad de egentligen tycker och vars främsta politiska ledstjärna är att själva försöka framstå som riktigt snälla och hippa

PS.
Läs Ingerö om socialliberalismen.

... kan man ju undra hur ett liberalt parti kan få för sig att det samma sak att stjäla en vara eller tjänst som att köpa densamma. Det är nämligen den åsikt som den miljöpartistiske riksdagsledamoten Esabelle Dingizian ger uttryck för när hon skriver om att sexköp bör likställas med människohandel.

Att en person frivilligt säljer en tjänst - som t.ex. massage, sex eller städhjälp - till en annan person är alltså, i Dingizians värld, lika omoraliskt som att denne andre person förslavar den förste. Att i samförstånd ingå ett avtal är lika vidrigt som att en part med våld tvingar den andre att följa någon annans vilja en den egna.

Så mycket för individers rättigheter, frivillighet, liberalism och frånvaro av statligt förmynderi. Skål, ta mig fan!

Magnus Andersson utkommer inom kort med en bok där han dels berättar om ungdomars klimatarbete i olika delar världen och dels drar upp linjerna för en framtida klimatpolitik. Nu finns en teaser i form av första kapitlet som ljudbok att ladda ner. Mer info finns på Magnus blogg.

Hörde den här låten under min vistelse i land of the free. Förtjänar en plats bredvid Toby Keith i ipod:en!

Ungdomsförbundet till Sveriges största parti stoltserar på sin hemsida med att man busringer andra partier. Är det då extremt rolig och vass politisk satir som presteras? Är det några massiva avslöjanden som görs? Nej. Det är helt enkelt... busringningar utan något som helst innehåll.

Jävligt seriöst. Säger det måhända en del om SSU:s intellektuella kapacitet?

¨

Läs gärna Tomas Östros artikel på SvD Brännpunkt. Han slår fast att hans mål är att Sverige ska bli jättetoppen på alla sätt och vis. Han slår också fast att han inte har en aning om hur det ska gå till. De konkreta förslag som Östros och Socialdemokraterna lämnar är följande:

1) Bygg ut vuxenutbildningen.
2) Bygg ut högskolan.
3) Lägg mer pengar på forskning.

Läser man mellan raderna kan man se att Östros vill höja taket i a-kassan, så att t.ex. ingenjörer och andra grupper som, när de får del av Alliansens skattesänkningar, blir kallade höginkomsttagare av Östros, men som nu helt plötsligt har omdefinierats till att vara utblottade proletärer i behov av mer bidrag.

Visst är det kul att plugga - jag är själv student! - men hur får vi fler jobb av att öka andelen högskolestuderande än mer (från en redan skyhög nivå)? Och hur kommer det sig att den största forskningspropositionen någonsin lagts av en alliansregering, och inte av sossarna när de hade makten?

Mer pengar till de som inte arbetar och åtgärder för att gömma undan arbetslösa i olika utbildningsinsatser känns förvisso som klassisk socialdemokratisk politik, men vad talar för att den skulle fungera bättre nu än tidigare?

Jobben blir viktiga 2010. Men om vänsterkartellens förslag för hur lågkonjunkturen ska kontras liknar SSU:s blir det en lätt match för borgerligheten. Går man in på SSU:s hemsida och läser vad de skriver under rubriken "Arbete" får man veta att följande förslag är lösningen på alla våra problem:

1) "SSU kräver att ersättningen i Arbetslöshetskassan höjs till 90 procent och att arbetssökande ska få rätt till 25 dagars semester per år."
2) "SSU kräver att staten ska garantera att alla kommuner tillhandahåller feriearbeten (sommarjobb) med en rimlig lön till kommunens ungdomar."
3) "SSU vill inte tillbaka till ett samhälle med pigor och drängar. Därför kräver vi att statens skatterabatter för så kallade 'hushållsnära tjänster' avskaffas."

Jag är helt allvarlig! Detta är de tre förslag man skriver om, och således verkar mest stolt över. Mer pengar till den som inte jobbar, semester för de stackars arbetssökande som annars har så mycket att göra, konstgjorda subventionsjobb och högre skatter på tjänstesektorn.

Hur tänker man egentligen? Vilket av de här förslagen skapar ett enda litet riktigt jobb? (och låt oss inte ens gå in på hur många miljarder hela härligheten skulle kosta...)

Igår hade jag förmånen att få lyssna till Henrik Sjöholm, tidigare partistrateg på Centerpartiet, tala om det politiska landskapet inför valet 2010. Som bas i sin dragning använde Henrik den tvådimensionella politiska skala som numer är rätt välkänd, med en vågrät höger/vänster-skala och en lodrät auktoritär/frihetlig-skala. Sjöholms tes var att den traditionella höger/vänster-skalan har blivit allt mindre viktig; de största konflikterna löper nu längs den andra axeln, och rör oftare sociala frågor och/eller livsstilsfrågor.

Här uppstår ett problem för Alliansen, som själva uppfattar sig som frihetliga men som av väljarna riskerar att uppfattas som tämligen auktoritära. Väljarna bryr sig allt mindre om några enstaka procent i en skattesats, och allt mer om sociala frihetsfrågor (tänk integritet). Och i de nya konflikterna har Vänsterpartiet och Miljöpartiet i mångt och mycket positionerat sig mer åt det frihetliga håller än Alliansen (vilket i sin tur är anledningen till att Alliansen har svårt hos ungdomsväljare).

Jag tror inte att Henrik har fel i sin analys; den är med största sannolikhet korrekt ur ett PR-perspektiv. Men jag tror att väljarna har fel, rent filosofiskt, om man tror att det går att skilja på ekonomisk och social frihet. Det är samma feltänk som får människor att ibland skilja på ekonomisk och politisk frihet.

Jag kommer osökt att tänka på ett utdrag ur Ayn Rands Och världen skälvde. En av huvudkaraktärerna kritiserar kristendomens idé om arvsynd och livet som en kamp mellan kroppens syndiga begär och själens frälsning. Rand skriver:

”De [kristna] har lärt människan att hon är ett hopplöst missfoster sammansatt av två element, båda symboler för döden. En kropp utan själ är ett lik, en själ utan kropp är ett spöke – ändå är detta deras bild av människans natur”.

Alltså: Det går inte att skilja på det materiella och det själsliga. Människan har både en kropp och ett förnuft, och dessa går inte att skilja åt. Det går därför inte heller att skilja mellan materiellt och själsligt tvång: Det är samma våldsmonopol som tvingar av människor hälften av deras inkomst och som, tills helt nyligen, förbjöd människor av samma kön att gifta sig.

Det finns inte ekonomiskt tvång och socialt tvång; det finns bara tvång och frånvaro av tvång (inte binärt, utan självklart finns det en kontinuerlig skala mellan de två). Det är därför man, enligt mig, inte kan vara frihetligt vänster, i bemärkelsen vara för ekonomiskt tvång och samtidigt säga att man är frihetlig.

Självklart bör man som politiker förhålla sig till det opinionslandskap som faktiskt finns, men jag tycker gott att man kan kosta på sig att då och då bilda lite opinion för att övertyga människor om att social frihet faktiskt förutsätter ekonomisk frihet. Endast när man står på egna ben och slipper stå med mössan i hand har man möjlighet att på allvar utmana rådande normer och strukturer. Ett samhälle där medborgarna är beroende av den grå majoritetens gunst för sin överlevnad (genom omfattande och godtycklig omfördelning) är till sin natur statiskt, eftersom människor inte ges möjlighet att ifrågasätta den rådande ordningen. Avvikare ses som problem och störare av ordningen, och de straffas därefter.

Så om vänsterkartellen vinner nästa val på sin “låna till arbetslöshet”-politik, genom att väljarna uppfattar dem som mer frihetliga kommer jag att hävda att väljarnas kriterier må vara rätt, men att fel låt ändå vann.

Jag har egentligen inte bestämt mig för vad jag tycker om Göran Hägglunds verklighetens folk-projekt. Eller, jo… det har jag nog. Jag gillar det. Men jag vet inte riktigt varför.

Jag tror att det har att göra med att Hägglunds kritiker är så dåliga att jag automatsympatiserar (nytt ord?) med kristdemokraternas konservativa flört. För några dagar sedan lyssnade jag på ett program – oklart vilket – på P1, där bland annat verklighetens folk-debatten diskuterades. Alla i panelen var rörande överens om att Hägglund hade gått vilse i ett populistiskt träsk. ”Medelsvensson är en myt”, sa någon. ”Det finns ingen homogen majoritet; majoriteten består av många minoriteter”, sa en annan.

Vänta nu… Är inte det här precis samma människor som, så fort de får chansen, pratar om strukturellt förtryck mot minoriteter från majoriteten? Kritiserar man Hägglund genom att hävda att det inte finns homogena grupper i ett samhälle – en kritik som jag till viss del kan köpa – då måste man ju samtidigt förkasta feminismen och alla andra tankekonstruktioner som hävdar att det finns olika grupper som förtrycker andra.

Många vänstersympatisörer går ju ofta mycket längre än Hägglund i sina påståenden om hur homogena och koordinerade vissa grupper (i maktposition) är. ”Kapitalet” – en mycket disparat grupp människor av alla åldrar och etniciteter – sägs ju till exempel kunna koordinera sin verksamhet så till den milda grad att en viss nivå av arbetslöshet upprätthålls, så att arbetarnas makt hålls nere.

Motsätter man sig alla analyser som bygger på att det finns vissa gemensamma drag hos en grupp individer – vilket jag som sagt kan ha viss förståelse för – bör man alltså landa i en tämligen liberal slutsats om att staten ska behandla alla individer lika och inte särbehandla dem utifrån grupptillhörighet (t.ex. bör lagar om hets mot folkgrupp, hatbrott och vissa diskrimineringsgrunder tas bort).

Om en majoritet inte kan ha vissa gemensamma drag infinner sig också frågan varför vi har demokrati. Dagens system bygger ju på att en enkel majoritet bör få sin vilja igenom, men om majoriteten inte kan ha en gemensam viljeriktning bör vi väl ha ett system där alla reformförslag kräver att alla berörda individer godkänner dem?

Jag är skeptisk till grupptänkande, men tror ändå att Hägglund har rätt i att mycket av det som staten idag ägnar sig åt inte är sådant som det stora flertalet av dess finansiärer (läs skattebetalarna) egentligen vill ha ut av sina surt förvärvade slantar. Och om så är fallet har vi ett demokratiproblem: En liten grupp elitister har lagt beslag på en oproportionerligt stor del av andras pengar i syfte att ägna sig åt sådant som de andra medborgarna inte vill vara med och finansiera.

Det är värt en seriös diskussion, och jag är glad över att Hägglund tar den.

Då och då ploppar det upp tomtar som hävdar att nationalekonomin som ämne och/eller marknadsekonomin som system är rasistiskt, antifeministiskt eller på annat sätt jättehemskt. Jag har, fram tills helt nyligen, varit helt oförstående inför sådan kritik.

Men, när jag nu går igenom föreläsningsanteckningarna från den kurs i spelteori som jag ska tenta på onsdag börjar jag förstå vad de menar. Kolla in diagrammet nedan, som visar best reply-kurvor i ett enkelt spel där två spelare spelar mixed strategies.



Oh my god!

Det står nu helt klart att nationalekonomins prästerskap, via subtila symboler, försöker påverka de intet ont anande studenterna till att bli hårda rasister som bekämpar den socialistiska revolutionen. Släng dig i väggen Dan Brown!

Allians för Sverige har granskat oppositionens budgetar. Resultatet av vänsterns politik blir större arbetslöshet och sämtre offentliga finanser. Man lånar till arbetslöshet, helt enkelt.

Chefen har talat. Jag rekommenderar att centerpartister i Stockholms län lyssnar. Läs även Magnus och Johan.

Håller för närvarande på och flyttar, varför tillgången till internet är något begränsad. Detta får självklart viss effekt på bloggintensiteten, men jag hoppas vara back on track inom några dagar. Måste bara ta tillfället i akt och ge kudos till Borgs kommentar till vänsterkartellens tre skuggbudgetar. De "lånar till arbetslöshet" och trots att de är splittrade i de flesta frågor är "den gemensamma inriktningen mot höjda skatter ... tydlig".

PR-mässigt är greppet att ta motståndarens mantra ("regeringen lånar till skattesänkningar") och göra det till sitt eget vapen mycket bra; så bra att man undrar om inte Borg fått lite hjälp från Schlingman himself. Att man dessutom har på fötterna rent sakligt gör det ju inte sämre...

Go Borg!

... jag kan inte låta bli att roas över hur syndikalistiska ungdomsförbundet (suf) gör bort sig i Umeå. Hur kan professionella demonstranter inte ens lyckas hålla sin jävla banderoll åt rätt håll? Reinfeldts kommentar om att vi har yttrandefrihet i Sverige och att han därför inte har några större problem med suf:s agerande känns inte helt super; rätten att ostört hålla politiska möten är väl en förutsättning för demokratin? Och bara för att man får så betyder det ju inte att man bör vara ouppfostrad?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien presenterar idag sin slutrapport från projektet Vägval Energi, där man tittat på hur Sverige bör tackla klimatutmaningarna. Citat från tillhörande artikel på SvD Brännpunkt:

"Det mest kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen av växthusgaser är så kallade marknadskonforma styrmedel, som sätter marknadspris på utsläppen. Handel med utsläppsrätter och koldioxidskatter är exempel. Men för att detta ska fungera optimalt krävs en global marknad – och där är vi inte ännu. Marknadsingripande styrmedel, som subventioner, avgifter och styrande regelverk, kan vara effektiva på kort sikt, men ökar osäkerheten och snedvrider konkurrensen."

Återigen visar det sig alltså att de som utger sig för att kämpa för miljön genom att vilja införa köttskatter, kilometerskatter, subventioner till etanol och andra detaljregleringar egentligen inte vet vad de håller på med. Sverige bör verka för en global handel med utsläppsrätter, och införa en bred inhemsk kolidioxidskatt på de sektorer som inte omfattas av denna handel. Så mycket svårare än så behöver det inte vara!

är ganska intetsägande. Släng mindre mat och bruka naturen hållbart snarare än att bevara den orörd är fina uppmaningar, men de känns kanske inte som de mest relevanta miljö- och klimatfrågorna. DN:s övergripande syn på klimatarbete förtjänar dock ett citat:

"Om människor ska hushålla bättre med sina resurser borde miljöpolitiken före­gå med gott exempel. Devisen 'störst nytta per satsad krona' bör prägla alla offentliga satsningar och investeringar. Att lägga skattemedel på sådant som ser bra ut men ger låg miljöeffekt är ett slöseri, både med medborgarnas pengar och med miljön. ... Tyvärr har symbolpolitikens företrädare ett stort inflytande över statens miljöarbete."

Just så. En kostnadseffektiv klimatpolitik är det enda försvarsbara. Att våga finansiera utsläppsminskningar utomlands snarare än att pressa ned de förhållandevis små utsläpp som svensk industri står för ger mer "bang for the buck".

I mitt förra inlägg skrev jag om Per Ankersjö och den opinionsundersökning som visar att fler miljöpartistiska väljare är för Förbifart Stockholm än vad som är emot. Christian Valtersson och Tomas Melin kritiserar artikeln, opinionsundersökningen och Centerpartiet. Särskilt kul tycker jag att Valterssons kritik är:

"För det första är de ju intressant att de utgår från att vi skulle anpassa vår politik efter vad väljarna tycker, men man känner andra genom sig själv - de Gröna är inga populister." I min kommentar till opinionsundersökningen skrev jag att "självklart ska inte politiska beslut fattas utifrån dem [opinionsundersökningar]". Jämför detta med Valterssons egna referat av en annan opinionsundersökning:

"Svenskarna suktar efter den gröna skattepolitiken ... Endast 18% av svenskarna är överens med Reinfeldt och Borg om att inkomstskatterna ska fortsätta sänkas. Detta är... ett ganska rejält underkännande av regeringens ekonomiska prioriteringar."

Hmm... Vem är det som vill bygga sin politik på opinionsundersökningar?

Noteras bör att Ankersjö inte skrev "väljarna håller inte med er och därför har ni fel", det han skrev var "att Miljöpartiet inte går i takt med sina väljare". Opinionsundersökningen visar inte att (mp) har fel, bara att det verkar som att de egna väljarna i Stockholm, samt stockholmsopinionen i allmänhet, inte verkar hålla med dem.

Som jag tidigare sagt bör alla opinionsundersökningar tas med en (stor) nypa salt, men eftersom såväl Melin som Valtersson tidigare har intresserat sig för opinionsundersökningar när det gynnar dem, faller deras kritik tämligen platt.

Per Ankersjö skriver idag på SvD Brännpunkt om Förbifart Stockholm och att varannan miljöpartistisk väljare är för förbifarten, medan endast 27 procent är emot. Jag är ingen stor anhängare av opinionsundersökningar, och självklart ska inte politiska beslut fattas utifrån dem, men rent strategiskt verkar stödet till Förbifart Stockholm (i kombination med stora satsningar på spårtrafik) inte vara en så dum idé...