» Publishers, Monetize your RSS feeds with FeedShow: More infos (Show/Hide Ads)
Date: Tuesday, 20 Jan 2009 21:08
Den kommer ur mig så gott som färdig, texten. Från tanke till text. Jag förundras. Jag har inte inväntat inspiration,det är inte det. Jag har bara inte haft tid och ork att skriva. Det vanliga heltidsjobbet och livet runt omkring har varit nog.
Istället har jag tänkt. En dag fanns idén till strukturen där. Och så blev det successivt så att jag började tänka texten, istället för att skriva den. Och när jag överför den till text är den som jag vill!
Min text, mina ord, min berättelse.
Det är dags för mig att börja skriva igen.
Istället har jag tänkt. En dag fanns idén till strukturen där. Och så blev det successivt så att jag började tänka texten, istället för att skriva den. Och när jag överför den till text är den som jag vill!
Min text, mina ord, min berättelse.
Det är dags för mig att börja skriva igen.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Tuesday, 20 Jan 2009 21:03
Och tack alla andra läsare som då och då hör av sig och lämnar respons.
Så här skrev Sanna i ett kommentarsfält sent i höstas, upptäckte jag först nu
"...Sedan satt jag på ett kafé i två och en halv timme och läste ut hela boken. Fortfarande sitter och läser om de två sista sidorna, dem ger mig kraft till att starta upp mitt nya liv... Tusen tack"
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Sunday, 18 Jan 2009 09:55
Det är så lite man kan göra. Det är så mycket som behövs göras. Det är lätt att känna sig maktlös. Så hur skapar man hoppfullhet? Jag vet inte. Men man måste kämpa sig till det, erövra hoppfullheten om och om igen, med sinnet, med handlingarna, med förvissningen om att vi är många som vill se en annan värld.
Just nu tänker jag på bland annat:
Rädda Barnens arbete i Gaza
Rädda Barnens katastroffond
WWF:s arbete för att motverka slakt och utrotning av schimpanser och gorillor:
WWF:s arbete för isbjörnarna
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)" Tags: "Gaza"
Date: Saturday, 08 Nov 2008 00:43
Jag kan inte förklara, men det är som att få underhållning och livsvisdom samtidigt. Utan att det är ihopsmetat, men ändå hör det ihop. Det är berörande och rörande och humoristiskt och allvarligt och lekfullt och stora gester och eftertryck och en och annan viskning.
Eftertrycket; det är mycket som sägs med eftertryck.
I Heja världen show (just nu på Victoria) tar Bob Hansson och Kristoffer Jonzon ut svängarna så att finstämdhet och burleskhet på något sätt blir lika naturliga delar av showen.
Jag gillar när någonting får vara allting samtidigt. Omedelbart. Eftertänksamt. Humoristiskt. Känslosamt. Allvarligt. Tramsigt. Djupt.
Och allt är också liksom djupt personligt och mänskligt allmängiltigt samtidigt. Det är snyggt.
Eftertrycket; det är mycket som sägs med eftertryck.
I Heja världen show (just nu på Victoria) tar Bob Hansson och Kristoffer Jonzon ut svängarna så att finstämdhet och burleskhet på något sätt blir lika naturliga delar av showen.
Jag gillar när någonting får vara allting samtidigt. Omedelbart. Eftertänksamt. Humoristiskt. Känslosamt. Allvarligt. Tramsigt. Djupt.
Och allt är också liksom djupt personligt och mänskligt allmängiltigt samtidigt. Det är snyggt.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)" Tags: "Bob Hansson, Kristoffer Jonzon"
Date: Thursday, 11 Sep 2008 22:05
Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, är en person som jag fascinerats av och funderat mycket över. Att säga att hon är min idol är fel – därtill var hon alltför komplex. Men i vissa avseenden har hon varit ett föredöme.
Det finns en utmärkt biografi om henne; Wendela Hebbe, skriven av Brita Hebbe. Första gången jag läste den var jag en frånskild småbarnsmamma med kulturella ambitioner och författardrömmar. Beskrivningarna av hur trebarnsmamman Wendela Hebbe skaffade sig en plats i den tidens kulturella liv genom att helt sonika ha litterära salonger hemma, eftersom hon var bunden till hemmet, gick rakt in i hjärtat på mig. Att hitta lösningar. Att inte låta sig begränsas av sin livssituation.
När jag många år senare gjorde allvar av mina drömmar och gick en utbildning i skönlitterärt skrivande, skrev jag mina första texter där om Wendela; en facktext och en skönlitterär. Jag minns fortfarande hur viktig den där skönlitterära texten blev för mig, hur jag levde mig in. Så, ja, hon har blivit levande för mig. Jag tycker att jag vet något om henne. Jag har gripits av hennes liv.
Och jag vill att eftervärlden ska vara rättvis mot henne. Att Aftonbladets kulturredaktör delar ut Wendelapriset till bästa sociala journalistikreportage är ett fint sätt att hedra hennes minne. Det är på tiden att fler får reda på vem hon var.
Men att starta en virtuell tidningsbilaga som bär hennes namn - nja. Om det där skrev jag en liten text på Kultursidan i dagens Sydsvenskan.
För jag fattar inte poängen. Innehållet på sajten Wendela och sajten som helhet- vad har det med Wendela Hebbe att göra? Eller kanske är det jag som är okunnig, kanske var astrologi en vurm hon hade?
Underrubriken till sajten är "stora drömmar - lite tid". Det är en irriterande programförklaring. Ännu mer irriterande är den här texten: "Kämpade för att förena jobb, kärlek och barn - nu får hon en egen sajt."
Ska detta vara ett erkännande? Skulle hon vara tacksam för detta? Är det historiens vingslag?. Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist - banbrytare, föregångare, får en helt ordinär tidning med alla typiska ingredienser (astro, mode, relationer, reportage, kändisintervjuer ...) uppkallad efter sig.
Det är som om tidningen King skulle kalla sig Gandhi.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Tuesday, 09 Sep 2008 22:26
Jag är orolig för isbjörnarna. Jag har ingen särskild relation till isbjörnar, men ändå. Jag förmodar att jag delvis har gått på gullighetsgrejen. Plus att det är väl ett visst mått av insikt i det hela även om jag inte är så bevandrad i ekologi.
Men i alla fall. Jag vet att de som art är hotade. Och jag vill att de ska fortsätta finnas. Jag tycker att de har rätt till det. Och ett av problemen om jag har förstått det rätt, är att de jämrans isarna smälter så att de inte kan vandra och hämta mat på samma sätt som de brukade.
Och det är illa och vi människor borde verkligen se till att isarna slutade smälta. Men eftersom vi människor som art är lite långsamma när det gäller att komma till skott vad gäller stora förändringar som kan innebära stora förbättringar och minskade risker för Jordens framtid, så undrar jag om man inte kan hitta på någon annan lösning för isbjörnarna så länge. Jag vill helt enkelt inte nöja mig med att hoppas att miljöarbetet ska ge så snabba resultat att isbjörnarna kommer att ha massor med is att traska runt på.
Så då undrar jag: vad är det för fel på konstgjorda isflak? Kan man inte bygga ihop lite såna så länge och ersätta the real thing med, så att isbjörnarna får tag på mat?
Stora rejäla låtsasisflak som tål isbjörnstyngd. Kan det gå att ordna? Och så kunde kanske riktigt, riktigt många av de riktigt riktigt många människor som inte märker om de gör av med hundra kronor extra i månaden bli isbjörnsfaddrar hos WWF.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Sunday, 07 Sep 2008 23:23
Imorgon ska jag på skrivträff. Vi är en brokig liten skara som träffas med högst ojämna mellanrum och läser, snackar texter, gör skrivövningar.
Det är roligt, inspirerande, bekräftande. Allt det. Men också förpliktigande. För det skadar ju inte om man någon gång har med sig något nytt att läsa. De senaste gångerna har jag kommit dragande med så gamla grejer så det är inte klokt, om jag alls har haft med något. Utom en gång, då jag läste inledningen på en ny roman.
Häromdagen gick jag igenom några av mina pågående projekt för att se om det fanns något jag stod ut med att visa. Det fanns det, till min förvåning. Både romantext och novelltext. Men nyaste romanen blir det inte. Den är för skör än, den måste vara för sig själv med bara mig ett tag till.
Att det fanns andra texter som jag bedömde dög var en glad överraskning. En i förväg bekräftelse på det där; att, ja, jag är en sån som skriver. Jag är rent av författare. Det är så lätt att glömma bort när det vanliga yrkeslivet omger en och man med hög intensitet gör sitt jobb.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Wednesday, 27 Aug 2008 19:12
Under sommarhalvåret och framför allt semestertider sker det något intressant med folks rakvanor. Män som normalt rakar sig varje dag tar semesterledigt från rakhyveln och låter skäggstubben frodas. Är semestern lång hinner det bli rejäla skägg av det.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.
Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.
Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?
Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.
Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.
Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?
Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Wednesday, 27 Aug 2008 07:49
Idag var jag på släppfest för romanen Jehåvasjäveln som Henrik Pettersson har skrivit.
Henrik läste några stycken högt, bland annat den fina inledningstexten.
Det fanns tilltugg och tipsrunda där vinsten var kvällens enda närvarande ex av romanen.
Alla andra exemplar hade skickats tillbaka i sina kartonger; något problem med tiden och att inte kunna hämta paket när man bor i Japan etc.
Imorgon är det officiellt släppdatum.
Boken ges ut på Forum förlag. Kolla in det fina omslaget som Pia Koskela har gjort! Och läs boken. Den var jättebra redan i sin oredigerade variant.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Monday, 25 Aug 2008 08:41
Antikvariat Kalebass av Peter Glas är en roman från Bakhåll.
Läs den, om ni är bokintresserade. Det är en bok för alla som någon gång hyst fantasier om bokbranschen och antikvariatsmiljöer och för alla som har haft kontakt med förlag och antikvariat.
Bakhåll är det där lilla men stora förlaget som jag sen jag var tjugo har känt vördnad inför på det där sättet som man gör med personer och aktörer i bokbranschen som helhjärtat står för sitt eget kvalitetsperspektiv och på så vis förstärker branschen med sin egensinnighet och med böcker som annars kanske inte hade berikat bokmarknaden.
Det var Christian Ekvall som berättade för mig om sammanträffandet att min bok var nämnd i Antikvariat Kalebass.
Min bok, av alla böcker! Varför? undrade jag förvånat leende i ett mail till författaren.
Låt mig stolt citera stycket ur Antikvariat Kalebass där den förekommer:
"Jag förstår exakt vad du menar", säger jag, "för mig är Antikvariat Kalebass just precis det, en känslomässigt laddade lokalitet, ett mycket speciellt rum, en mycket bestämd plats på jordklotet, det är här, där vi just nu sitter och dricker kalebasskaffe och umgås, mitt bland böckerna, här, just här. Och titta, på armslängds avstånd har vi - ", jag sträcker ut handen mot närmsta bokhylla och drar ut en bok på måfå, "Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om. Så är det! Att befinna sig i ett antikvariat är ju bara så maxat! Det är som att befinna sig mitt i en skön passadvind av oförutsägbarhet. Ständigt dessa oförutsägbara böcker som blåser oförutsägbara tankar i ens tankenyfikna ansikte. På min ära: Inte många lokaliteter kan erbjuda något sådant."
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Monday, 28 Jul 2008 09:22
(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)
Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Saturday, 12 Jul 2008 11:32
Ibland frågar vi oss om vår katt är drogmissbrukare. Eller om hon har ett visst felbruk. Det talas sällan om att katter berusar sig trots att det verkar vara vanligt förekommande. Jag anar rent av ett osynliggörande. Med denna text vill jag nu förmedla hur det är att se sin älskade katt berusas till oigenkännlighet.
Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.
När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.
Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.
När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.
Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.
Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.
Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.
Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.
När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.
Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.
När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.
Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.
Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.
Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Thursday, 26 Jun 2008 21:52
I demokratier brukar det finnas juridiska strukturer som stärker demokratin.
Vi har en hel bunke såna finfina lagar i Sverige.
Här är ett par stycken som är relevanta just nu när det diskuteras lagar.
Yttrandefrihetslagen
Tryckfrihetsförordningen
Vi har en hel bunke såna finfina lagar i Sverige.
Här är ett par stycken som är relevanta just nu när det diskuteras lagar.
Yttrandefrihetslagen
Tryckfrihetsförordningen
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Tuesday, 24 Jun 2008 23:29
Det ska bloggas igen, lite oftare, lite mera.
Snart.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Sunday, 22 Jun 2008 10:24
Nu finns det en hemsida som samlat välbehövlig information om psykisk misshandel och de uttryck det kan ta sig när någon med narcissistisk personlighetsstörning är den förtryckande parten.
Initiativtagare till sidan är en privatperson som själv varit utsatt och som tyckte att det saknades information om detta.
Websidan är oerhört informativ och har dessutom gott om länkar och hänvisningar till artiklar, böcker och andra websidor på samma och liknande ämnen. Den kommer att fungera som ett stort stöd för andra som varit utsatta.
Bravo!
Initiativtagare till sidan är en privatperson som själv varit utsatt och som tyckte att det saknades information om detta.
Websidan är oerhört informativ och har dessutom gott om länkar och hänvisningar till artiklar, böcker och andra websidor på samma och liknande ämnen. Den kommer att fungera som ett stort stöd för andra som varit utsatta.
Bravo!
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)" Tags: "psykisk misshandel, narcissistisk person..."
Date: Tuesday, 27 May 2008 22:53
Det finns väl inte en journalist som har intervjuat någon ALMA-pristagare utan att fråga om just den författarens relation till Astrid Lindgren.
Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?
Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.
Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.
Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.
Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?
Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.
Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.
Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Tuesday, 27 May 2008 22:30
Och jag bara sprang upp från tvättstugan för att så fort som möjligt hinna tillbaka till min lilla text som det var så roligt att skriva, att få pyssla med.
Min text, min text. Ingenting särskilt, bara en liten text.
Mitt skrivande!
Det är dags att låta det ta plats igen.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Sunday, 18 May 2008 21:57
Såna som jag borde inte få ha bloggar. Starta upp och sen missköta så katastrofalt i flera månader.
Såna som jag borde bättra sig.
Såna som jag borde inte ha så mycket att göra.
Såna som jag borde sluta jobba så mycket och ägna någon tid åt skrivandet
Såna som jag, som gör anspråk på att kalla sig författare, eller som åtminstone har vågat sig på att etikettera sig själva med det, borde skriva lite mer.
Såna som jag borde skriva lite oftare.
Såna som jag borde hänga med i kulturdebatten.
Såna som jag borde skriva lite oftare på kultursidan.
Såna som jag borde.
Såna som jag borde skriva lite bättre, lite fyndigare, lite mer intellektuellt skarpsinnigt, lite mer poetiskt, lite mer finstämt, lite mer litterärt, lite mer bloggerärt.
*Om min balkong vore belägen i ett varmare klimat skulle jag btw kunna ha blommor där nu.
Såna som jag borde bättra sig.
Såna som jag borde inte ha så mycket att göra.
Såna som jag borde sluta jobba så mycket och ägna någon tid åt skrivandet
Såna som jag, som gör anspråk på att kalla sig författare, eller som åtminstone har vågat sig på att etikettera sig själva med det, borde skriva lite mer.
Såna som jag borde skriva lite oftare.
Såna som jag borde hänga med i kulturdebatten.
Såna som jag borde skriva lite oftare på kultursidan.
Såna som jag borde.
Såna som jag borde skriva lite bättre, lite fyndigare, lite mer intellektuellt skarpsinnigt, lite mer poetiskt, lite mer finstämt, lite mer litterärt, lite mer bloggerärt.
*Om min balkong vore belägen i ett varmare klimat skulle jag btw kunna ha blommor där nu.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Wednesday, 07 May 2008 23:50
Mitt mantra sedan en lång tid tillbaka har varit "Efter den 16 maj har jag tid."
Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.
Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.
Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.
Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
Date: Friday, 02 May 2008 15:52
När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?
De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.
Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.
Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.
Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.
Author: "Sabina (noreply@blogger.com)"
» © All content and copyrights belong to their respective authors.«
» © FeedShow - Online RSS Feeds Reader